Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Far och flyg!

6 okt 2017

Höst i all sin färgprakt och sköna luft är för många en höjdpunkt under cykelsäsongen. Snart väntar dock kyligare vintermånader med kvävande och karaktärsdanande inomhuspass på trainer eller spinningcykel. Läge att boka några vinterdagar med älsklingen på varmare breddgrader kanske…i alla fall en av älsklingarna.

Efter ett antal tävlingar utrikes har jag och cyklarna lärt oss ett och annat - läs gjort några misstag som kostat en slant eller åtminstone gett betydande ångest. Att resa med cykel kan nämligen vara minst sagt lurigt med hänsyn till bland annat bagagereglerna hos olika flygbolag. Vad är värt att tänka på? Här kommer några tips!

1. Läs det finstilta - det står där av en anledning
När vi tävlade i Sydafrika bokade vi resan via Emirate Airways. Deras hemsida berättade med stora teckensnitt att bagagepolicyn var den mest generösa i världen. Tydligen fick man ta med hur många väskor som helst. Bra tänkte vi, och så tänkte vi inte mer på det. Inte heller på att packa lätt eller smart. Cyklarna i bikebags och i övrigt var sin stor och tung väska på hjul som inte var i närheten av kabinstorlek. Väl på Arlanda vid tiden för avfärd upptäckte vi mycket riktigt att Emirates bagagepolicy var generös, men bara upp till 30 kg. Alla kilon utöver det kostade skjortan. Prislappen för att få med cyklarna landade i slutändan på 12.000 kr enkelväg!!! Inte läge att avbryta resan utan vi fick bita i det sura äpplet. För att komma undan billigare på hemresan skickade vi cyklarna via en cargolösning, som BARA kostade 6000 kr plus resan t o r från Umeå till tullen i Stockholm. Transporten tog 2 månader med åtskilligt tvivel på om älsklingarna någonsin skulle komma hem igen.

Lärdom: Packa så mycket som möjligt av bagaget som kabinbagage och övriga kilon i bikebagen.

2. Säkerställ vilket flygbolag som opererar flygrutten
Inför resan till Nya Zeeland i början av året hade jag löftet i färskt minne. ALDRIG MER flyga med Emirates. Nu hade jag minsann lärt mig min läxa. Nogsamt dammsög jag nätet och jämförde priser och bagagepolicys för olika flygbolag och köpte till slut biljetten av Quantas. Om jag inte minns fel fick vi ta 10 kg i kabinbagaget och 32 kg i bikebagen. Perfekt! Ända till jag skulle flyga hem igen och förstod att Quantas samarbetar med Emirates på vissa flyglinjer, typ på min hemresa från Auckland!!! Plötsligt var det Emirates regler som gällde igen, vilket innebar att jag bara fick ta 7 kg i kabinen och 30 kg i bikebagen. Förtvivlad och svettig stod jag på Aucklands flygplats och packade om in i det sista. Cykelryggan fick rymma allt med hög densitet, som extra kedja och trampor. Överblivna gels och bars slängde jag överbord pronto. Vikten på kabinväskan lyckades jag tillslut få ned till 9,5 kg. Väl vid incheckningen missade personalen min cykelrygga som vägde 3,5 kg och som jag ställt bakom disken. 2 kg extravikt blev det tillslut som kostade 1000 kr extra.

Lärdom: Det flygbolag som flyger den längsta sträckan vid anslutningsflyg bestämmer bagagereglerna.

3. Lägg en extra slant på bikebagen.
Inför resan till Nya Zeeland uppgraderade jag min EVOC Bike travel bag till deras PRO modell. 500 gram kapades. Väskor med hårda skal ger säkert det bästa skyddet för din cykel men är ofta tunga och bulkiga. Ska du resa runt och dessutom färdas med ytterligare en större väska så kommer du att uppskatta manöverbarheten, storleken och vikten på en lättare cykelväska. EVOCs väska är en mjuk väska som skyddar innehållet med hjälp av hjulen som packas på ”utsidan” av väskan. Den är lättpackad och har flertalet handtag utvändigt vilket gör den lätt att lyfta, även för flygplatspersonalen, och jag har hittills inte haft problem med skadat innehåll. PRO-modellen hade dessutom en oväntad fördel. Ett litet avtagbart hjul i framkant som gör att man kan rulla väskan på plana underlag. Perfekt vid långa transfers till fots på stora flygplatser. Jag väger 57 kg och det blir betydligt mindre svettigt att slippa bära ena kortsidan av cykelväskan, särkilt när resan är lång och energin tryter.

Lärdom: Lättvikt kostar men smakar gott under långa resor, och på cykeln ;-)

4. En bikebag är stor och Riga är mörkt på natten
I våras åkte jag på en spontanresa till Riga för att cykla SEB MTB Maraton. Resan var under kontroll fram till det att jag landade på flygplatsen på kvällen. Därefter hade jag enligt plan lagt mitt liv i händerna på min värd Janis som jag träffade under min resa till Nya Zeeland. Eftersom han var upptagen på en av sina yogastudios i centrala Riga blev jag hämtad av hans polare vid flyget. Färdmedlet en svart jeepliknande bil, perfekt att rymma en stor bikebag. Väl inne i Riga parkerade vi dock på en trång bakgård där Janis vältrimmade BMW M6 stod parkerad (observera nummerplåten för alla som är insatta). Förvånad blev jag när hans kompis började packa in min bikebag i sportbilens baksäte. Jag förskräckt och med tysta böner om att Janis inte skulle dyka upp förargad vid åsynen av att vi misshandlade hans bil. Hur vi än försökte fick förstås inte bikebagen plats. Äventyret slutade med att vi fick hämta upp ett cykelställ på en ännu mörkare bakgård på okänt ställe vid midnatt och montera det på jeepen. Efter att vi plockat upp ytterligare cyklar gick färden vidare på ännu mörkare vägar till ett ställe närmare Cesis några mil utanför Riga. En gastkramande start på resan, där jag satt i baksätet och påminde mig själv om att det säkert fanns fräschare tjejer att röva bort än en senig 47-årig cykolog.

Lärdom: En bikebag ryms inte i en tvådörrars sportbil oavsett hur mörkt det är.

Det finns säkert mer att tänka på när man reser med sin älskling. Så till alla som snart lämnar höst- och vintermörkret för varmare cykelmil önskar jag en superskön resa med många oväntade äventyr.

Lev & Må!

/Pernilla

Lättvikt äger

Före, under och efter.

Supersmart lösning.

Not big enough!!!

Glass + gravel challenge = lycka

6 sep 2017

För en dryg vecka sedan var det premiär för smakfulla Glassbonden Gravel Challenge med start och mål i Västra Selet några mil utanför Umeå. Distansen cirka 6 mil på fina grusvägar och kortare partier av skogsväg. Det skulle visa sig bli ytterligare ett glädjefyllt motionslopp arrangerat av föreningen Cykelintresset i samarbete med Glassbonden och Bybike i Umeå. Med 150 slutsålda startplatser och en barnkategori med knappt 30 stycken knattar väntade succén runt hörnet.

Tävlingscentrum var förlagd till Glassbondens gårdsplan med en generös bilparkering på angränsande åker. Eftersom regnet låg i luften och temperaturen var lite kylslagen på morgonen blev det påklätt för mig. Vanligtvis hade jag cyklat på min hardtail men fick låna en sprillans landsvägshoj med skivbromsar och lite bredare däck. Alltid kul att testa en ny cykel på tävling inkluderat lite extra pirr.

Starten skedde i form av masterstart bakom glassbondens traktor och efter någon kilometer släpptes fältet lös. Ungefär i samma stund upptäckte jag att min vänstra sko satt löst på trampan. Inte läge att stanna och skruva fast klossen direkt så jag trampade vidare och hoppades på fru Fortuna. Efter lite stök inledningsvis och en duokrasch in i ett elstängsel hade tempot satt sig i de olika klungorna som bildades. Jag anslöt till en trevlig grupp på 5-6 killar som gjorde sällskap under återstoden av loppet vilket inte var bortkastat i bitvis hygglig motvind. Alltid så snabba Henrik Ehnberg blev tillslut först över mållinjen efter en spurtstrid medan jag cyklade in ca 10 minuter långsammare på närmare 1 h 55 min. Inte helt utan flax då jag precis hann i mål innan klossen lossnade helt. Puh!

Grusvägsrally kanske inte låter så lockande men blandningen av klungkörning och smala däck, särskilt utför, plus den ivrigt påhejande publiken i byarna, gjorde i alla fall min dag full av glädje. För ovanlighetens skull fick dessutom alla deltagare en användbar målgångsmedalj. En kosa som vi sedan bjöds gratis glass i. Min favorit blev päron med smak av västerbottensost. Mums. Förutom min egen cykelglädje dröjde sig många glada cyklister kvar på tävlingscentrum. Stämningen var supernajs och arrangemangets succé otvivelaktig.

Summan av kardemumman. På cykel är inte ensam stark. Att cykla i klunga däremot, där man hjälps åt och peppar varandra ger både fart och känns trevligare. Jag tänker likaså på arrangemanget. Många är nog de tävlingsledare som näst intill gått i väggen på grund av för stor mängd soloarbete. Jag anar tvärtom att Glassbonden Gravel Challange är ett resultat av flertalet kreativa hjärnor med både realistiska och galna idéer, ett fokus på möjligheter och en massa hjälpsamma handtag. Ett bra samarbete som i slutändan gav oss deltagare en inbjudande och smakfull cykeldag. Stort tack!

Lev & må.

/Pernilla

Smakfulla förväntningar. Foto: Jan Erik Backman.

Micke på Bybike finetunar dagens tävlingsvapen :-)

I väntan på start. Foto: Andreas Nilsson.

Smaskens grusvägsrally, och visst gnisslade lerstänket mellan tänderna till slut :-). Foto: Andreas Nilsson.

Hon med flax...och 5 sekunder senare lossnade klossen helt. Foto: Andreas Nilsson.

Henrik Ehnberg, snabbast som så ofta. Foto: Anderas Nilsson.

Användbar medalj!

Naturens glassmaskiner :-). Foto: Jan Erik Backman.

Västerbotten Brevet gav fika i världsklass

11 jul 2017

Trots att TDF står i full blomning så tänkte jag sticka emellan här och rapporterar från ett riktigt kul och närliggande race. För en dryg vecka sedan var det premiär för Västerbotten Brevet 200K med start och målgång i centrala Umeå. Ett arrangemang av föreningen Cykelintresset i samarbete med She Rides och Umeå Sport & Motion, som lockade drygt 120 deltagare. Vad jag vet det första randonnéeloppet i krokarna runt Umeå. En för mig ny tävlingsform, som egentligen inte är en tävling utan snarare ett motionslopp där distansen är själva utmaningen. I den här upplagan skulle vi cykla drygt 20 mil och 2665 hjm.

Registrering och start utgick från Broparken vid Umeälven. Premiären till ära visade sig vädergudarna från sin bästa sida och solen strålade ikapp med leendena på deltagare och funktionärer. Alla cyklister försågs med ett deltagarkort som sedan stämplades längs banans olika kontrollpunkter inom de givna öppnings- och stängningstiderna. Cyklingen genomfördes i övrigt utan avspärrningar, skyltar eller flaggvakter. Garmin med nedladdad rutt var således ett smart val.

Första kontrollen låg i Sörmjöle söder om Umeå. Startfältet var relativt samlat på vägen dit. Väl framme bjöds rödbetstoast med chèvrekräm samt piroger. En synnerligen smakfull start tyckte jag. Därefter fortsatte vi vidare söderut till Hörnefors där banan vände norrut inåt landet med mer kuperad profil. Allt som allt passerade vi 6 kontroller där det antingen bjöds på, eller för en billig swishpenning var möjligt att shoppa hamburgare, bullar, bananer, kaffe, saft, kycklingwraps, Gainomax etc. Standarden var i det närmaste lika hög som vid etapploppet Joberg2C i Sydafrika, och det vill inte säga lite. Det inkluderade även glada och peppande funktionärer.

Allt eftersom tunnades fältet ut och de sista 4-5 milen avverkades i sällskap av två cyklister som jag hängde med i stort sett från start till mål. Vi fick även bekanta oss med vinden som blåste in från kusten och som gav lite extra sura ben mot slutet. Allt gott fika till trots så ångrade jag just då min egen minimalistiska matsäck som bestod av två gels i bakfickan.

Målgången var precis som starten förlagd i Broparken. De sista 50 metrarna gick på bakhjulet nedför stora trappavsatser. Ja, inte på cykeln utan jag småsprang bredvid den. Några cyklister passade sedan på att doppa sig i älven medan badkrukan nummer ett, det vill säga undertecknad, behöll kläderna på trots att solen gassade.

Sammantaget en mycket trevlig form av cykellopp på fina sommarvägar, utan vassa armbågar och med en skön stämning. Dessutom ett fint arrangemang med engagerade funktionärer både i start/mål och ute på kontrollerna. Jag skulle vilja säga ett perfekt motionslopp för de mer erfarna tävlingscyklisterna som vill ha ett gediget långpass såväl som de oerfarna cyklisterna som vill prova på lite längre sträckor och fika gott.

Med tanke på att jag i dagarna egentligen skulle köra BC Bikerace i Kanade så kändes det faktiskt lite trösterikt att ändå få köra ett så fint lopp på hemmaplan. Jag är övertygad om att många med mig ser fram mot uppföljaren nästa år. Och vem vet, kanske längsta distans blir en ännu större utmaning då :-) 

Lev & må!

/Pernilla

Kort för stämplar.

Många glada cyklister. Foto: Andreas Nilsson.

Klockan 08:00 och startfältet lämnar Broparken. Foto: Andreas Nilsson.

I väntan på stämpel...och Gainomax.

Den räddade min bak. 

Hade jag hetat Sagan eller nått sånt så hade jag självklart cyklat utför! Foto: Carola Häggström.

Skönt med sällskap av Ulrik och Anders hela vägen över mållinjen. Foto: Carola Häggström.

När livet plötsligt säger Nej

24 maj 2017

Pling! Ett SMS klockan 23:19 onsdag den 10 maj. ”Kan du komma. Ring 112…”. Några minuter senare har jag kastat mig i bilen för att köra de 28 milen. Jag har inte en aning om vad som hänt min 21-årige son som bor på annan ort, men förstår att läget är allvarligt och akut. Det blir de längsta milen i mitt liv. Jag bara måste hålla ihop och ta mig hela vägen.

Det ska visa sig att sonen varit minuter och millimetrar från sitt sista andetag. Efter operation, ett dygn i respirator och ytterligare några dagar på sjukhus kan vi båda andas ut. Allt har gått bra. Jag känner mig tacksam och samtidigt trött. Kroppen värker av stresspåslaget som visserligen hållit mig allert och vaken i några dygn men som samtidigt förbrukat energi.

Plötsligt viskar livet ”nej” i min hjärna. Den där hjärnan som vanligtvis tycker om att kvittra ”ja”. Tvärstopp. I några dagar står tiden still och det mesta utanför sjukhusväggarna känns oviktigt. Omständigheterna har sagt sitt. Under en tid framöver behövs jag mer handgripligt som förälder igen. Sommarens etapplopp i Kanada som jag tränat för och sett fram mot blir jag tvungen att stryka. Det är inte ett svårt val i och för sig. BC Bikerace finns kvar till framtiden och mitt barns välmående är betydelsefullare än allt annat. Beslutet tas ändå i sällskap av en gnutta sorg och frustration. En liten del av min hjärna vill protestera samtidigt som jag skäms lite. Jag är ju ändå mamma.

Dilemmat är nog många cyklister bekanta med. Att hitta balansen mellan det egna intresset och omgivningens behov. Hur mycket tid och pengar är rimligt att lägga på cyklingen med hänsyn till resten av livet såsom familj, vänner, ekonomi och arbete etc? I ett bästa scenario kan allt sammanföras i en ljuvlig symbios. För dom flesta blir det snarare till att jämka och hantera de mindre önskvärda känslor som kanske uppstår ibland då gränserna tänjs för långt och olika viljor krockar.

Jag kan känna mig lite egoistisk ibland, där i gränslandet. Det finns alltid en ny cykel som jag skulle vilja ha, ytterligare träningsmil som jag hade behövt eller cykelresor som också hade varit roliga att uppleva. Jag vet att träning är hälsosamt, både för kroppen och hjärnan. Om cyklingen gör mig stark och glad så borde det rimligtvis vara till fördel även för min omgivning. Det är sant. Men, var går gränsen? Det finns förstås mer än ett rätt svar och en massa om och men. Många kvinnor har dessutom goda marginaler att vara mer egoistiska när det kommer till att prioritera egna fritidsintressen (vilket jag berör bl a i inläggen "Damcyklisterna briljerar - grodorna quackar", "Sponsorer som lyfter perstationen på riktigt", "Stora bröst är bra men mina är bäst"). Och samtidigt. Jag är nog inte en av dom.

Ja, så nu säger jag ”ja” både till livet och cykeln, och låter cyklingen fungera mer som terapi så länge det behövs. Lite färre timmar i sadeln kanske, men med än större fokus på cykelglädje och återhämtning till dess resten av livet landat på fötter och kommit ikapp. Då hoppas jag att motivationen och de oupptäckta stigarna, alla vidunderliga vyer och de oskrivna äventyren fortfarande finns kvar där ute i världen och lockar. Min hjärna kvittrar: länge leve de ovärderliga människorna i mitt liv. Ni är bäst och du vet vem du är.

Lev & må!

/Pernilla

Cykelglädje och skön försommarcykling med She Rides i Umeå. Kul med LVG oxå. (tack för bilden Camilla Lundberg)

SEB MTB Maraton Cesis - Valmeira, check!

3 maj 2017

Vart jag mig i världen vänder står min lycka hos nya cykelvänner. Under Valborgshelgen blev det ett besök i Riga för att köra SEB MTB maraton. Med utlovat boende hos en cyklist från tävlingen i Nya Zeeland hade jag inte planerat mer än att jag bokat flygresan t o r Umeå - Riga.

Turligt nog så tog jag inte ut någon resfeber i förskott, för det visade sig att min Lettiska värd Janis med vänner skulle ta mycket väl hand om mig. Fantastiskt trevligt att få uppleva ett för mig nytt land, god mat, oprövade drycker och rolig cykling.

Denna deltävling av SEB MTB maraton gick några mil utanför Riga, mellan Cesis och Valmeira. Tävlingen motsvarar typ långloppscupen i Sverige och lockar den nationella eliten i Lettland. Jag var anmäld till den längre, 57 km långa banan i Sportklassen som krävde tävlingslicens och som hade ca 200 tävlande. Huvudattraktionen var dock den kortare banan på 43 km med drygt 1300 anmälda, såväl tävlingscyklister som motionärer.

Dagen innan tävling gav vi oss ut i regnet för dryga 2 mil rek-cykling. På grund av vädret var vissa partier särdeles sugande och i skogen hittade vi ett och annat vattenhål att forcera. Kul ändå att cykla utomhus utan dubb i en terräng som ganska mycket påminde om den norrländska myllan.

Raceday med duggregn och kalla vindar. Det var lite svårt att få kläm på hur logistiken fungerade då målsnöret låg i en annan stad och stora delar av samtalen fördes på lettiska. Jag blev tidigt tvungen att lämna ifrån mig förstärkningsplaggen samtidigt som vinden kylde mer än tramptagen värmde. Med viss stress i kroppen blev det således lite si och så med uppvärmningen.

Mina vänner hade skvallrat om att starten skulle bli brutal. Dom hade rätt. Gasen-i-botten-start och ingen som tog hänsyn till att 48-åriga damer har en lång startsträcka. Vi började med en loop två gånger genom stan som avslutades med en längre asfaltbacke. Därefter blev det några kilometer skogsparti med leriga stigar och flertalet korta och branta klättringar. Jag var som vanligt nöjd med min 12:e SRAM-växel.

Tävlingen fortsatte därefter på mer lättcyklade grus- och skogsvägar. I färskt minne från dagen innan visste jag att vi skulle passera två större vattenhål. Bästa vägvalet på den första var en träkonstruktion till vänster. Det andra surhålet forcerades bäst till höger, ute i skogen. Väl framme vid det första vattenhindret sa dock min vanligtvis skärpta hjärna "håll höger". Men hallå! Fel, fel, fel! Vägvalet slutade med ett tvärstopp i navdjupt vatten. Oklart vem av jag och cykeln som var snabbast upp på fast mark igen, men snabbt gick det. Surt värre dock, medan två herrcyklister hann passera.

Den återstående cyklingen gjordes till stor del på egen hand och jag korsade mållinjen på en sjunde plats av 11 damer. Väl i målområdet började solen titta fram lite smått men de kyliga vindarna bestod. Med hjälp av torra bytesplagg på överkropp och fötter samt varm jacka försökte jag behålla kroppstemperaturen. Den varma after-race-gröten som ingick tackade jag för även om jag inte förmådde svälja den, men det var ändå fint att värma händerna på den heta tallriken. Senare på kvällen blev det till slut ett välbehövligt besök på en spaanläggning. Varmt och skönt för hela kroppen och en perfekt avslutning på en spännande tävlingsdag.

Avslutningsvis ett stort tack till mina lettiska cykelvänner Janis, Evija och Sindija med fler, som så generöst öppnade upp sina hem och visade mig runt. Nöjd lägger jag även denna cykelupplevelse till handlingarna och förundras över det trevliga släktet cyklister. Ja, oavsett språk, kön eller kultur så går det alltid att samlas runt det universella cykelspråket...däcktryck, uppladdning, pulszoner, krascher, after-race-debriefing och kommande cykeläventyr.


Lev & må!

/Pernilla

Bra att reka i förväg, annars hade jag garanterat genat optimistiskt utför branten!

Roligare att provcykla banan med nya cykelvänner. Prickiga blev vi!

Raceday. Så långt ren cykel.

Lerig skulle den bli till slut!

Lättillgänglig tvätt. 2 Euro räckte gott till flera cyklar.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!