Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Mest lästa


Styrkan i att vilja ge upp

1 feb 2018

Finns det någon cyklist där ute som aldrig umgåtts med tanken på att ge upp? Typ, ta en kortare väg hem, släppa cyklisten framför, kliva av i en lång och brant klättring, skjuta det planerade träningspasset till morgondagen, när vädret suger, formen känns skit och tanken på att bara få ta det piano maler i huvudet? Jo, jag har haft mina sämre stunder när hjärnan säger lägg ned. Men, vad händer om vi ändå fortsätter framåt?

Jag gav mig själv en utmaning förra hösten. Vi har en liten obetydlig slalombacke i Umeå. Bräntberget på ynka 40 höjdmeter. Det enda stället som har ordentlig lutning och som passar för en mountainbike om man inte vill bege sig en bra bit utanför stan. Så fick jag idén inför the Pioneer MTB stage race 2017. Bräntis100 skulle det bli. Hundra gånger upp och ned för backen. Tanken var att skrapa ihop 4000 höjdmeter på en dag.

Och, så här gick det till en tidig lördagmorgon... Jag har förberett med helt nya bluetooth-lurar och en superbra spellista på Spotify. De första 15 klättringarna går bra, om det inte var för det enerverande sprakandet i lurarna som visar sig trasiga. Galet störande och jag känner ilskan lura i kroppen. Ska jag måsta avbryta? Nej, jag får cykla vidare utan musik. Acceptera och glöm.

Efter 30 intervaller inser jag att medhavd energi inte kommer att räcka längre än till det dubbla antalet. Nåväl Bräntis60 är också ganska okej och Bräntis100 kan jag ju köra någon annan helg. Men, samtidigt. Bräntis100 skulle kännas MYCKET roligare i efterhand. Så, jag fortsätter och känner mig rätt nöjd för på nått vis ska det gå.

Jag ringer en god vän som jag hoppas är i närheten och som kanske kan köpa cola och chokladkakor. Han svarar förstås inte. Skit, men jag lämnar mobilsvar. Nä, det kanske är lika bra att ge upp ändå. Nu har jag varit ute i närmare tre timmar. Ett helt okej träningspass. Men, jag fortsätter och efter en kort stund känner jag mig sjukt nöjd igen, att jag inte gett upp.

43:e intervallen och jag rundar liftstolpen på toppen. Plötsligt ser jag en stor svart Mercedes rulla in och parkera vid foten av backen. Förarrutan vevas ned och en Statoilpåse syns. Full med godsaker ska det visa sig. Wow, kanske jag orkar några fler klättringar ändå. Jag blir glad av omtanken och full av beslutsamhet. 60 klättringar får bli det absolut minsta för dagen. Och jag passerar ett tag senare Bräntis60.

Efter 70 klättringar börjar det kännas riktigt tungt. Sista biten närmare krönet måste jag stå upp för att alls orka dra runt tramporna. Vid det här laget har jag dock hittat min linje utför och det har blivit lite som en lek att köra så snabbt jag kan. Jag försöker underhålla mig själv samtidigt som det är svårt att hålla räkningen. Jag är trött både i huvudet och benen. Bräntis80? Näe, har jag kommit så här långt vore det väl idiotiskt att inte ens försöka hela vägen till 100. Jag påminner mig om hur nöjd jag kommer att känna mig efteråt.

Mot slutet. Jag ser mållinjen närma sig mentalt. Kanske jag klarar utmaningen trots allt. På väg att runda liftstolpen möter jag en hundförare. Han ser hur jag kämpar och utropar hurtigt ”bra jobbat tjejen”. Jag svarar, ”tack, det är 97:e klättringen”. Han utbrister, ”är du helt jävla knäpp”. Ja, jo, förmodligen är jag väl det.

När jag räknat till 104 klättringar så får det vara bra. Tillräcklig felmarginal tänker jag och rullar på sega ben hemåt i mörkret. 7,5 timme har jag hållit på. Nöjd är bara förnamnet. Väl hemma räknar jag höjdkurvorna. Va fan! 98 stycken blev det bara!! Nåväl, jag har nog skrapat ihop det lokala rekordet ändå och dryga 4000 höjdmeter blev det totalt. Framför allt så gav jag inte upp.

Cyklingen har lärt mig något användbart. Varje gång hjärnan säger ”ge upp” så är det ett magic moment. Istället för att bli lack på mig själv ser jag det som ett gyllene tillfälle att påminna mig om mina ambitioner och vad som känns viktigt. Och varje gång jag en stund senare upptäcker att jag ändå fortsatt framåt så infinner sig känslan av nöjdhet och styrka. Logiken är enkel. Ju fler gånger hjärnan säger ”stopp” desto fler tillfällen att få känna sig nöjd i efterhand. Att vilja ge upp innebär plötsligt en styrka. Pannbenet får sin egen träning och principen fungerar förstås lika bra i andra sammanhang, åtminstone när vi har en belöning i sikte. Sånt är livet.

Lev & må!

/Pernilla

En svettig ansiktsmask, som oxå gav styrka!

Glass + gravel challenge = lycka

6 sep 2017

För en dryg vecka sedan var det premiär för smakfulla Glassbonden Gravel Challenge med start och mål i Västra Selet några mil utanför Umeå. Distansen cirka 6 mil på fina grusvägar och kortare partier av skogsväg. Det skulle visa sig bli ytterligare ett glädjefyllt motionslopp arrangerat av föreningen Cykelintresset i samarbete med Glassbonden och Bybike i Umeå. Med 150 slutsålda startplatser och en barnkategori med knappt 30 stycken knattar väntade succén runt hörnet.

Tävlingscentrum var förlagd till Glassbondens gårdsplan med en generös bilparkering på angränsande åker. Eftersom regnet låg i luften och temperaturen var lite kylslagen på morgonen blev det påklätt för mig. Vanligtvis hade jag cyklat på min hardtail men fick låna en sprillans landsvägshoj med skivbromsar och lite bredare däck. Alltid kul att testa en ny cykel på tävling inkluderat lite extra pirr.

Starten skedde i form av masterstart bakom glassbondens traktor och efter någon kilometer släpptes fältet lös. Ungefär i samma stund upptäckte jag att min vänstra sko satt löst på trampan. Inte läge att stanna och skruva fast klossen direkt så jag trampade vidare och hoppades på fru Fortuna. Efter lite stök inledningsvis och en duokrasch in i ett elstängsel hade tempot satt sig i de olika klungorna som bildades. Jag anslöt till en trevlig grupp på 5-6 killar som gjorde sällskap under återstoden av loppet vilket inte var bortkastat i bitvis hygglig motvind. Alltid så snabba Henrik Ehnberg blev tillslut först över mållinjen efter en spurtstrid medan jag cyklade in ca 10 minuter långsammare på närmare 1 h 55 min. Inte helt utan flax då jag precis hann i mål innan klossen lossnade helt. Puh!

Grusvägsrally kanske inte låter så lockande men blandningen av klungkörning och smala däck, särskilt utför, plus den ivrigt påhejande publiken i byarna, gjorde i alla fall min dag full av glädje. För ovanlighetens skull fick dessutom alla deltagare en användbar målgångsmedalj. En kosa som vi sedan bjöds gratis glass i. Min favorit blev päron med smak av västerbottensost. Mums. Förutom min egen cykelglädje dröjde sig många glada cyklister kvar på tävlingscentrum. Stämningen var supernajs och arrangemangets succé otvivelaktig.

Summan av kardemumman. På cykel är inte ensam stark. Att cykla i klunga däremot, där man hjälps åt och peppar varandra ger både fart och känns trevligare. Jag tänker likaså på arrangemanget. Många är nog de tävlingsledare som näst intill gått i väggen på grund av för stor mängd soloarbete. Jag anar tvärtom att Glassbonden Gravel Challange är ett resultat av flertalet kreativa hjärnor med både realistiska och galna idéer, ett fokus på möjligheter och en massa hjälpsamma handtag. Ett bra samarbete som i slutändan gav oss deltagare en inbjudande och smakfull cykeldag. Stort tack!

Lev & må.

/Pernilla

Smakfulla förväntningar. Foto: Jan Erik Backman.

Micke på Bybike finetunar dagens tävlingsvapen :-)

I väntan på start. Foto: Andreas Nilsson.

Smaskens grusvägsrally, och visst gnisslade lerstänket mellan tänderna till slut :-). Foto: Andreas Nilsson.

Hon med flax...och 5 sekunder senare lossnade klossen helt. Foto: Andreas Nilsson.

Henrik Ehnberg, snabbast som så ofta. Foto: Anderas Nilsson.

Användbar medalj!

Naturens glassmaskiner :-). Foto: Jan Erik Backman.

SEB MTB Maraton Cesis - Valmeira, check!

3 maj 2017

Vart jag mig i världen vänder står min lycka hos nya cykelvänner. Under Valborgshelgen blev det ett besök i Riga för att köra SEB MTB maraton. Med utlovat boende hos en cyklist från tävlingen i Nya Zeeland hade jag inte planerat mer än att jag bokat flygresan t o r Umeå - Riga.

Turligt nog så tog jag inte ut någon resfeber i förskott, för det visade sig att min Lettiska värd Janis med vänner skulle ta mycket väl hand om mig. Fantastiskt trevligt att få uppleva ett för mig nytt land, god mat, oprövade drycker och rolig cykling.

Denna deltävling av SEB MTB maraton gick några mil utanför Riga, mellan Cesis och Valmeira. Tävlingen motsvarar typ långloppscupen i Sverige och lockar den nationella eliten i Lettland. Jag var anmäld till den längre, 57 km långa banan i Sportklassen som krävde tävlingslicens och som hade ca 200 tävlande. Huvudattraktionen var dock den kortare banan på 43 km med drygt 1300 anmälda, såväl tävlingscyklister som motionärer.

Dagen innan tävling gav vi oss ut i regnet för dryga 2 mil rek-cykling. På grund av vädret var vissa partier särdeles sugande och i skogen hittade vi ett och annat vattenhål att forcera. Kul ändå att cykla utomhus utan dubb i en terräng som ganska mycket påminde om den norrländska myllan.

Raceday med duggregn och kalla vindar. Det var lite svårt att få kläm på hur logistiken fungerade då målsnöret låg i en annan stad och stora delar av samtalen fördes på lettiska. Jag blev tidigt tvungen att lämna ifrån mig förstärkningsplaggen samtidigt som vinden kylde mer än tramptagen värmde. Med viss stress i kroppen blev det således lite si och så med uppvärmningen.

Mina vänner hade skvallrat om att starten skulle bli brutal. Dom hade rätt. Gasen-i-botten-start och ingen som tog hänsyn till att 48-åriga damer har en lång startsträcka. Vi började med en loop två gånger genom stan som avslutades med en längre asfaltbacke. Därefter blev det några kilometer skogsparti med leriga stigar och flertalet korta och branta klättringar. Jag var som vanligt nöjd med min 12:e SRAM-växel.

Tävlingen fortsatte därefter på mer lättcyklade grus- och skogsvägar. I färskt minne från dagen innan visste jag att vi skulle passera två större vattenhål. Bästa vägvalet på den första var en träkonstruktion till vänster. Det andra surhålet forcerades bäst till höger, ute i skogen. Väl framme vid det första vattenhindret sa dock min vanligtvis skärpta hjärna "håll höger". Men hallå! Fel, fel, fel! Vägvalet slutade med ett tvärstopp i navdjupt vatten. Oklart vem av jag och cykeln som var snabbast upp på fast mark igen, men snabbt gick det. Surt värre dock, medan två herrcyklister hann passera.

Den återstående cyklingen gjordes till stor del på egen hand och jag korsade mållinjen på en sjunde plats av 11 damer. Väl i målområdet började solen titta fram lite smått men de kyliga vindarna bestod. Med hjälp av torra bytesplagg på överkropp och fötter samt varm jacka försökte jag behålla kroppstemperaturen. Den varma after-race-gröten som ingick tackade jag för även om jag inte förmådde svälja den, men det var ändå fint att värma händerna på den heta tallriken. Senare på kvällen blev det till slut ett välbehövligt besök på en spaanläggning. Varmt och skönt för hela kroppen och en perfekt avslutning på en spännande tävlingsdag.

Avslutningsvis ett stort tack till mina lettiska cykelvänner Janis, Evija och Sindija med fler, som så generöst öppnade upp sina hem och visade mig runt. Nöjd lägger jag även denna cykelupplevelse till handlingarna och förundras över det trevliga släktet cyklister. Ja, oavsett språk, kön eller kultur så går det alltid att samlas runt det universella cykelspråket...däcktryck, uppladdning, pulszoner, krascher, after-race-debriefing och kommande cykeläventyr.


Lev & må!

/Pernilla

Bra att reka i förväg, annars hade jag garanterat genat optimistiskt utför branten!

Roligare att provcykla banan med nya cykelvänner. Prickiga blev vi!

Raceday. Så långt ren cykel.

Lerig skulle den bli till slut!

Lättillgänglig tvätt. 2 Euro räckte gott till flera cyklar.

Jag. Vill mer.

12 apr 2017

”Vilket spännande äventyr. Vad kul det skulle vara, om jag bara…”. Hur många gånger har jag inte hört dylika responser på mina cykeläventyr! Även i mitt arbete möter jag inte så sällan liknande utsagor. Människor som uttrycker förhoppningar och samtidigt avslutar meningen med ”…om jag (någon) bara…” eller ”men…” eller ”nån annan gång…”. Ledsamt. Så, vad tackar du ”ja” till? 

Jag har också mina sämre stunder, när jag tvivlar och energin fryser till slush. Morgonen etapp 3 under det nyligen genomförda loppet på Nya Zeeland. Jag är fortfarande förkyld, vädret suger och regnet smattrar mot tältduken. Jag stannar kvar i tältet in i det sista i väntan på att ställa upp till start. Snyter mig. Fryser så tänderna skallrar trots att jag tagit på mig alla cykelkläder jag packat med mig.

Just då ger jag mig själv ett löfte. Det här är minsann sista gången jag bor i tältläger, om jag alls ska köra fler MTB-tävlingar. Förmodligen inte. Nä, nu får det vara slut på dumheterna. För visst börjar jag bli för gammal, närmare 48 år. Herregud, för 50 år sedan gick ju människor med käpp i den åldern. Plötsligt känns solstolar, badstränder, paraplydrinkar, 5-stjärniga hotell och spa-anläggningar mycket trevligare.

Några timmar senare är jag inne i loppet och har fått upp ångan. Löftet bleknar. När jag passerar mållinjen några dagar senare i Queenstown är kroppen fysiskt trött, men annars känner jag mest glädje och styrka. Vi firar bedriften långt in på småtimmarna och pratar både gamla och kommande cykeläventyr med nya vänner. Ytterligare några veckor passerar. Återhämtningen har tagit tid, men nu återvänder suget och längtan efter nya utmaningar.

När tillfället oväntat dyker upp hugger jag som en kobra. En grisblink senare är jag anmäld till BC Bike Race i British Columbia i sommar. Soloklass OCH tältboende!!! En medtävlare jag träffade på Nya Zeeland skickar en generös inbjudan till ett MTB-marathon utanför Riga, i slutet av april. Janis skriver, "Come to visit Pernilla". Ja, varför inte. Det är ju dessutom snabbare att flyga till Riga än att bila till tävlingar i södra Sverige. "Okay, booked", svarar jag.

Min underbara hjärna kvittrar "jaaa". Visst är den skön! För det finns väldigt många trevligheter att uppleva när vi är generösa och ger oss själva möjligheten. Så, i dom begripliga dalgångarna brukar jag påminna mig själv om att energi och känslor är föränderliga. Bara jag fortsätter där jag är och trampar på. Kanske jag sänker tempot lite, men utan att jaga upp mig och dra förhastade slutsatser, eller ge upp helt. Och vips är jag tillbaka i god form och då vill jag säga "ja" igen. När jag dessutom begänsar antalet ”…om bara…”, ”men…”, och ”nån annan gång…”, så blir det totalt sett ännu fler JA:n i mitt liv. För jag vill mer. Vill du?

Lev & må & glad påskcykling!

/Pernilla

Seven: The BC Bike Race Movie

The Pioneer MTB Stage Race - ett episkt lopp

12 mar 2017

Några veckor har passerat efter avslutad tävling och vardagens rutiner har sakta återvänt. Inte helt smärtfritt skall erkännas med jetlag och därefter en svårförklarlig trötthet som dröjde sig kvar längre än väntat. Med hänsyn till att jag genomförde sju dagar av tävling och tältliv med en förkylning i kroppen så har jag i efterhand konsulterat läkare och fått medicinsk tumme upp för fortsatt träning. Skönt säger jag efter en kortare tids träningsförbud med den enda fördelen att träningsmotivationen lagrats exponentiellt i hjärnan.

Med lite distans, närmare bestämt 18000 km i avstånd och fyra veckor i tid, har jag hunnit samla mina intryck och erfarenheter från tävlingen. Den korta utvärderingen lyder ”episkt”. Det här var mitt 5:e etapplopp och jag kan lugnt säga att The Pioneer MTB Stage Race sammantaget är en av de trevligaste tävlingarna jag kört. 7 etapper, 56 mil, 16000 hjm, 335 cyklister, med start i Christchurch och målsnöre i Queenstown på Nya Zeelands sydö.

Jag tycker om den typen av tävlingar som ger en rejäl utmaning prestationsmässigt i kombination med naturupplevelser utöver det vanliga. Där väder och vind retas och målgången inte är given på förhand. Där tanken på att ge upp oundvikligen besöker mig mer än en gång vilket tvingar mig att verkligen jobba mentalt för att fortsätta trampa, trots att det gör ont och krafterna sinar. Där klättringarna suger allt jag har ur benen och samtidigt med en belöning som känns obeskrivlig när krönet väl nås. Jo. Check på allt!

För den som bara vill cykla teknisk stig och mest utför, finns nog andra lopp som passar bättre. För cyklisten med en längtan efter ett rejält äventyr, i en sagan-om-ringen-miljö som vanligtvis är otillgänglig för turister, med obeskrivliga vyer, långa och tuffa pannbensklättringar, härliga utförskörningar, flowiga stigsektioner, varierad terräng och minimalt med asfalt, så är The Pioneer det perfekta loppet.

Vill du dessutom ha en utsökt kamratskap, en avslappnad stämning och en fungerande tävlingsorganisation så kan du sluta leta etapplopp nu och bara boka! Kiwi-gästfriheten var oklanderlig och tävlingscentrum med boende, mat, start- och målgång, cykelservice etc var mycket väl organiserad, särskilt med hänsyn till att loppet hade premiär så sent som i fjol 2016. Trots att tävlingen var förlagd till tämligen avlägsna landområden så duschade vi varmt varje dag. The chill-zone med bar, beanbags och solstolar adderade en skön känsla och varje kväll presenterades, utöver etappsegrarna, film och bildspel från dagens etapp vilket gav ett proffsigt intryck.

Med Marmot som sponsor var både duffelbags (110 liters väska med plats för alla personliga ägodelar som transporteras mellan etapperna) och tält av högsta kvalitet. Ja, det är faktiskt första loppet som väskan håller hela resan. Att disponera ett helt eget tält med möjlighet att organisera sina tillhörigheter och sig själv underlättade också.

Aidstations var välfylllda med energi och inte minst solskydd på pumpflaska. Banan välmarkerad. Säkerheten var också högre än jag erfarit i tidigare tävlingar. En GPS-tracker (för nödsituationer) och dagliga riktlinjer för ”mandatory basic gear” respektive ”extra gear” för alla tävlanden gav trygghet och minskad beslutsångest. Vad man ska ha på sig och vad som ska packas i cykelryggan kan annars vara lurigt med ett nyckfullt väder på hög höjd.

Vädret var annars det sämsta på många år, även om februari vanligtvis är en sommarmånad med tillräckligt varma temperaturer för att jag som nordbo ska glädjas. Nya Zeeland har dessutom inga läskiga kryp eller farliga djur jämfört tävlingar i andra mer tropiska länder vilket kan kännas skönt med tanke på att boendet var förlagt på gräsrotsnivå. Nya Zeeland är också ett säkert land med hänsyn till förekomst av kriminalitet och andra oroligheter. Det enda negativa för oss nordbor torde väl vara avståndet med tillhörande jetlag.

Med andra ord, för alla mountainbikers som söker en rejäl cykelutmaning och en storslagen upplevelse för livet, så är det bara att boka the Pioneer 2018. Frågan är vad jag kör nästa gång? Några tips?

Lev & må!

/Pernilla

7 etapper, 56 mil och 16000 hjm

En duffelbag där ALLT ska rymmas

Som på BB i en veckas tid

Skönt att chilla i skuggan

Ett helt eget 2-manstält

Sällan kö, och inga arga tyskar som Transalp ibland bjudit på (Källa: The Pioneer 2017)

Helt enkelt storslaget (Källa: The Pioneer 2017)

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!