Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Stora bröst är bra men mina är bäst!

26 feb 2016

”AJ!”, brukade min barndomskompis utbrista med viss irritation när jag oavsiktligt trampade henne på brösten. I tonåren tränade vi ju-jutsu tillsammans och till skillnad från mig hade hon stora bröst. De var konstruerade på sånt vis att när hon hamnade i ryggläge så flöt brösten liksom ut på träningsmattan. Detta med följden att jag antingen trampade på eller klämde till brösten med rumpan när jag utförde så kallade låsningar. På den tiden, i mitten av 80-talet, var det dessutom brukligt att sola toppless på badstranden och hennes blåprickiga bröst såg förstås lite lustiga ut i det fria även om de i grunden var skitsnygga.

Själv kom jag till slutsatsen att även om jag inte hade större byst än att den just så pass fyllde en A-kupa, så var brösten framför allt funktionella. Jag slapp hålla dom på plats med en trångt åtsittande BH som gav andnöd och brösten var ju varken för tunga eller i vägen för andras fötter på träningen. Medan pratet bland många jämnåriga tjejer beskrev en önskan om stor och sexig byst, så var jag tvärtom ganska nöjd med de små men välformade och fasta hallonbröst som mina gener gett mig och som dessutom var träningsvänliga som bonus.

Efterrätt med associationer

Häromdagen var jag på resande fot i tjänsten. På ett fik serverades jag kaffe av en ung smal tjej utrustad med en rejäl hylla modell jättestor. Min omedelbara undran var ifall brösten var av den typen som inte kommer gratis. I egenskap av kvinna och cyklist slog det mig hur kontraproduktivt det skulle vara att betala tiotusentals kronor för att öka min vikt med ens några hundratals gram i form av en bröstförstoring. I cykelvärlden är det ju troligare att vi lägger kosingen på att istället minska vikten genom att byta till lättviktsdelar på cykeln där varje gram räknas och som kostar skjortan.

Både att öka och att minska i vikt kan bevisligen kosta en bra slant samtidig som det är nödvändigt av hälsoskäl i enstaka fall. Den skillnad som jag dock noterar är att i det första exemplet handlar det mer om att behaga och vara attraktiv, medan det andra exemplet belyser en strävan att optimera en prestation eller upplevelse tillsammans med sin cykel. Hårddraget. Att behaga framstår i mina ögon som en passivare aktivitet och det vore ju knappast meningsfullt att vara perfekt snygg om perfektionen samtidigt inte speglades av omgivningen.

Vår historia rymmer också flertalet exempel på kvinnor som med eller mot sin vilja stöpt sig själva, fysiskt eller psykiskt. Även här har syftet varit att behaga och attrahera med resultatet osunda beroenden och i sämsta fall ohälsa. Jag tänker bland annat på korsetten som under 1600-talet kom på modet och som resulterade i att kvinnor till och med fick missfall eller dog i barnsäng eftersom deras kroppar deformerades kraftigt av den hårda snörningen. Ytterligare ett exempel är bundna fötter hos kvinnor i Kina, där naglar plockades bort och tår bröts av. Under en tidsperiod ansågs dessa så kallade lotusfötter som ett tecken på hög social status. För att inte prata om högklackade och tåtrånga pumps. Hur sköna är dom på en skala egentligen?

Jag påminner mig också om att uppskattningsvis 85% av alla deltagare på de etapplopp som jag deltagit i har varit killar. Var är tjejerna? Kanske jag är ute och cyklar! Men, kan det vara så att fler tjejer (och även killar) både skulle bli mer aktiva och framför allt nöjda med sig själva genom att tänka mer i termer av funktion och vad som skulle vara kul att göra när de betraktar den egna kroppen. Ett bättre alternativ jämföreslevis att plåga sig till en idealvikt, fylla läpparna eller förbättra brösten med enda syftet att stå sig i konkurrensen med andra i en orättvis och omöjlig skönhetstävlan. Fokuserar vi mer på funktion och hur vi vill använda kroppen finns ju dessutom så många olika och på sitt eget sätt perfekta kroppar och aktiviteter att utvecklas och ha kul inom.

Ja, så nu tänker jag ta mina bästa cykelbröst tillsammans med resten av min 46-åriga kvinnokropp och göra något trevligt med den. I praktiken betyder det att förbereda mig så gott det går inför loppet i Kroatien med minst ett härligt långpass under helgen i det fina vårvintervädret. Hade just jag blivit lyckligare av en läppförstoring och hade långpasset känts mer meningsfullt med större och artificiella bröst? Nä, skulle inte tro det!

Lev & må!

//Pernilla

Kroatien, here I come!

20 feb 2016

”Jo, eller näe! En hel vecka borta från jobbet som egenföretagare med bara 8 veckors varsel kostar en slant! Ändå, det vore ju så jäkla kul! Men samtidigt så känner jag inte killen och tänk om han inte pratar engelska för jag kan ju inte ett ord tyska. Ja, eller om han är en überstark cyklist med krävande temperament!! Men tänk efter nu. Vad är det värsta som kan hända och hur trevligt skulle det inte kunna bli? Spännande dessutom! Jo, det blir ett ja, JAAA självklart!! Jag vill köra”.

Så blev det att jag hoppar in som ersättare i ett tyskt MIX-lag på en 4-dagars etapptävling i Kroatien den 13 - 16 april. Under de kommande veckorna är planen att blogga om förberedelserna och självklart även rapportera från själva tävlingen. Jag är egentligen en ALLDELES vanlig 46-årig norrlandstös som halkade in på MTB-skalet för några år sedan som följd av återkommande löparskador. Att jag sedan började köra etapplopp skyller jag främst på ett nyckelben som jag bröt hösten 2013.

Hittills har jag korsat alperna och halva Sydafrika och just idag kan jag inte tänka mig något mer lustfyllt än att spendera några av mina semesterveckor på etapplopp runt om i världen. Ska jag vara helt ärlig så kan det till och med vara så att jag utvecklat ett hälsosamt (vill jag tro) beroende av den här typen av cykling. Ekvationen är enkel. Ansträngningen som krävs kan kännas övermäktig i vissa stunder samtidigt som belöningen hittills varit obeskrivligt mycket större.

De flesta etapplopp för mountainbike körs i team om två. I höstas tappade jag dock min vapendragare och behövde därför hitta andra lösningar för att kunna fortsätta tävla. Inför cykelsäsongen 2016 konsulterade jag därför min trofaste vän Google. Till min glädje upptäckte jag att de flesta arrangörer erbjuder så kallad ”team partner market” för cyklister som saknar tävlingskompis. Perfekt tänkte jag och registrerade mig som ”sökande” bland annat för tävlingen i Kroatien. När vintern anlände så föll loppet successivt i glömska.

För knappt två veckor sedan fick jag dock ett mail från en tysk man som förlorat sin dam på grund av sjukdom och därför undrade om jag ville köra tävlingen i hennes ställe. Startavgift och boende var redan betalt. Efter ca 10 minuters övervägande stod svaret klart. Självklart! Några dagar senare, efter ett telefonsamtal på hygglig engelska och ytterligare mailväxling, så hade vi en överenskommelse, en plan för genomförandet och min flygresa bokad.

Upplägget ser i teorin ut enligt följande: Jag flyger ned till Stuttgart där min blivande cykelkompis och ytterligare ett tyskt team möter upp mig. Därefter kör vi 80 mil i husbil till Kroatien med tid att lära känna varandra bättre. Loppet går på fyra olika öar och övernattning sker på båtar som följer tävlingen. Hotellstandard och typ av rum, enkel- eller dubbelrum, är än så länge okänt för mig. Jag är inte särskilt blyg så att dela rum med en främmande man skulle säkert fungera bra. I det här fallet tror jag dessutom att samspelet blir så mycket enklare när cyklingen står i fokus. Efter tävlingen följs vi åt tillbaka till Stuttgart där jag tar flyget hem igen.

Nu har det visat sig att dom här killarna, som heter Edwin, Reiner och Christof, cyklat flera längre lopp tidigare, främst på landsväg och det hyggligt framgångsrikt. Exempelvis så vann min team partner Race Across America 2014 i sin åldersklass (+50). Ja okej, visst får jag lite prestationsångest. Men, mest umgås jag faktiskt med förhoppningar, cykellust och en växande kämpaglöd som förhoppningsvis når sin fulla potential lagom till start den 13 april. Varmt välkommen att följa cykeläventyret och se hur det hela förlöper! Själv har jag som vanligt inte en aning ;-)

Lev å må!

//Pernilla



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!