Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Mest lästa


Glass + gravel challenge = lycka

6 sep 2017

För en dryg vecka sedan var det premiär för smakfulla Glassbonden Gravel Challenge med start och mål i Västra Selet några mil utanför Umeå. Distansen cirka 6 mil på fina grusvägar och kortare partier av skogsväg. Det skulle visa sig bli ytterligare ett glädjefyllt motionslopp arrangerat av föreningen Cykelintresset i samarbete med Glassbonden och Bybike i Umeå. Med 150 slutsålda startplatser och en barnkategori med knappt 30 stycken knattar väntade succén runt hörnet.

Tävlingscentrum var förlagd till Glassbondens gårdsplan med en generös bilparkering på angränsande åker. Eftersom regnet låg i luften och temperaturen var lite kylslagen på morgonen blev det påklätt för mig. Vanligtvis hade jag cyklat på min hardtail men fick låna en sprillans landsvägshoj med skivbromsar och lite bredare däck. Alltid kul att testa en ny cykel på tävling inkluderat lite extra pirr.

Starten skedde i form av masterstart bakom glassbondens traktor och efter någon kilometer släpptes fältet lös. Ungefär i samma stund upptäckte jag att min vänstra sko satt löst på trampan. Inte läge att stanna och skruva fast klossen direkt så jag trampade vidare och hoppades på fru Fortuna. Efter lite stök inledningsvis och en duokrasch in i ett elstängsel hade tempot satt sig i de olika klungorna som bildades. Jag anslöt till en trevlig grupp på 5-6 killar som gjorde sällskap under återstoden av loppet vilket inte var bortkastat i bitvis hygglig motvind. Alltid så snabba Henrik Ehnberg blev tillslut först över mållinjen efter en spurtstrid medan jag cyklade in ca 10 minuter långsammare på närmare 1 h 55 min. Inte helt utan flax då jag precis hann i mål innan klossen lossnade helt. Puh!

Grusvägsrally kanske inte låter så lockande men blandningen av klungkörning och smala däck, särskilt utför, plus den ivrigt påhejande publiken i byarna, gjorde i alla fall min dag full av glädje. För ovanlighetens skull fick dessutom alla deltagare en användbar målgångsmedalj. En kosa som vi sedan bjöds gratis glass i. Min favorit blev päron med smak av västerbottensost. Mums. Förutom min egen cykelglädje dröjde sig många glada cyklister kvar på tävlingscentrum. Stämningen var supernajs och arrangemangets succé otvivelaktig.

Summan av kardemumman. På cykel är inte ensam stark. Att cykla i klunga däremot, där man hjälps åt och peppar varandra ger både fart och känns trevligare. Jag tänker likaså på arrangemanget. Många är nog de tävlingsledare som näst intill gått i väggen på grund av för stor mängd soloarbete. Jag anar tvärtom att Glassbonden Gravel Challange är ett resultat av flertalet kreativa hjärnor med både realistiska och galna idéer, ett fokus på möjligheter och en massa hjälpsamma handtag. Ett bra samarbete som i slutändan gav oss deltagare en inbjudande och smakfull cykeldag. Stort tack!

Lev & må.

/Pernilla

Smakfulla förväntningar. Foto: Jan Erik Backman.

Micke på Bybike finetunar dagens tävlingsvapen :-)

I väntan på start. Foto: Andreas Nilsson.

Smaskens grusvägsrally, och visst gnisslade lerstänket mellan tänderna till slut :-). Foto: Andreas Nilsson.

Hon med flax...och 5 sekunder senare lossnade klossen helt. Foto: Andreas Nilsson.

Henrik Ehnberg, snabbast som så ofta. Foto: Anderas Nilsson.

Användbar medalj!

Naturens glassmaskiner :-). Foto: Jan Erik Backman.

SEB MTB Maraton Cesis - Valmeira, check!

3 maj 2017

Vart jag mig i världen vänder står min lycka hos nya cykelvänner. Under Valborgshelgen blev det ett besök i Riga för att köra SEB MTB maraton. Med utlovat boende hos en cyklist från tävlingen i Nya Zeeland hade jag inte planerat mer än att jag bokat flygresan t o r Umeå - Riga.

Turligt nog så tog jag inte ut någon resfeber i förskott, för det visade sig att min Lettiska värd Janis med vänner skulle ta mycket väl hand om mig. Fantastiskt trevligt att få uppleva ett för mig nytt land, god mat, oprövade drycker och rolig cykling.

Denna deltävling av SEB MTB maraton gick några mil utanför Riga, mellan Cesis och Valmeira. Tävlingen motsvarar typ långloppscupen i Sverige och lockar den nationella eliten i Lettland. Jag var anmäld till den längre, 57 km långa banan i Sportklassen som krävde tävlingslicens och som hade ca 200 tävlande. Huvudattraktionen var dock den kortare banan på 43 km med drygt 1300 anmälda, såväl tävlingscyklister som motionärer.

Dagen innan tävling gav vi oss ut i regnet för dryga 2 mil rek-cykling. På grund av vädret var vissa partier särdeles sugande och i skogen hittade vi ett och annat vattenhål att forcera. Kul ändå att cykla utomhus utan dubb i en terräng som ganska mycket påminde om den norrländska myllan.

Raceday med duggregn och kalla vindar. Det var lite svårt att få kläm på hur logistiken fungerade då målsnöret låg i en annan stad och stora delar av samtalen fördes på lettiska. Jag blev tidigt tvungen att lämna ifrån mig förstärkningsplaggen samtidigt som vinden kylde mer än tramptagen värmde. Med viss stress i kroppen blev det således lite si och så med uppvärmningen.

Mina vänner hade skvallrat om att starten skulle bli brutal. Dom hade rätt. Gasen-i-botten-start och ingen som tog hänsyn till att 48-åriga damer har en lång startsträcka. Vi började med en loop två gånger genom stan som avslutades med en längre asfaltbacke. Därefter blev det några kilometer skogsparti med leriga stigar och flertalet korta och branta klättringar. Jag var som vanligt nöjd med min 12:e SRAM-växel.

Tävlingen fortsatte därefter på mer lättcyklade grus- och skogsvägar. I färskt minne från dagen innan visste jag att vi skulle passera två större vattenhål. Bästa vägvalet på den första var en träkonstruktion till vänster. Det andra surhålet forcerades bäst till höger, ute i skogen. Väl framme vid det första vattenhindret sa dock min vanligtvis skärpta hjärna "håll höger". Men hallå! Fel, fel, fel! Vägvalet slutade med ett tvärstopp i navdjupt vatten. Oklart vem av jag och cykeln som var snabbast upp på fast mark igen, men snabbt gick det. Surt värre dock, medan två herrcyklister hann passera.

Den återstående cyklingen gjordes till stor del på egen hand och jag korsade mållinjen på en sjunde plats av 11 damer. Väl i målområdet började solen titta fram lite smått men de kyliga vindarna bestod. Med hjälp av torra bytesplagg på överkropp och fötter samt varm jacka försökte jag behålla kroppstemperaturen. Den varma after-race-gröten som ingick tackade jag för även om jag inte förmådde svälja den, men det var ändå fint att värma händerna på den heta tallriken. Senare på kvällen blev det till slut ett välbehövligt besök på en spaanläggning. Varmt och skönt för hela kroppen och en perfekt avslutning på en spännande tävlingsdag.

Avslutningsvis ett stort tack till mina lettiska cykelvänner Janis, Evija och Sindija med fler, som så generöst öppnade upp sina hem och visade mig runt. Nöjd lägger jag även denna cykelupplevelse till handlingarna och förundras över det trevliga släktet cyklister. Ja, oavsett språk, kön eller kultur så går det alltid att samlas runt det universella cykelspråket...däcktryck, uppladdning, pulszoner, krascher, after-race-debriefing och kommande cykeläventyr.


Lev & må!

/Pernilla

Bra att reka i förväg, annars hade jag garanterat genat optimistiskt utför branten!

Roligare att provcykla banan med nya cykelvänner. Prickiga blev vi!

Raceday. Så långt ren cykel.

Lerig skulle den bli till slut!

Lättillgänglig tvätt. 2 Euro räckte gott till flera cyklar.

The Pioneer MTB Stage Race - ett episkt lopp

12 mar 2017

Några veckor har passerat efter avslutad tävling och vardagens rutiner har sakta återvänt. Inte helt smärtfritt skall erkännas med jetlag och därefter en svårförklarlig trötthet som dröjde sig kvar längre än väntat. Med hänsyn till att jag genomförde sju dagar av tävling och tältliv med en förkylning i kroppen så har jag i efterhand konsulterat läkare och fått medicinsk tumme upp för fortsatt träning. Skönt säger jag efter en kortare tids träningsförbud med den enda fördelen att träningsmotivationen lagrats exponentiellt i hjärnan.

Med lite distans, närmare bestämt 18000 km i avstånd och fyra veckor i tid, har jag hunnit samla mina intryck och erfarenheter från tävlingen. Den korta utvärderingen lyder ”episkt”. Det här var mitt 5:e etapplopp och jag kan lugnt säga att The Pioneer MTB Stage Race sammantaget är en av de trevligaste tävlingarna jag kört. 7 etapper, 56 mil, 16000 hjm, 335 cyklister, med start i Christchurch och målsnöre i Queenstown på Nya Zeelands sydö.

Jag tycker om den typen av tävlingar som ger en rejäl utmaning prestationsmässigt i kombination med naturupplevelser utöver det vanliga. Där väder och vind retas och målgången inte är given på förhand. Där tanken på att ge upp oundvikligen besöker mig mer än en gång vilket tvingar mig att verkligen jobba mentalt för att fortsätta trampa, trots att det gör ont och krafterna sinar. Där klättringarna suger allt jag har ur benen och samtidigt med en belöning som känns obeskrivlig när krönet väl nås. Jo. Check på allt!

För den som bara vill cykla teknisk stig och mest utför, finns nog andra lopp som passar bättre. För cyklisten med en längtan efter ett rejält äventyr, i en sagan-om-ringen-miljö som vanligtvis är otillgänglig för turister, med obeskrivliga vyer, långa och tuffa pannbensklättringar, härliga utförskörningar, flowiga stigsektioner, varierad terräng och minimalt med asfalt, så är The Pioneer det perfekta loppet.

Vill du dessutom ha en utsökt kamratskap, en avslappnad stämning och en fungerande tävlingsorganisation så kan du sluta leta etapplopp nu och bara boka! Kiwi-gästfriheten var oklanderlig och tävlingscentrum med boende, mat, start- och målgång, cykelservice etc var mycket väl organiserad, särskilt med hänsyn till att loppet hade premiär så sent som i fjol 2016. Trots att tävlingen var förlagd till tämligen avlägsna landområden så duschade vi varmt varje dag. The chill-zone med bar, beanbags och solstolar adderade en skön känsla och varje kväll presenterades, utöver etappsegrarna, film och bildspel från dagens etapp vilket gav ett proffsigt intryck.

Med Marmot som sponsor var både duffelbags (110 liters väska med plats för alla personliga ägodelar som transporteras mellan etapperna) och tält av högsta kvalitet. Ja, det är faktiskt första loppet som väskan håller hela resan. Att disponera ett helt eget tält med möjlighet att organisera sina tillhörigheter och sig själv underlättade också.

Aidstations var välfylllda med energi och inte minst solskydd på pumpflaska. Banan välmarkerad. Säkerheten var också högre än jag erfarit i tidigare tävlingar. En GPS-tracker (för nödsituationer) och dagliga riktlinjer för ”mandatory basic gear” respektive ”extra gear” för alla tävlanden gav trygghet och minskad beslutsångest. Vad man ska ha på sig och vad som ska packas i cykelryggan kan annars vara lurigt med ett nyckfullt väder på hög höjd.

Vädret var annars det sämsta på många år, även om februari vanligtvis är en sommarmånad med tillräckligt varma temperaturer för att jag som nordbo ska glädjas. Nya Zeeland har dessutom inga läskiga kryp eller farliga djur jämfört tävlingar i andra mer tropiska länder vilket kan kännas skönt med tanke på att boendet var förlagt på gräsrotsnivå. Nya Zeeland är också ett säkert land med hänsyn till förekomst av kriminalitet och andra oroligheter. Det enda negativa för oss nordbor torde väl vara avståndet med tillhörande jetlag.

Med andra ord, för alla mountainbikers som söker en rejäl cykelutmaning och en storslagen upplevelse för livet, så är det bara att boka the Pioneer 2018. Frågan är vad jag kör nästa gång? Några tips?

Lev & må!

/Pernilla

7 etapper, 56 mil och 16000 hjm

En duffelbag där ALLT ska rymmas

Som på BB i en veckas tid

Skönt att chilla i skuggan

Ett helt eget 2-manstält

Sällan kö, och inga arga tyskar som Transalp ibland bjudit på (Källa: The Pioneer 2017)

Helt enkelt storslaget (Källa: The Pioneer 2017)

Etapp 7 - SNOW FARM TO QUEENSTOWN

12 feb 2017

Så dags för sista etappen. Minusgrader under natten och jag var snabbt uppe ur sovsäcken på väg till den enda toaletten inomhus på Snow Farm-anläggningen. Uppdraget var att pudra näsan och försöka hitta igen ögonen för att sätta in dagens kontaktlinser. Hittade även en ledig stol för inomhusfrukost vilket kändes som en otrolig lyx med hänsyn till den kylslagna morgonen.

Efter veckan som varit blev det inte särskilt svårt att säga hejdå till tältet och göra sig redo för start, längst fram i sista startgrupp. När startskottet väl small av till tonerna av AC DC, var jag snabb ut på längdskidspåren som slingrade sig utmed bergsväggarna. Med hänsyn till rasmassor och tvära kurvor kändes det tryggt att inte behöva knuffas med bakomvarande cyklister. Lagom till första klättringen kom jag ikapp startgruppen före och lyckades ta mig förbi ett helt ekipage innan det var dags för nästa utförskörning. 

En bit längre ned kom vi in i en sektion av gräsig sumpmark där vi fick kryssa mellan stora grästuvor och diken. Dom allra flesta i närheten körde fast framhjulet i minst ett surhål och undertecknad tappade fokus för en sekund och körde snett på en brant stigkant. Krasch, men som tur inte med en faceplant i en av många spaniards (kaktusliknande buskar som växer på hög höjd i NZ) som kantade stigen. Någonstans här insåg vi var banasvarig gömt delar av dagens 1451 hjm.

Strax innan andra aidstation passerade jag tre av damteamet och därefter dags för dagens sista klättring. Den belönades förstås med en härlig utförskörning ned mot en turkosgrön flod där flodbåtar väntade för transport en bit nedströms. En kul lösning för överfart. 

Efter aidstation 3 hade jag 20 km kvar till mål, trodde jag. Ensam kämpade jag i motvinden med viss förvirring då 10 km-till-mål-skylten aldrig dök upp. Strax efter att min Garmin visade 59 km, det vill säga dagens utlovade distans, dök den efterlängtade skylten upp. Det betydde i praktiken att etappen i ett nafs blev dryga 69 km lång. Mentalt jobbigt och dessutom fortfarande utan draghjälp gnetade jag mig i mål, tre minuter bakom damlaget som cyklade in på tredje plats.

I målgång hurrarop och festlig stämning. Det hade förstås varit roligare att passera mållinjen som ett helt och officiellt team, men ändå skönt att slutligen vara framme i Queenstown med alla lemmar och cyklar intakta för oss båda. Målet, att klara tävlingen helskinnad, lyckades jag dock inte uppnå eftersom sadelskavet utvecklats till mer eller mindre öppna sår. 

Som alltid ganska kaotiskt då bagage, bikebags, rena kläder och smutsiga kläder samsas med cyklar som paketeras samtidigt som målgången firas med öl och gratulationer till höger och vänster. Senare på kvällen the Awards dinner och efterfest på stan fram till morgontimmarna då vi avslutade med en rejält saftig och köttig Fergburger. Nya cykelvänner och minnen för livet tackar jag för. Anna, den rackaren, vann dessutom en entry till Cape Epic 2018. Stort grattis. 

Sammantaget blev the Pioneer ett av de mest påfrestande loppen jag kört på grund av hälsoläget och samtidigt ett av de vackraste, trevligaste och mest välorganiserade flerdagarstävlingarna (återkommer med en mer utförlig utvärdering längre fram). Ett absolut måste för alla äventyrslystna mountainbikers. Nu chill i några dagar för att bli helt frisk och så lite sightseeing på det, på normalt vis 😉

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 59 KILOMETRES
ELEVATION 1,451 METRES

Flythjälp på vägen (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Målgång i Queenstown.

Etapp 6 - LAKE HAWEA TO SNOW FARM

10 feb 2017

6:e etappen och nu närmar vi oss Queenstown. Dagens målgång låg i Snow farm, en anläggning för längdskidåkning på höjden 1562 möh. Etappen var på måttliga 65 km och dryga 2000 hjm. Startplatsen låg dock bara på 281 möh så karaktären på cyklingen var, yes KLÄTTRING.

Benen kändes lite piggare idag som tur var för hostan är i stort oförändrad. Eftersom vi kör utanför den officiella tävlingen blev det sista startgrupp. En bit in i racet åkte vi genom en bike park längs en 10 km lång stigsektion, upp och ned och kurvigt om vart annat med perfekta doseringar bland träd och buskage. Hade ett litet "moment" då styret nuddade ett träd men lyckades rädda upp situationen. Till slut blev jag i alla fall alldeles snurrig av alla tighta svängar OCH framför allt cykelglad. Förstå! En Bike park mitt i ingenstans med superbra cykling!!! Vem hade anat det liksom?

Dagens långa klättring gick dessutom över förväntan och jag passerade en hel del åkare från tidigare startled, bland annat två av damteamen. Sluttid 05:04:08 (5), 30 minuter bakom vinnande damerna vilket jag känner mig nöjd med. Utom tävlan blir det inte direkt något rejs även om jag inte cyklar på latsidan. Anna tog det lugnt även idag och fokuserade på det sociala genom att samla på sig nya cykelvänner längs vägen.

I morgon väntar en lång utförskörning ned till Queenstown. Visserligen rymmer etappen ändå 1400 hjm inkluderat någon typ av taggförsedda växter längs med stigarna som vi ska undvika om vi vill slippa punktering. Banansvarig rekommenderade alla att fylla på sealant. Tydligen ska vi åka båt oxå. Blir säkert kul 😁.

Annars mår kroppen ganska bra frånsett öppna sadelsår samt solbrända öron från gårdagen. De flesta ser mer eller mindre halta och lytta ut vid det här laget så det känns helt normalt att gå lite bredbent och skylta med röda kålöron. -3 grader utlovas till natten så jag får sova med camelbaken i sovsäcken för att vattnet inte ska frysa 😬. Med facit i hand var det tur att jag packade med mig just vintersovsäcken.

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 64 KILOMETRES
ELEVATION 2,077 METRES


Kul på hjul (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!