Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Mest lästa


När livet plötsligt säger Nej

24 maj 2017

Pling! Ett SMS klockan 23:19 onsdag den 10 maj. ”Kan du komma. Ring 112…”. Några minuter senare har jag kastat mig i bilen för att köra de 28 milen. Jag har inte en aning om vad som hänt min 21-årige son som bor på annan ort, men förstår att läget är allvarligt och akut. Det blir de längsta milen i mitt liv. Jag bara måste hålla ihop och ta mig hela vägen.

Det ska visa sig att sonen varit minuter och millimetrar från sitt sista andetag. Efter operation, ett dygn i respirator och ytterligare några dagar på sjukhus kan vi båda andas ut. Allt har gått bra. Jag känner mig tacksam och samtidigt trött. Kroppen värker av stresspåslaget som visserligen hållit mig allert och vaken i några dygn men som samtidigt förbrukat energi.

Plötsligt viskar livet ”nej” i min hjärna. Den där hjärnan som vanligtvis tycker om att kvittra ”ja”. Tvärstopp. I några dagar står tiden still och det mesta utanför sjukhusväggarna känns oviktigt. Omständigheterna har sagt sitt. Under en tid framöver behövs jag mer handgripligt som förälder igen. Sommarens etapplopp i Kanada som jag tränat för och sett fram mot blir jag tvungen att stryka. Det är inte ett svårt val i och för sig. BC Bikerace finns kvar till framtiden och mitt barns välmående är betydelsefullare än allt annat. Beslutet tas ändå i sällskap av en gnutta sorg och frustration. En liten del av min hjärna vill protestera samtidigt som jag skäms lite. Jag är ju ändå mamma.

Dilemmat är nog många cyklister bekanta med. Att hitta balansen mellan det egna intresset och omgivningens behov. Hur mycket tid och pengar är rimligt att lägga på cyklingen med hänsyn till resten av livet såsom familj, vänner, ekonomi och arbete etc? I ett bästa scenario kan allt sammanföras i en ljuvlig symbios. För dom flesta blir det snarare till att jämka och hantera de mindre önskvärda känslor som kanske uppstår ibland då gränserna tänjs för långt och olika viljor krockar.

Jag kan känna mig lite egoistisk ibland, där i gränslandet. Det finns alltid en ny cykel som jag skulle vilja ha, ytterligare träningsmil som jag hade behövt eller cykelresor som också hade varit roliga att uppleva. Jag vet att träning är hälsosamt, både för kroppen och hjärnan. Om cyklingen gör mig stark och glad så borde det rimligtvis vara till fördel även för min omgivning. Det är sant. Men, var går gränsen? Det finns förstås mer än ett rätt svar och en massa om och men. Många kvinnor har dessutom goda marginaler att vara mer egoistiska när det kommer till att prioritera egna fritidsintressen (vilket jag berör bl a i inläggen "Damcyklisterna briljerar - grodorna quackar", "Sponsorer som lyfter perstationen på riktigt", "Stora bröst är bra men mina är bäst"). Och samtidigt. Jag är nog inte en av dom.

Ja, så nu säger jag ”ja” både till livet och cykeln, och låter cyklingen fungera mer som terapi så länge det behövs. Lite färre timmar i sadeln kanske, men med än större fokus på cykelglädje och återhämtning till dess resten av livet landat på fötter och kommit ikapp. Då hoppas jag att motivationen och de oupptäckta stigarna, alla vidunderliga vyer och de oskrivna äventyren fortfarande finns kvar där ute i världen och lockar. Min hjärna kvittrar: länge leve de ovärderliga människorna i mitt liv. Ni är bäst och du vet vem du är.

Lev & må!

/Pernilla

Cykelglädje och skön försommarcykling med She Rides i Umeå. Kul med LVG oxå. (tack för bilden Camilla Lundberg)



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!