Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Med ett stort flin :-)

18 apr 2016

"Vad snabbt en vecka passerar", var Reiners kommentar då de släppte av mig igår kväll på ett hotell i närheten av Stuttgarts flygplats. Mina tyska vänner erbjöd sig att sova tillsammans med mig i husbilen sista natten om jag så hellre önskade. De ville verkligen försäkra sig om att det var okej för mig att byta husbilen mot ett hotellrum. En egen säng, dusch, TV och frukostbuffé!? Med nedresans tunnbrödsrullesömn, statytoabesök och raggardusch i relativt färskt minne och i vetskap om att grabbarna skulle jobba i morgon bitti så var mitt beslut enkelt. Hotellrum blev det gärna för mig medan dom behövde få sova i sina egna sängar.

Jag vet inte om jag haft en otrolig flax, men mitt sällskap under veckan - Edwin, Reiner och Christof - har visat sig vara toppenkillar, på alla sätt och vis! Otroligt gästvänliga, omtänksamma, hänsynsfulla, generösa, inkluderande, ödmjuka och med ett lugn som mest påminner om det norrländska tempot.

Ja, jag har då i det närmaste känt mig som en MTB-prinsessa när vi glidit fram på Autobahn. Jag i bästa passagerarsätet och med bästa utsikten när vi passerat genom bland annat alperna. Stackars Christof har suttit i baksätet hela resan. För övrigt ett säte jag provsatt i samband med att vi kort stannade till efter vägen och fy Fabian vad oskönt det kändes. Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på hur han måste ha plågats tur och retur.

Vi tog i alla fall farväl av varandra i hotellobbyn i går kväll med både norrländska kramar och tyska kindpussar om vart annat. Mina kramar var fulla av tacksamhet över att de alls bjöd in mig så generöst till detta äventyr från första början och att de i verkligheten visade sig vara så trevliga. Jag hoppas förstås att jag får bjuda tillbaka om de besöker Sverige någon gång i framtiden! Annars är just alla trevliga medtävlare och funktionärer en av höjdpunkterna under ett etapplopp, både på och utanför racet.

Tacksamheten svämmar över även till det mer materiella. Med tanke på hur stenig och teknisk banan har varit så hade man kunnat tro att jag skulle sakna min heldämpade Canyon Lux. Men icke! Min hardtail, en Gran Canyon CF, har fungerat över förväntan, särskilt med den nya VCLS-stolpen. Vi har liksom svävat fram över stöket och jag med känslan att vi hade klarat vilken utmaning som helst tillsammans!

Mmm, jag erkänner. Det har funnits stunder under loppet då jag faktiskt har ÄLSKAT min cykel. Möjligen under påverkan av någon slags bikers high, men ändå. Vi har verkligen fungerat som ett väloljat team. Jag med en hel näve chamoix cream i bibshortsen och cykelkedjan rikligt smord med Squirt! Statistiken säger mig också att jag hittills genomfört fyra etapplopp utan ett endaste tekniskt haveri, inte ens en ynka punka. Peppar peppar! Inte konstigt att ljuv musik uppstår i cykelstallet!

Just nu på okänt antal meter ovan molnen på väg hem och med skön musik i lurarna så gör sig suget påmint igen. Tankarna på vad som skulle kunna bli nästa äventyr övervinner de mer jordiska tankarna som snurrar runt veckans överfulla tidbok på jobbet! Transalp i sommar, eller varför inte BC bikerace i Kanada, The Pioneer på Nya Zealand, eller något race i Indien under 2017? Måste bara hitta en lämplig teampartner först eller ett lopp med soloklass!

Med rätt stämning på resan...Shine eller varför inte Daylight!  

Och nu när jag ändå sitter i den här luftburna plåtlådan och filosoferar. Varför skulle jag välja att börja leva livet baklänges plötsligt? Att någon gång i framtiden se tillbaka på återstoden av mitt liv och i backspegeln se allt det jag inte tordes göra eller som jag inte unnade mig själv på grund av alla vardagsmåsten eller dylikt? Jag älskar mitt jobb, som även det innehåller utmaningar, men jag älskar resten av livet också - människor, träning, upplevelser, glädje och målgång. Det kallas nog balans i livet och jag vill tro att det ändå är lite upp till mig att göra något meningsfullt av det. Livet, alltså!

Jag småler för mig själv över min attraktiva leva-framlänges-plan och jag ser säkert superfånig ut men det struntar jag förstås i. Nåväl, senare i veckan tänkte jag återkomma med en utvärdering av själva loppet och organisationen samt ladda upp lite bilder för alla som är nyfikna och som känner sig sugna på en trevlig utmaning. Vad jag vet så var jag den enda svenska deltagaren i Kroatien men säkert inte den sista! Det får du se till :-).

Lev & må!

//Pernilla

Etapp 4 - LOSINJ

16 apr 2016

Så var det till slut dags för sista etappen. Startområdet hade byggts upp på kajen och det kändes oförskämt bekvämt att i princip bara kliva av båten och rakt in i startfållan på morgonen. Etappen var bara knappt 50 km lång och ca 800 hjm varav de första två km på asfalt. Det här skulle gå snabbt!

Även idag hoppades jag på en lite lättsammare bana för att Edwin skulle få känna lite mer cykelglädje och för att han bättre skulle komma till sin rätt. Hm, in my dreams! Sista etappen skulle visa sig innehålla än mer svåra tekniska partier och blev allt annat än en walk in the park. Det mesta visserligen cyklingsbart, även om de flesta runt mig styrde cyklarna där det var som svårast...medan jag som var cykelsugen fick anstränga mig för att tänka snälla tankar! Ja, jag skäms!

Exempelvis bestod en sektion av ett längre vandringsstråk utför som var byggd i avsatser bestående av stenblock likt en flera hundra meter lång och uttänjd trappa med jättesteg. På vissa ställen hade man förbättrat med trätrall. Galet kul att köra, samtidigt som jag insåg att partiet förmodligen skulle innebära dödsstöten för Edwins fortsatta MTB karriär. Vi fick även brottas med en rejält brant klättring på sten och sand som till slut krävde att vi styrde cyklarna 400 meter i stekande sol. Annars var etappen en av de vackrare där banan bitvis sllngrade sig genom små fiskebyar och längs stranden.

På grund av att etappen även idag var tekniskt klurig så blev det en hel del väntan för mig. Mellan utförskörningarna fortsatte jag ändå cykla för att hålla värmen, men mer i cruisetempo för att inte hamna allt för långt ifrån Edwin tidsmässigt. Måste dock medge att det till slut kändes lite frustrerande att se gåshuden knottra sig på armar och ben i den svala vinden samtidigt som team efter team passerade. Blev till och med omkörd av en gammal kroatisk farbror på damcykel så då kan du föreställa dig hur snabbt det gick.

Vi passerade dock mållinjen tillsammans och Edwins spontana kommentar var att han aldrig mer skulle köra ett sånt här MTB-lopp. På sätt och vis kan jag förstå honom. Det är inte kul att cykla med rädsla i kroppen eller när det mest av allt känns tungt, även om han nog inte varit ensam om upplevelsen. Flera andra cyklister som jag pratat med tyckte också att vissa partier varit svårcyklade. Det är förstås nära till hands att känna sig som en ovälkommen bromskloss när man har ett pärlband av cyklister bakom sig på smala stigar som inte medger omkörningar. Samtidigt måste man få sätta den egna säkerheten främst och tillåta sig att cykla utifrån den egna förmågan utan att låta sig stressas.

För egen del så lyckades jag klappa ett stenrös med vänster hand, krama en hel buske som aldrig tyckets vilja släppa greppet om mig samt kyssa en sten med vänster knä. Jag klarade mig bra ändå, mest lite skråmor och inte en enda punktering. Annars hann jag bevittna en dam som kraschade över en stenmur och minst två stycken over the bar vurpor på utmanande stigar. Det gick bra för alla tre.

I skrivande stund sitter jag på ett mysigt café vid kajen. Strålande sol, shorts, värme och jag småmyser i sorlet. Har hunnit fira det som till slut blev en 12:e plats med två stycken Camparidrinkar, en öl och två Cappuccino. Vätskebalansen är således återställd. Om en stund väntar middag på båten och därefter The Award Ceremony och party till kvällen. Cykellivet är bra gott trots allt :-).

Lev & må!

//Pernilla

Fin cykling längs havet! Foto: Matej Hartman (Mah MTB)

Etapp 3 - CRES

15 apr 2016

Igårkväll fick vi slutligen beskedet "Out of the race"!! Enligt informationen från tävlingsledningen var vi närmare 4 minuter från varandra vid den andra tidskontrollen! Även om Edwin kände sig rätt så missmodig över domslutet så kom vi överens om att åtminstone starta ihop idag. Själv planerade jag också för att ta lite bilder och filma med Gopro:n som hittills varit nedpackad. Ja, nu när vi inte behövde jaga placeringar längre.

I morse gjorde vi oss således klara för start precis som vanligt men i visshet om att vi skulle tvingas backa till sista startled och utan officiell målgångstid. Ja, ja, vad vore en bal på slottet? I väntan på start fick vi dock nya besked när jag upptäckte att vi ändå fanns med i resultatlistan. En 12:e placering även på etapp 2. Förvirringen var total, men då vi också fick veta att vi var uppflyttad en startgrupp insåg vi att det var dags att snabbt ställa om mentalt till tävlings-mode!

En halvtimme senare gick startskottet. Strategin var att jag vid behov skulle vänta in Edwin lite oftare. Profilen såg dessutom ut att ha fler platta partier (helst med asfalt) som vi hoppades skulle passa Edwin bättre. Verkligheten skulle dock visa att etappen istället var den mest tekniska hittills med massor av stig och sten både uppför, på platten och utför. I praktiken innebar det att jag fick stanna säkert 8 gånger och vänta in honom totalt 20-25 minuter!

Visst, det kändes kanske lite mysigt att stanna, dricka och ta igen sig lite mellan varven, men samtidigt hann jag bli kall och även lite stressad över alla cyklister som hann passera mig. Annars fick jag många nya kompisar i vätskedepåerna och vissa killar hann jag cykla förbi och heja på 4-5 gånger, så det var i och för sig trevligt. Sista 2 km så kom tillslut Edwins efterlängtade asfalt och då var det bara för mig att klistra fast mig på hans bakhjul och glida i mål!

Även idag har cyklingen varit jätteskoj och vyerna stundtals fantastiska. Varje knixig sten som jag har klarat att ta mig förbi blir ju dessutom som en egen liten seger. På en etapp som denna blir det således minst 879 stycken småsegrar som kröntes av ett upplopp längs en kullerstensgata i mysiga Osor. I morgon väntar sista etappen på ön Lošinj och på kvällen välförtjänt party!

Lev & må!

//Pernilla

I väntans tider ;-) Foto: Matej Hartman (Mah MTB)


Etapp 2 - RAB

14 apr 2016

Eventuellt diskvalificerade?! Tydligen så har jag kört lite för bra för mitt eller vårt eget bästa idag. Andra etappen gick på ön Rab. Om Baška är pittoreskt så är Rab till och med snäppet vackrare. Gårdagens placering blev 12:a och vi fick därmed flytta upp till 2:a startled. Med bara några minuter till framförvarande två team så kände jag mig taggad i morse. Etappen var bara 62 km lång, med mindre höjdmetrar och med flera kortare, om än branta klättringar på stig vilket gifter sig väl med min åkstil.

Redan från start mötte vi en rejält tuff klättring och på grund av trängseln fick vi hålla ett lågt tempo. Det passade mig ypperligt då jag oftast har en lång startsträcka och jag kom in perfekt i loppet. Underlaget blev snabbt betydligt mer tekniskt än vad vi förväntade oss vilket betydde att jag ganska snart också fick en lucka till Edwin. I första vätskestationen hade han fortfarande inte kommit ikapp så jag väntade in honom, fyllde på flaskorna, åt bananer och tog några djupa andetag när jag såg två mixteam passera. Lite oväntat, men efter 5 långa minuter rullade han tillslut in och vi kunde fortsätta.

Till nästa vätskestation hade jag på nytt drygat ut efter några riktigt branta och steniga stigar utför. Superskoj enligt mig. Jag drack lite Cola, åt ännu fler bananer och rullade vidare långsamt. Jag visste att vi närmade oss en längre klättring och min plan var att Edwin skulle komma ikapp mig där. Min förvissning var också att han låg tillräckligt nära med hänsyn till tvåminutersregeln, när jag allt för sent fick syn på den andra kontrollpunkten i buskarna. Skit! Klockan tickade på och när Edwin till slut dök upp på stigen så anade jag att vi i sämsta fall sprängt våra tillåtna tidsmarginaler.

Nåväl, vi cyklade vidare tillsammans med bara 15 km kvar av loppet och jag kände mig stark hela vägen över mållinjen. Sammantaget en superskoj etapp med mycket stig, sten och löst grus i kurvorna. En sektion gick på en smal och stenig vandringsled som slingrade sig utefter en bergsvägg med brant sluttning 150 meter ned mot havet! Där hade minsta misstag kunnat få ödesdigra konsekvenser. Bättre då att fokusera på den linje du vill cykla hellre än där du inte vill köra, tänkte jag! I praktiken hinner eller vill man inte titta utanför stigen, knappt för en kort sekund, men jag är ändå säker på att det var vansinnigt vackert! Tro mig!

I skrivande stund vet jag fortfarande inte hur det har gått. Vi har ingen officiell sluttid i resultatlistan. Det sista jag hörde var att de haft problem med internet då några av teamen passerade kontrollpunkt 2 och skulle därför ha en överläggning angående detta under eftermiddagen. I ett sämsta scenario är vi således diskade och får visserligen starta i de två sista etapperna men utanför tävlingen och förstås i sista startled. Hade vi varit i närheten av podiet hade jag känt mig förtvivlad men i nuläget känns det okej.

Som plåster på det förmodade såret så har jag i alla fall efter lunchen solat på däck och unnat mig ett glas vin och förstås en stor Cappuccino. Skulle det nu visa sig att vi fortfarande är med i tävlingen så får jag väl fira ordentligt med ytterligare ett glas vin till middagen...eller så inte! 

I morgon väntar etapp 3 på ön Cres och det sägs att banan påminner om den första etappen. Oavsett hur galet det nu går med domslutet och ifall vi i slutändan tvingas köra utom tävlan så har jag ingen annan ambition än att ge järnet och ha cykelskoj i morgon hur som!

Lev & må!

//Pernilla

Morgonstund har guld i mund...särskilt i hemmakepsen!


Etapp 1 - KRK

13 apr 2016

Premiäretappen genomförd och teamet testat! Utvärderingen ger ett mycket bra betyg. Första etappen har idag gått på ön Krk med start och mål i den lilla hamnstaden Baška. Hade jag fått min Ipad att synka bättre med hemsidan så hade jag laddat upp lite bilder för att visa hur underbart pittoreskt och vackert det är här. Små gamla stenhus med trådsmala gränder och ett turkost hav som omsluter det hela. Du får helt enkelt lita på mina ord! 

Starten gick i alla fall kl 10 i morse under en klarblå himmel. Vi startade i led 3 av 4 och i sällskap av totalt ca 420 medtävlare. Lite extra spännande på startlinjen då jag inte cyklat en meter tidigare med min teampartner Edwin. Den första kilometern kändes ganska stökig på den den lilla strandpromenaden där även vanligt folk och hundar strosade och strax därefter började dagens första branta stigning, upp mot 20 %. Profilen utlovade totalt 1580 hjm men verkligheten skulle visa att vi fick cykla snarare 1800 hjm.

Belöningen för höjdmetrarna var förstås att det bjöds på härliga utförskörningar varav en hel del på teknisk och stenig stig. Ganska snart upptäckte vi också en riktigt bra matchning i teamet. Edwin är nämligen stark i otekniska klättringar och på platta sektioner där han har fått göra dragjobbet, medan han släppt mig fri på allt tekniskt och då främst utförskörningarna. Resultatet har varit att jag kunnat påbörja nästa klättring eller ta igen mig lite i dalgångarna innan Edwin kommit ikapp. Perfekt tycker jag! Reglerna säger att det får vara max två minuter mellan teampartners och vi har just så pass haft marginalerna på vår sida.

Mot slutet av etappen fick jag dock vad jag tålde i form av krampkänningar. Först i det högra benet, både fram och baksida lår samtidigt. Och, hur gör man då för att sträcka ut de förtvinade musklerna, undrar jag? Sedan samma procedur för det vänstra benet och med mindre än två kilometer kvar så passade även insidan av låren på att tortera mig en stund. Men, det gjorde ingenting. Vi hade ju nästan klarat hela etappen och det utan missöden eller tekniska problem. Ja, så målgången krävde förstås ytterligare en sån där norrländsk glädjekram. Tiden blev i närheten av 4h 16 min och placeringen ännu okänd.

Utanför själva cyklingen börjar även den dagliga rutinen växa fram. Efter loppet lite tvätt och fix med cyklarna, sedan återhämtningskäk inklusive några Cappuccino och kl 16:30 avgår hotellbåten till nästa ö. Ikväll blev vi lite sena på grund av sen målgång för ett team så 4-rättersmiddagen fick vi äta på öppna havet med solnedgången i horisonten. Middagen avslutades med tårta, tomtebloss och en Kroatisk variant av snaps. Besättningen ville  nämligen fira min teampartner som fyller år idag. Ja, de frågade mig igår om jag trodde att Edwin skulle uppskatta uppvaktningen. Vad svarar man på en sån fråga gällande en person som jag inte känt längre tid och med mer än att vi sovit tunnbrödsrulle tillsammans kvällen innan!? "Well, sorry but I don't know", med responsen, "Oh, my mistake, I thought you were his partner, in room no 4"!!

Nåväl, om någon nu undrar så går det sannerligen ingen nöd på mig. Det är knappt så att Edwin snarkar och en 140 cm bred dubbelsäng känns ju som rena havet jämfört med en trång slaf i en husbil. Jag har ett helt eget täcke också och duschen har varmvatten! En sammanfattning av dagen säger mig också att inget gått galet. Inte mer än att det mesta gått galet bra! Imorgon väntar andra etappen på ön Rab och vi får se vad benen tycker om det i morgon bitti.

Lev & må!

//Pernilla

Nära start.

I trevligt sällskap!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!