Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

En sekund som förändrar livet

17 dec 2016

Med kosan i riktning mot några dagars cykling på Gran Canaria. Förväntansfull och med minsta marginal fick jag med min sprillans nya cykel. Supernöjd. Packad och klar kl 00:02. Avfärd på morgonen med viss inneboende julstress. En dag med mig själv på Arlanda/Skycity och lugnet börjar infinna sig lagom till lunch. Vad skönt det ska bli att cykla varmt. Jag har precis tuggat klart och är på väg att dricka upp. I ögonvrån ser jag och hör en sekund senare, ”baduns”. En man faller och landar hårt med ansiktet i stengolvet några meter från mitt bord. Han förblir liggande. Livlös.

I två sekunder råder en absolut tystnad och sedan byggs kaoset snabbt upp. Blod bildar en pöl på golvet. ”Ring på hjälp”. Någon ringer 112. Flygplatspersonal är snabbt på plats. Ingen puls. ”Papper, vi behöver papper”. Det torkas, men blodet rinner till på nytt. Någon klipper upp tröjan på mannen och påbörjar hjärt- och lungräddning, skärmar ställs upp runt olycksplatsen, möbler flyttas, passagen stängs av och människor motas bort. Polis och ambulanspersonal anländer och tar vid i räddningsarbetet. Och där sitter jag, några meter bort på första parkett med full insyn och avslutar min lunch. Det tåras i mina ögon vid tanken på att det här är en människa som har (eller hade) ett liv och som förmodligen är betydelsefull för åtminstone någon, någonstans.

45 minuter senare är allt bortstädat. Personalen tackar varandra för en väl utförd insats och passagen öppnas upp för förbipasserande igen. Det syns inga spår av det som nyss inträffat. I mitt huvud fortsätter dock händelsen mala. Livet är bra skört ibland och få av oss vet när den sista sekunden är dödligt nära. Ändock. Alltför ofta tar jag livet för givet. Men, till vilket pris? Jag menar. Det är bedrägligt lätt att slösa på mina sekunder när dom känns oändliga. Som om jag hade all tid i världen att förbise det som egentligen är viktigt för mig, medan jag i vardagen stressar upp mig och går bananas över sånt som jag vet kommer att kännas helt oväsentligt i sekunden då allt upphör.

Hur hade den här mannen använt sina eventuellt sista sekunder av livet om han hade vetat vad som var på väg att hända? Vem hade han velat prata med och vad hade han sagt? Ja, vad hade jag själv önskat i det läget? Mest troligt, att med tacksamhet hinna säga ”jag älskar dig…”. Jag skulle inte vilja att någon levde vidare med minsta tvivel på hur betydelsefulla de är. Den slarvigt rakade bikinilinjen, uppdraget jag hade kunnat utföra ännu lite bättre, idiotbilisten som stressade mig, lussebullarna jag inte bakat, en galen Trump, och andra rädslor, hade fått avsevärt lägre prioritet. Typ ingen alls. Min uppmärksamhet hade varit i stunden, i orden och med dom viktiga.

Min resa har knappt börjat. Några sköna dagar på Gran Canaria väntar tillsammans med Anna. Träning, cykelglädje, fikastopp och trevliga människor. Sedan jul- och nyårshelg. Mer gemenskap och värme. Några av mina sekunder passerar. Förhoppningsvis inte de sista. Samtidigt vet jag inte vad som väntar runt hörnet. Så jag ställer frågan igen. Har jag tid att inte ta livet i mina egna händer bums och sikta på det meningsfulla? Har du tid att slösa? Eller, någon annans? Näe, trodde nog inte det.

Lev & må!

/Pernilla

Det viktiga på plats. Två bikebags och två cyklister som snart landar...och musik för livet "Bye bye bird".



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!