Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Mest lästa


Lovers & friends...och lilla jag!

24 dec 2017

Några dagar i solen utan dubbdäck. Hjärnan säger förstås ”ja”. Med några små ombokningar på jobbet lyckas jag frigöra resdagar runt helgen 16-17 december. Flyg, hitta flyg med bra anslutningar från Umeå med 1,5 veckas varsel!! Hmm. Teneriffa får det bli. Att få med någon av kompisarna är inte att tänka på så nära jul med den framförhållningen. Jag åker själv. Vill ju cykla.

Jag hittar ett ledigt hotell utan bollhav i närheten av Free Motions cykelshop i Los Cristianos...Tigotan Lovers and Friends!! Udda hotellnamn, men ja ja, strunt i det. Bara boka nu utan att tveka. Alla vet ju att det är när vi tvekar som kraschen lurar, på cykel i alla fall.

Det är min första resa till Teneriffa. Planen är att åka ned på torsdagen, reka och hyra cykel på fredag. Lördag guidad LVG-tur för att göra mig bekant med vägarna och söndag cyklar jag själv. Måndag blir latmaskens dag vid poolen.

En tur upp på Teide vill jag förstås göra. Lyckas få tag på en Specialized Roubaix i min storlek med skivbromsar. Oklart om skivbromsar är bättre men ger allra minst en falsk trygghet utför ändå. Hehe, minns att jag är MTB-cyklist.

På lördagen cyklar vi med start från T3, en stor sportanläggning där Free Motion har sin andra cykelshop. ”Rolling hills” står på menyn och på det lite klättring upp till Chio. Solen gassar, asfalten är slät och lyckan vet inga gränser. En inte allt för krävande tur, vilket passar bra som uppvärmning.

Eftermiddagen tillbringar jag på hotellets takterrass vid poolen bland älskande par. I egenskap av udda fågel kommer jag i samspråk med poolens livräddare som engagerar sig i min cykeltur för morgondagen. Han ritar en karta så att jag ska hitta den finaste och minst trafikerade vägen upp till Teide. Vilken flax, tänker jag och slurpar i mig de sista dropparna av uppladdningsdrinken.

Jämfört med Gran Canaria visar sig trafiken och vägarna här vid kusten aningens stökigare. Möjligen därför som jag ser så få cyklister. Att cykla med pondus är en fördel, det märks. En bit upp i bergen lugnar trafiken dock ned sig och utsikterna är vackra.

Vädret på Teidedagen är emellertid uselt på högre höjd. Jag cyklar en bit upp i berget och passerar San Miguel och fortsätter vidare till Granadilla där jag hade tänkt vika av upp till Vilaflor. Det ser blött ut så jag cyklar istället vidare längs TF28:an. Vänder i El Rio på ganska grov asfalt och tackar mig själv för att jag valde just en Roubaix.

Tillbaka i Granadilla har molntäcket lättat upp lite grann. Jag gör ett försök ändå. 12 km med 5-8 % lutning på en fin väg upp till Vilaflor. Väl där så börjar det småskvätta. Teide får vänta. Jag börjar frysa och hittar till slut den enda öppna restaurangen på en söndag. Det grillas hel kyckling i en tunna vid entrén. Cykeln får göra mig sällskap till bordet inne i restaurangen. Tur att den är ren och snygg. Alla pratar spanska och högtalarna skriker ut Mamma Mia med ABBA. Det hela känns aningens surrealistiskt på ett skönt sätt, tänker jag, och dricker upp min nya favoritdryck Barraquito, en lokal kaffedrink.

På väg tillbaka väljer jag en mindre väg som ansluter i San Miguel. Fantastiskt. Endorfinerna trängs i hjärnan. Utför på fin asfalt och nästan inga mötande bilar. Kan det bli bättre. Tänker att jag hade inte kunnat investera mina slantar bättre än på den här resan. Med värdefull tid att cykla och reflektera över livet och alla betydelsefulla människor i min närhet, i lugn och ro...skriver jag från takpoolen när jag precis får in en Mojito som jag inte beställt. En bit bort en Italienare som högljutt höjer sitt glas och skålar, ”to life”! Typiskt, jag skålar tillbaka och ler, med ena mungipan i alla fall. Att sola på takterrassen kan nog bli lika spännande som att cykla i bergen… ;-)

Lev & julmå & med önskan om ett Gott Nytt cykelår!

/Pernilla

På Teneriffa behövs inga dubb.

Obligatoriskt guidat fika på G i en av de små byarna vi passerade.

Takpoolen med utsikt. Perfekt ställe för trötta cykelben!

Bra med karta :-D

Söndagmogon och tråkigt väder på högre höjd :-(

Tog rygg på en Teneriffare i några kilometer. Skönt i motvinden. 

Snart i Vilaflor, men Teide får vänta.

Väldigt användbart lättviktslås när man stannar till...särskilt om man kommer ihåg låskoden!!!

Utan lås så fick hyrcykeln följa med in till bords på restaurangen!!

Glass + gravel challenge = lycka

6 sep 2017

För en dryg vecka sedan var det premiär för smakfulla Glassbonden Gravel Challenge med start och mål i Västra Selet några mil utanför Umeå. Distansen cirka 6 mil på fina grusvägar och kortare partier av skogsväg. Det skulle visa sig bli ytterligare ett glädjefyllt motionslopp arrangerat av föreningen Cykelintresset i samarbete med Glassbonden och Bybike i Umeå. Med 150 slutsålda startplatser och en barnkategori med knappt 30 stycken knattar väntade succén runt hörnet.

Tävlingscentrum var förlagd till Glassbondens gårdsplan med en generös bilparkering på angränsande åker. Eftersom regnet låg i luften och temperaturen var lite kylslagen på morgonen blev det påklätt för mig. Vanligtvis hade jag cyklat på min hardtail men fick låna en sprillans landsvägshoj med skivbromsar och lite bredare däck. Alltid kul att testa en ny cykel på tävling inkluderat lite extra pirr.

Starten skedde i form av masterstart bakom glassbondens traktor och efter någon kilometer släpptes fältet lös. Ungefär i samma stund upptäckte jag att min vänstra sko satt löst på trampan. Inte läge att stanna och skruva fast klossen direkt så jag trampade vidare och hoppades på fru Fortuna. Efter lite stök inledningsvis och en duokrasch in i ett elstängsel hade tempot satt sig i de olika klungorna som bildades. Jag anslöt till en trevlig grupp på 5-6 killar som gjorde sällskap under återstoden av loppet vilket inte var bortkastat i bitvis hygglig motvind. Alltid så snabba Henrik Ehnberg blev tillslut först över mållinjen efter en spurtstrid medan jag cyklade in ca 10 minuter långsammare på närmare 1 h 55 min. Inte helt utan flax då jag precis hann i mål innan klossen lossnade helt. Puh!

Grusvägsrally kanske inte låter så lockande men blandningen av klungkörning och smala däck, särskilt utför, plus den ivrigt påhejande publiken i byarna, gjorde i alla fall min dag full av glädje. För ovanlighetens skull fick dessutom alla deltagare en användbar målgångsmedalj. En kosa som vi sedan bjöds gratis glass i. Min favorit blev päron med smak av västerbottensost. Mums. Förutom min egen cykelglädje dröjde sig många glada cyklister kvar på tävlingscentrum. Stämningen var supernajs och arrangemangets succé otvivelaktig.

Summan av kardemumman. På cykel är inte ensam stark. Att cykla i klunga däremot, där man hjälps åt och peppar varandra ger både fart och känns trevligare. Jag tänker likaså på arrangemanget. Många är nog de tävlingsledare som näst intill gått i väggen på grund av för stor mängd soloarbete. Jag anar tvärtom att Glassbonden Gravel Challange är ett resultat av flertalet kreativa hjärnor med både realistiska och galna idéer, ett fokus på möjligheter och en massa hjälpsamma handtag. Ett bra samarbete som i slutändan gav oss deltagare en inbjudande och smakfull cykeldag. Stort tack!

Lev & må.

/Pernilla

Smakfulla förväntningar. Foto: Jan Erik Backman.

Micke på Bybike finetunar dagens tävlingsvapen :-)

I väntan på start. Foto: Andreas Nilsson.

Smaskens grusvägsrally, och visst gnisslade lerstänket mellan tänderna till slut :-). Foto: Andreas Nilsson.

Hon med flax...och 5 sekunder senare lossnade klossen helt. Foto: Andreas Nilsson.

Henrik Ehnberg, snabbast som så ofta. Foto: Anderas Nilsson.

Användbar medalj!

Naturens glassmaskiner :-). Foto: Jan Erik Backman.

Västerbotten Brevet gav fika i världsklass

11 jul 2017

Trots att TDF står i full blomning så tänkte jag sticka emellan här och rapporterar från ett riktigt kul och närliggande race. För en dryg vecka sedan var det premiär för Västerbotten Brevet 200K med start och målgång i centrala Umeå. Ett arrangemang av föreningen Cykelintresset i samarbete med She Rides och Umeå Sport & Motion, som lockade drygt 120 deltagare. Vad jag vet det första randonnéeloppet i krokarna runt Umeå. En för mig ny tävlingsform, som egentligen inte är en tävling utan snarare ett motionslopp där distansen är själva utmaningen. I den här upplagan skulle vi cykla drygt 20 mil och 2665 hjm.

Registrering och start utgick från Broparken vid Umeälven. Premiären till ära visade sig vädergudarna från sin bästa sida och solen strålade ikapp med leendena på deltagare och funktionärer. Alla cyklister försågs med ett deltagarkort som sedan stämplades längs banans olika kontrollpunkter inom de givna öppnings- och stängningstiderna. Cyklingen genomfördes i övrigt utan avspärrningar, skyltar eller flaggvakter. Garmin med nedladdad rutt var således ett smart val.

Första kontrollen låg i Sörmjöle söder om Umeå. Startfältet var relativt samlat på vägen dit. Väl framme bjöds rödbetstoast med chèvrekräm samt piroger. En synnerligen smakfull start tyckte jag. Därefter fortsatte vi vidare söderut till Hörnefors där banan vände norrut inåt landet med mer kuperad profil. Allt som allt passerade vi 6 kontroller där det antingen bjöds på, eller för en billig swishpenning var möjligt att shoppa hamburgare, bullar, bananer, kaffe, saft, kycklingwraps, Gainomax etc. Standarden var i det närmaste lika hög som vid etapploppet Joberg2C i Sydafrika, och det vill inte säga lite. Det inkluderade även glada och peppande funktionärer.

Allt eftersom tunnades fältet ut och de sista 4-5 milen avverkades i sällskap av två cyklister som jag hängde med i stort sett från start till mål. Vi fick även bekanta oss med vinden som blåste in från kusten och som gav lite extra sura ben mot slutet. Allt gott fika till trots så ångrade jag just då min egen minimalistiska matsäck som bestod av två gels i bakfickan.

Målgången var precis som starten förlagd i Broparken. De sista 50 metrarna gick på bakhjulet nedför stora trappavsatser. Ja, inte på cykeln utan jag småsprang bredvid den. Några cyklister passade sedan på att doppa sig i älven medan badkrukan nummer ett, det vill säga undertecknad, behöll kläderna på trots att solen gassade.

Sammantaget en mycket trevlig form av cykellopp på fina sommarvägar, utan vassa armbågar och med en skön stämning. Dessutom ett fint arrangemang med engagerade funktionärer både i start/mål och ute på kontrollerna. Jag skulle vilja säga ett perfekt motionslopp för de mer erfarna tävlingscyklisterna som vill ha ett gediget långpass såväl som de oerfarna cyklisterna som vill prova på lite längre sträckor och fika gott.

Med tanke på att jag i dagarna egentligen skulle köra BC Bikerace i Kanade så kändes det faktiskt lite trösterikt att ändå få köra ett så fint lopp på hemmaplan. Jag är övertygad om att många med mig ser fram mot uppföljaren nästa år. Och vem vet, kanske längsta distans blir en ännu större utmaning då :-) 

Lev & må!

/Pernilla

Kort för stämplar.

Många glada cyklister. Foto: Andreas Nilsson.

Klockan 08:00 och startfältet lämnar Broparken. Foto: Andreas Nilsson.

I väntan på stämpel...och Gainomax.

Den räddade min bak. 

Hade jag hetat Sagan eller nått sånt så hade jag självklart cyklat utför! Foto: Carola Häggström.

Skönt med sällskap av Ulrik och Anders hela vägen över mållinjen. Foto: Carola Häggström.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!