Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Styrkan i att vilja ge upp

1 feb 2018

Finns det någon cyklist där ute som aldrig umgåtts med tanken på att ge upp? Typ, ta en kortare väg hem, släppa cyklisten framför, kliva av i en lång och brant klättring, skjuta det planerade träningspasset till morgondagen, när vädret suger, formen känns skit och tanken på att bara få ta det piano maler i huvudet? Jo, jag har haft mina sämre stunder när hjärnan säger lägg ned. Men, vad händer om vi ändå fortsätter framåt?

Jag gav mig själv en utmaning förra hösten. Vi har en liten obetydlig slalombacke i Umeå. Bräntberget på ynka 40 höjdmeter. Det enda stället som har ordentlig lutning och som passar för en mountainbike om man inte vill bege sig en bra bit utanför stan. Så fick jag idén inför the Pioneer MTB stage race 2017. Bräntis100 skulle det bli. Hundra gånger upp och ned för backen. Tanken var att skrapa ihop 4000 höjdmeter på en dag.

Och, så här gick det till en tidig lördagmorgon... Jag har förberett med helt nya bluetooth-lurar och en superbra spellista på Spotify. De första 15 klättringarna går bra, om det inte var för det enerverande sprakandet i lurarna som visar sig trasiga. Galet störande och jag känner ilskan lura i kroppen. Ska jag måsta avbryta? Nej, jag får cykla vidare utan musik. Acceptera och glöm.

Efter 30 intervaller inser jag att medhavd energi inte kommer att räcka längre än till det dubbla antalet. Nåväl Bräntis60 är också ganska okej och Bräntis100 kan jag ju köra någon annan helg. Men, samtidigt. Bräntis100 skulle kännas MYCKET roligare i efterhand. Så, jag fortsätter och känner mig rätt nöjd för på nått vis ska det gå.

Jag ringer en god vän som jag hoppas är i närheten och som kanske kan köpa cola och chokladkakor. Han svarar förstås inte. Skit, men jag lämnar mobilsvar. Nä, det kanske är lika bra att ge upp ändå. Nu har jag varit ute i närmare tre timmar. Ett helt okej träningspass. Men, jag fortsätter och efter en kort stund känner jag mig sjukt nöjd igen, att jag inte gett upp.

43:e intervallen och jag rundar liftstolpen på toppen. Plötsligt ser jag en stor svart Mercedes rulla in och parkera vid foten av backen. Förarrutan vevas ned och en Statoilpåse syns. Full med godsaker ska det visa sig. Wow, kanske jag orkar några fler klättringar ändå. Jag blir glad av omtanken och full av beslutsamhet. 60 klättringar får bli det absolut minsta för dagen. Och jag passerar ett tag senare Bräntis60.

Efter 70 klättringar börjar det kännas riktigt tungt. Sista biten närmare krönet måste jag stå upp för att alls orka dra runt tramporna. Vid det här laget har jag dock hittat min linje utför och det har blivit lite som en lek att köra så snabbt jag kan. Jag försöker underhålla mig själv samtidigt som det är svårt att hålla räkningen. Jag är trött både i huvudet och benen. Bräntis80? Näe, har jag kommit så här långt vore det väl idiotiskt att inte ens försöka hela vägen till 100. Jag påminner mig om hur nöjd jag kommer att känna mig efteråt.

Mot slutet. Jag ser mållinjen närma sig mentalt. Kanske jag klarar utmaningen trots allt. På väg att runda liftstolpen möter jag en hundförare. Han ser hur jag kämpar och utropar hurtigt ”bra jobbat tjejen”. Jag svarar, ”tack, det är 97:e klättringen”. Han utbrister, ”är du helt jävla knäpp”. Ja, jo, förmodligen är jag väl det.

När jag räknat till 104 klättringar så får det vara bra. Tillräcklig felmarginal tänker jag och rullar på sega ben hemåt i mörkret. 7,5 timme har jag hållit på. Nöjd är bara förnamnet. Väl hemma räknar jag höjdkurvorna. Va fan! 98 stycken blev det bara!! Nåväl, jag har nog skrapat ihop det lokala rekordet ändå och dryga 4000 höjdmeter blev det totalt. Framför allt så gav jag inte upp.

Cyklingen har lärt mig något användbart. Varje gång hjärnan säger ”ge upp” så är det ett magic moment. Istället för att bli lack på mig själv ser jag det som ett gyllene tillfälle att påminna mig om mina ambitioner och vad som känns viktigt. Och varje gång jag en stund senare upptäcker att jag ändå fortsatt framåt så infinner sig känslan av nöjdhet och styrka. Logiken är enkel. Ju fler gånger hjärnan säger ”stopp” desto fler tillfällen att få känna sig nöjd i efterhand. Att vilja ge upp innebär plötsligt en styrka. Pannbenet får sin egen träning och principen fungerar förstås lika bra i andra sammanhang, åtminstone när vi har en belöning i sikte. Sånt är livet.

Lev & må!

/Pernilla

En svettig ansiktsmask, som oxå gav styrka!

Lovers & friends...och lilla jag!

24 dec 2017

Några dagar i solen utan dubbdäck. Hjärnan säger förstås ”ja”. Med några små ombokningar på jobbet lyckas jag frigöra resdagar runt helgen 16-17 december. Flyg, hitta flyg med bra anslutningar från Umeå med 1,5 veckas varsel!! Hmm. Teneriffa får det bli. Att få med någon av kompisarna är inte att tänka på så nära jul med den framförhållningen. Jag åker själv. Vill ju cykla.

Jag hittar ett ledigt hotell utan bollhav i närheten av Free Motions cykelshop i Los Cristianos...Tigotan Lovers and Friends!! Udda hotellnamn, men ja ja, strunt i det. Bara boka nu utan att tveka. Alla vet ju att det är när vi tvekar som kraschen lurar, på cykel i alla fall.

Det är min första resa till Teneriffa. Planen är att åka ned på torsdagen, reka och hyra cykel på fredag. Lördag guidad LVG-tur för att göra mig bekant med vägarna och söndag cyklar jag själv. Måndag blir latmaskens dag vid poolen.

En tur upp på Teide vill jag förstås göra. Lyckas få tag på en Specialized Roubaix i min storlek med skivbromsar. Oklart om skivbromsar är bättre men ger allra minst en falsk trygghet utför ändå. Hehe, minns att jag är MTB-cyklist.

På lördagen cyklar vi med start från T3, en stor sportanläggning där Free Motion har sin andra cykelshop. ”Rolling hills” står på menyn och på det lite klättring upp till Chio. Solen gassar, asfalten är slät och lyckan vet inga gränser. En inte allt för krävande tur, vilket passar bra som uppvärmning.

Eftermiddagen tillbringar jag på hotellets takterrass vid poolen bland älskande par. I egenskap av udda fågel kommer jag i samspråk med poolens livräddare som engagerar sig i min cykeltur för morgondagen. Han ritar en karta så att jag ska hitta den finaste och minst trafikerade vägen upp till Teide. Vilken flax, tänker jag och slurpar i mig de sista dropparna av uppladdningsdrinken.

Jämfört med Gran Canaria visar sig trafiken och vägarna här vid kusten aningens stökigare. Möjligen därför som jag ser så få cyklister. Att cykla med pondus är en fördel, det märks. En bit upp i bergen lugnar trafiken dock ned sig och utsikterna är vackra.

Vädret på Teidedagen är emellertid uselt på högre höjd. Jag cyklar en bit upp i berget och passerar San Miguel och fortsätter vidare till Granadilla där jag hade tänkt vika av upp till Vilaflor. Det ser blött ut så jag cyklar istället vidare längs TF28:an. Vänder i El Rio på ganska grov asfalt och tackar mig själv för att jag valde just en Roubaix.

Tillbaka i Granadilla har molntäcket lättat upp lite grann. Jag gör ett försök ändå. 12 km med 5-8 % lutning på en fin väg upp till Vilaflor. Väl där så börjar det småskvätta. Teide får vänta. Jag börjar frysa och hittar till slut den enda öppna restaurangen på en söndag. Det grillas hel kyckling i en tunna vid entrén. Cykeln får göra mig sällskap till bordet inne i restaurangen. Tur att den är ren och snygg. Alla pratar spanska och högtalarna skriker ut Mamma Mia med ABBA. Det hela känns aningens surrealistiskt på ett skönt sätt, tänker jag, och dricker upp min nya favoritdryck Barraquito, en lokal kaffedrink.

På väg tillbaka väljer jag en mindre väg som ansluter i San Miguel. Fantastiskt. Endorfinerna trängs i hjärnan. Utför på fin asfalt och nästan inga mötande bilar. Kan det bli bättre. Tänker att jag hade inte kunnat investera mina slantar bättre än på den här resan. Med värdefull tid att cykla och reflektera över livet och alla betydelsefulla människor i min närhet, i lugn och ro...skriver jag från takpoolen när jag precis får in en Mojito som jag inte beställt. En bit bort en Italienare som högljutt höjer sitt glas och skålar, ”to life”! Typiskt, jag skålar tillbaka och ler, med ena mungipan i alla fall. Att sola på takterrassen kan nog bli lika spännande som att cykla i bergen… ;-)

Lev & julmå & med önskan om ett Gott Nytt cykelår!

/Pernilla

På Teneriffa behövs inga dubb.

Obligatoriskt guidat fika på G i en av de små byarna vi passerade.

Takpoolen med utsikt. Perfekt ställe för trötta cykelben!

Bra med karta :-D

Söndagmogon och tråkigt väder på högre höjd :-(

Tog rygg på en Teneriffare i några kilometer. Skönt i motvinden. 

Snart i Vilaflor, men Teide får vänta.

Väldigt användbart lättviktslås när man stannar till...särskilt om man kommer ihåg låskoden!!!

Utan lås så fick hyrcykeln följa med in till bords på restaurangen!!

Far och flyg!

6 okt 2017

Höst i all sin färgprakt och sköna luft är för många en höjdpunkt under cykelsäsongen. Snart väntar dock kyligare vintermånader med kvävande och karaktärsdanande inomhuspass på trainer eller spinningcykel. Läge att boka några vinterdagar med älsklingen på varmare breddgrader kanske…i alla fall en av älsklingarna.

Efter ett antal tävlingar utrikes har jag och cyklarna lärt oss ett och annat - läs gjort några misstag som kostat en slant eller åtminstone gett betydande ångest. Att resa med cykel kan nämligen vara minst sagt lurigt med hänsyn till bland annat bagagereglerna hos olika flygbolag. Vad är värt att tänka på? Här kommer några tips!

1. Läs det finstilta - det står där av en anledning
När vi tävlade i Sydafrika bokade vi resan via Emirate Airways. Deras hemsida berättade med stora teckensnitt att bagagepolicyn var den mest generösa i världen. Tydligen fick man ta med hur många väskor som helst. Bra tänkte vi, och så tänkte vi inte mer på det. Inte heller på att packa lätt eller smart. Cyklarna i bikebags och i övrigt var sin stor och tung väska på hjul som inte var i närheten av kabinstorlek. Väl på Arlanda vid tiden för avfärd upptäckte vi mycket riktigt att Emirates bagagepolicy var generös, men bara upp till 30 kg. Alla kilon utöver det kostade skjortan. Prislappen för att få med cyklarna landade i slutändan på 12.000 kr enkelväg!!! Inte läge att avbryta resan utan vi fick bita i det sura äpplet. För att komma undan billigare på hemresan skickade vi cyklarna via en cargolösning, som BARA kostade 6000 kr plus resan t o r från Umeå till tullen i Stockholm. Transporten tog 2 månader med åtskilligt tvivel på om älsklingarna någonsin skulle komma hem igen.

Lärdom: Packa så mycket som möjligt av bagaget som kabinbagage och övriga kilon i bikebagen.

2. Säkerställ vilket flygbolag som opererar flygrutten
Inför resan till Nya Zeeland i början av året hade jag löftet i färskt minne. ALDRIG MER flyga med Emirates. Nu hade jag minsann lärt mig min läxa. Nogsamt dammsög jag nätet och jämförde priser och bagagepolicys för olika flygbolag och köpte till slut biljetten av Quantas. Om jag inte minns fel fick vi ta 10 kg i kabinbagaget och 32 kg i bikebagen. Perfekt! Ända till jag skulle flyga hem igen och förstod att Quantas samarbetar med Emirates på vissa flyglinjer, typ på min hemresa från Auckland!!! Plötsligt var det Emirates regler som gällde igen, vilket innebar att jag bara fick ta 7 kg i kabinen och 30 kg i bikebagen. Förtvivlad och svettig stod jag på Aucklands flygplats och packade om in i det sista. Cykelryggan fick rymma allt med hög densitet, som extra kedja och trampor. Överblivna gels och bars slängde jag överbord pronto. Vikten på kabinväskan lyckades jag tillslut få ned till 9,5 kg. Väl vid incheckningen missade personalen min cykelrygga som vägde 3,5 kg och som jag ställt bakom disken. 2 kg extravikt blev det tillslut som kostade 1000 kr extra.

Lärdom: Det flygbolag som flyger den längsta sträckan vid anslutningsflyg bestämmer bagagereglerna.

3. Lägg en extra slant på bikebagen.
Inför resan till Nya Zeeland uppgraderade jag min EVOC Bike travel bag till deras PRO modell. 500 gram kapades. Väskor med hårda skal ger säkert det bästa skyddet för din cykel men är ofta tunga och bulkiga. Ska du resa runt och dessutom färdas med ytterligare en större väska så kommer du att uppskatta manöverbarheten, storleken och vikten på en lättare cykelväska. EVOCs väska är en mjuk väska som skyddar innehållet med hjälp av hjulen som packas på ”utsidan” av väskan. Den är lättpackad och har flertalet handtag utvändigt vilket gör den lätt att lyfta, även för flygplatspersonalen, och jag har hittills inte haft problem med skadat innehåll. PRO-modellen hade dessutom en oväntad fördel. Ett litet avtagbart hjul i framkant som gör att man kan rulla väskan på plana underlag. Perfekt vid långa transfers till fots på stora flygplatser. Jag väger 57 kg och det blir betydligt mindre svettigt att slippa bära ena kortsidan av cykelväskan, särkilt när resan är lång och energin tryter.

Lärdom: Lättvikt kostar men smakar gott under långa resor, och på cykeln ;-)

4. En bikebag är stor och Riga är mörkt på natten
I våras åkte jag på en spontanresa till Riga för att cykla SEB MTB Maraton. Resan var under kontroll fram till det att jag landade på flygplatsen på kvällen. Därefter hade jag enligt plan lagt mitt liv i händerna på min värd Janis som jag träffade under min resa till Nya Zeeland. Eftersom han var upptagen på en av sina yogastudios i centrala Riga blev jag hämtad av hans polare vid flyget. Färdmedlet en svart jeepliknande bil, perfekt att rymma en stor bikebag. Väl inne i Riga parkerade vi dock på en trång bakgård där Janis vältrimmade BMW M6 stod parkerad (observera nummerplåten för alla som är insatta). Förvånad blev jag när hans kompis började packa in min bikebag i sportbilens baksäte. Jag förskräckt och med tysta böner om att Janis inte skulle dyka upp förargad vid åsynen av att vi misshandlade hans bil. Hur vi än försökte fick förstås inte bikebagen plats. Äventyret slutade med att vi fick hämta upp ett cykelställ på en ännu mörkare bakgård på okänt ställe vid midnatt och montera det på jeepen. Efter att vi plockat upp ytterligare cyklar gick färden vidare på ännu mörkare vägar till ett ställe närmare Cesis några mil utanför Riga. En gastkramande start på resan, där jag satt i baksätet och påminde mig själv om att det säkert fanns fräschare tjejer att röva bort än en senig 47-årig cykolog.

Lärdom: En bikebag ryms inte i en tvådörrars sportbil oavsett hur mörkt det är.

Det finns säkert mer att tänka på när man reser med sin älskling. Så till alla som snart lämnar höst- och vintermörkret för varmare cykelmil önskar jag en superskön resa med många oväntade äventyr.

Lev & Må!

/Pernilla

Lättvikt äger

Före, under och efter.

Supersmart lösning.

Not big enough!!!

Glass + gravel challenge = lycka

6 sep 2017

För en dryg vecka sedan var det premiär för smakfulla Glassbonden Gravel Challenge med start och mål i Västra Selet några mil utanför Umeå. Distansen cirka 6 mil på fina grusvägar och kortare partier av skogsväg. Det skulle visa sig bli ytterligare ett glädjefyllt motionslopp arrangerat av föreningen Cykelintresset i samarbete med Glassbonden och Bybike i Umeå. Med 150 slutsålda startplatser och en barnkategori med knappt 30 stycken knattar väntade succén runt hörnet.

Tävlingscentrum var förlagd till Glassbondens gårdsplan med en generös bilparkering på angränsande åker. Eftersom regnet låg i luften och temperaturen var lite kylslagen på morgonen blev det påklätt för mig. Vanligtvis hade jag cyklat på min hardtail men fick låna en sprillans landsvägshoj med skivbromsar och lite bredare däck. Alltid kul att testa en ny cykel på tävling inkluderat lite extra pirr.

Starten skedde i form av masterstart bakom glassbondens traktor och efter någon kilometer släpptes fältet lös. Ungefär i samma stund upptäckte jag att min vänstra sko satt löst på trampan. Inte läge att stanna och skruva fast klossen direkt så jag trampade vidare och hoppades på fru Fortuna. Efter lite stök inledningsvis och en duokrasch in i ett elstängsel hade tempot satt sig i de olika klungorna som bildades. Jag anslöt till en trevlig grupp på 5-6 killar som gjorde sällskap under återstoden av loppet vilket inte var bortkastat i bitvis hygglig motvind. Alltid så snabba Henrik Ehnberg blev tillslut först över mållinjen efter en spurtstrid medan jag cyklade in ca 10 minuter långsammare på närmare 1 h 55 min. Inte helt utan flax då jag precis hann i mål innan klossen lossnade helt. Puh!

Grusvägsrally kanske inte låter så lockande men blandningen av klungkörning och smala däck, särskilt utför, plus den ivrigt påhejande publiken i byarna, gjorde i alla fall min dag full av glädje. För ovanlighetens skull fick dessutom alla deltagare en användbar målgångsmedalj. En kosa som vi sedan bjöds gratis glass i. Min favorit blev päron med smak av västerbottensost. Mums. Förutom min egen cykelglädje dröjde sig många glada cyklister kvar på tävlingscentrum. Stämningen var supernajs och arrangemangets succé otvivelaktig.

Summan av kardemumman. På cykel är inte ensam stark. Att cykla i klunga däremot, där man hjälps åt och peppar varandra ger både fart och känns trevligare. Jag tänker likaså på arrangemanget. Många är nog de tävlingsledare som näst intill gått i väggen på grund av för stor mängd soloarbete. Jag anar tvärtom att Glassbonden Gravel Challange är ett resultat av flertalet kreativa hjärnor med både realistiska och galna idéer, ett fokus på möjligheter och en massa hjälpsamma handtag. Ett bra samarbete som i slutändan gav oss deltagare en inbjudande och smakfull cykeldag. Stort tack!

Lev & må.

/Pernilla

Smakfulla förväntningar. Foto: Jan Erik Backman.

Micke på Bybike finetunar dagens tävlingsvapen :-)

I väntan på start. Foto: Andreas Nilsson.

Smaskens grusvägsrally, och visst gnisslade lerstänket mellan tänderna till slut :-). Foto: Andreas Nilsson.

Hon med flax...och 5 sekunder senare lossnade klossen helt. Foto: Andreas Nilsson.

Henrik Ehnberg, snabbast som så ofta. Foto: Anderas Nilsson.

Användbar medalj!

Naturens glassmaskiner :-). Foto: Jan Erik Backman.

Västerbotten Brevet gav fika i världsklass

11 jul 2017

Trots att TDF står i full blomning så tänkte jag sticka emellan här och rapporterar från ett riktigt kul och närliggande race. För en dryg vecka sedan var det premiär för Västerbotten Brevet 200K med start och målgång i centrala Umeå. Ett arrangemang av föreningen Cykelintresset i samarbete med She Rides och Umeå Sport & Motion, som lockade drygt 120 deltagare. Vad jag vet det första randonnéeloppet i krokarna runt Umeå. En för mig ny tävlingsform, som egentligen inte är en tävling utan snarare ett motionslopp där distansen är själva utmaningen. I den här upplagan skulle vi cykla drygt 20 mil och 2665 hjm.

Registrering och start utgick från Broparken vid Umeälven. Premiären till ära visade sig vädergudarna från sin bästa sida och solen strålade ikapp med leendena på deltagare och funktionärer. Alla cyklister försågs med ett deltagarkort som sedan stämplades längs banans olika kontrollpunkter inom de givna öppnings- och stängningstiderna. Cyklingen genomfördes i övrigt utan avspärrningar, skyltar eller flaggvakter. Garmin med nedladdad rutt var således ett smart val.

Första kontrollen låg i Sörmjöle söder om Umeå. Startfältet var relativt samlat på vägen dit. Väl framme bjöds rödbetstoast med chèvrekräm samt piroger. En synnerligen smakfull start tyckte jag. Därefter fortsatte vi vidare söderut till Hörnefors där banan vände norrut inåt landet med mer kuperad profil. Allt som allt passerade vi 6 kontroller där det antingen bjöds på, eller för en billig swishpenning var möjligt att shoppa hamburgare, bullar, bananer, kaffe, saft, kycklingwraps, Gainomax etc. Standarden var i det närmaste lika hög som vid etapploppet Joberg2C i Sydafrika, och det vill inte säga lite. Det inkluderade även glada och peppande funktionärer.

Allt eftersom tunnades fältet ut och de sista 4-5 milen avverkades i sällskap av två cyklister som jag hängde med i stort sett från start till mål. Vi fick även bekanta oss med vinden som blåste in från kusten och som gav lite extra sura ben mot slutet. Allt gott fika till trots så ångrade jag just då min egen minimalistiska matsäck som bestod av två gels i bakfickan.

Målgången var precis som starten förlagd i Broparken. De sista 50 metrarna gick på bakhjulet nedför stora trappavsatser. Ja, inte på cykeln utan jag småsprang bredvid den. Några cyklister passade sedan på att doppa sig i älven medan badkrukan nummer ett, det vill säga undertecknad, behöll kläderna på trots att solen gassade.

Sammantaget en mycket trevlig form av cykellopp på fina sommarvägar, utan vassa armbågar och med en skön stämning. Dessutom ett fint arrangemang med engagerade funktionärer både i start/mål och ute på kontrollerna. Jag skulle vilja säga ett perfekt motionslopp för de mer erfarna tävlingscyklisterna som vill ha ett gediget långpass såväl som de oerfarna cyklisterna som vill prova på lite längre sträckor och fika gott.

Med tanke på att jag i dagarna egentligen skulle köra BC Bikerace i Kanade så kändes det faktiskt lite trösterikt att ändå få köra ett så fint lopp på hemmaplan. Jag är övertygad om att många med mig ser fram mot uppföljaren nästa år. Och vem vet, kanske längsta distans blir en ännu större utmaning då :-) 

Lev & må!

/Pernilla

Kort för stämplar.

Många glada cyklister. Foto: Andreas Nilsson.

Klockan 08:00 och startfältet lämnar Broparken. Foto: Andreas Nilsson.

I väntan på stämpel...och Gainomax.

Den räddade min bak. 

Hade jag hetat Sagan eller nått sånt så hade jag självklart cyklat utför! Foto: Carola Häggström.

Skönt med sällskap av Ulrik och Anders hela vägen över mållinjen. Foto: Carola Häggström.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!