Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Etapp 7 - SNOW FARM TO QUEENSTOWN

12 feb 2017

Så dags för sista etappen. Minusgrader under natten och jag var snabbt uppe ur sovsäcken på väg till den enda toaletten inomhus på Snow Farm-anläggningen. Uppdraget var att pudra näsan och försöka hitta igen ögonen för att sätta in dagens kontaktlinser. Hittade även en ledig stol för inomhusfrukost vilket kändes som en otrolig lyx med hänsyn till den kylslagna morgonen.

Efter veckan som varit blev det inte särskilt svårt att säga hejdå till tältet och göra sig redo för start, längst fram i sista startgrupp. När startskottet väl small av till tonerna av AC DC, var jag snabb ut på längdskidspåren som slingrade sig utmed bergsväggarna. Med hänsyn till rasmassor och tvära kurvor kändes det tryggt att inte behöva knuffas med bakomvarande cyklister. Lagom till första klättringen kom jag ikapp startgruppen före och lyckades ta mig förbi ett helt ekipage innan det var dags för nästa utförskörning. 

En bit längre ned kom vi in i en sektion av gräsig sumpmark där vi fick kryssa mellan stora grästuvor och diken. Dom allra flesta i närheten körde fast framhjulet i minst ett surhål och undertecknad tappade fokus för en sekund och körde snett på en brant stigkant. Krasch, men som tur inte med en faceplant i en av många spaniards (kaktusliknande buskar som växer på hög höjd i NZ) som kantade stigen. Någonstans här insåg vi var banasvarig gömt delar av dagens 1451 hjm.

Strax innan andra aidstation passerade jag tre av damteamet och därefter dags för dagens sista klättring. Den belönades förstås med en härlig utförskörning ned mot en turkosgrön flod där flodbåtar väntade för transport en bit nedströms. En kul lösning för överfart. 

Efter aidstation 3 hade jag 20 km kvar till mål, trodde jag. Ensam kämpade jag i motvinden med viss förvirring då 10 km-till-mål-skylten aldrig dök upp. Strax efter att min Garmin visade 59 km, det vill säga dagens utlovade distans, dök den efterlängtade skylten upp. Det betydde i praktiken att etappen i ett nafs blev dryga 69 km lång. Mentalt jobbigt och dessutom fortfarande utan draghjälp gnetade jag mig i mål, tre minuter bakom damlaget som cyklade in på tredje plats.

I målgång hurrarop och festlig stämning. Det hade förstås varit roligare att passera mållinjen som ett helt och officiellt team, men ändå skönt att slutligen vara framme i Queenstown med alla lemmar och cyklar intakta för oss båda. Målet, att klara tävlingen helskinnad, lyckades jag dock inte uppnå eftersom sadelskavet utvecklats till mer eller mindre öppna sår. 

Som alltid ganska kaotiskt då bagage, bikebags, rena kläder och smutsiga kläder samsas med cyklar som paketeras samtidigt som målgången firas med öl och gratulationer till höger och vänster. Senare på kvällen the Awards dinner och efterfest på stan fram till morgontimmarna då vi avslutade med en rejält saftig och köttig Fergburger. Nya cykelvänner och minnen för livet tackar jag för. Anna, den rackaren, vann dessutom en entry till Cape Epic 2018. Stort grattis. 

Sammantaget blev the Pioneer ett av de mest påfrestande loppen jag kört på grund av hälsoläget och samtidigt ett av de vackraste, trevligaste och mest välorganiserade flerdagarstävlingarna (återkommer med en mer utförlig utvärdering längre fram). Ett absolut måste för alla äventyrslystna mountainbikers. Nu chill i några dagar för att bli helt frisk och så lite sightseeing på det, på normalt vis 😉

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 59 KILOMETRES
ELEVATION 1,451 METRES

Flythjälp på vägen (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Målgång i Queenstown.

Etapp 6 - LAKE HAWEA TO SNOW FARM

10 feb 2017

6:e etappen och nu närmar vi oss Queenstown. Dagens målgång låg i Snow farm, en anläggning för längdskidåkning på höjden 1562 möh. Etappen var på måttliga 65 km och dryga 2000 hjm. Startplatsen låg dock bara på 281 möh så karaktären på cyklingen var, yes KLÄTTRING.

Benen kändes lite piggare idag som tur var för hostan är i stort oförändrad. Eftersom vi kör utanför den officiella tävlingen blev det sista startgrupp. En bit in i racet åkte vi genom en bike park längs en 10 km lång stigsektion, upp och ned och kurvigt om vart annat med perfekta doseringar bland träd och buskage. Hade ett litet "moment" då styret nuddade ett träd men lyckades rädda upp situationen. Till slut blev jag i alla fall alldeles snurrig av alla tighta svängar OCH framför allt cykelglad. Förstå! En Bike park mitt i ingenstans med superbra cykling!!! Vem hade anat det liksom?

Dagens långa klättring gick dessutom över förväntan och jag passerade en hel del åkare från tidigare startled, bland annat två av damteamen. Sluttid 05:04:08 (5), 30 minuter bakom vinnande damerna vilket jag känner mig nöjd med. Utom tävlan blir det inte direkt något rejs även om jag inte cyklar på latsidan. Anna tog det lugnt även idag och fokuserade på det sociala genom att samla på sig nya cykelvänner längs vägen.

I morgon väntar en lång utförskörning ned till Queenstown. Visserligen rymmer etappen ändå 1400 hjm inkluderat någon typ av taggförsedda växter längs med stigarna som vi ska undvika om vi vill slippa punktering. Banansvarig rekommenderade alla att fylla på sealant. Tydligen ska vi åka båt oxå. Blir säkert kul 😁.

Annars mår kroppen ganska bra frånsett öppna sadelsår samt solbrända öron från gårdagen. De flesta ser mer eller mindre halta och lytta ut vid det här laget så det känns helt normalt att gå lite bredbent och skylta med röda kålöron. -3 grader utlovas till natten så jag får sova med camelbaken i sovsäcken för att vattnet inte ska frysa 😬. Med facit i hand var det tur att jag packade med mig just vintersovsäcken.

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 64 KILOMETRES
ELEVATION 2,077 METRES


Kul på hjul (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Etapp 5 - LAKE OHAU TO LAKE HAWEA

9 feb 2017

Idag var det dags för tävlingens "Queens Stage", dvs 12 mil och 3500 hjm. Natten ägnade jag åt att hålla tältcampen vaken med mina hostattacker, medan Anna utvecklade sin förkylning ytterligare. På grund av hälsoläget i teamet valde vi att köra som soloåkare på dagens etapp. På så vis hann vi ordna med extra GPS tracker som är ett obligatorium innan start. Visserligen utanför den officiella teamtävlingen men samtidigt med möjligheten för båda att välja sitt eget tempo. Inte helt ovesäntligt när cyklingen i sig är så pass påfrestande och vi båda var sjuka.

Kallt även denna morgon och redan vid den första "river crossing" med vatten upp till knäna tappade jag känseln i alla tår. Först två timmar senare, när solen började titta fram, återvände känseln. I vätskestation två fick jag veta att min tracker inte fungerade. Skönt att tävlingsarrangörerna har koll på att de inte har koll, särskilt då jag cyklade ensam. Lite fix med den medan jag åt bananer, godis och chokladkaka och sedan fick jag cykla vidare. Säkerhetstänkandet är i toppklass vill jag påstå.

Klossarna höll på att lossna tre gånger så jag fick ta fram verktyg och skruva. Annars höll hostan i sig genom hela loppet. Varje hostattack gav dessutom krampkänningar i ljumsken. Klättringarna var inte fullt så brutala som igår, bara ihållande 13-18 % i evigheter, och bitvis med sämre underlag. Med trötta ben sedan föregående fyra etapper blev det lite promenad även för mig.

Karaktären på klättringarna är lite annorlunda här jmf med Transalps fint doserade serpentiner. Såna där som planar ut lite lätt i yttersväng och som tillåter några tramptag av vila. Nä! På NZ så skruvar sig vägarna liksom ändlöst runt berget och när det väl kommer en kurva så planar den minimalt  När det dessutom är rätt så brant måste man hålla ett konstant tryck på pedalerna långa stunder vilket är minst sagt uttröttande.

Jag kan lugnt säga att det här var den absolut tuffaste cykeldagen i mitt liv. Tiden blev 08:50 h och Anna kämpade på i 11:20 h. Så strongt av henne att inte ge upp! Inte ens när frambromsen la av till sista utförskörningen som förstås var dekorerad med en fantastisk utsikt och branter på sidan av stigen 😬. Nu har ingen av oss rösten kvar utan vi piper eller rosslar när vi försöker prata. Köttig engelska blir resultatet 😉. Imorgon en kortare etapp igen som visst bara består av en lång klättring upp till Snow farm. 

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 112 KILOMETRES
ELEVATION 3,578 METRES

Ännu ett tältläger på insomning.

Fin cykelmorgon (Källa: The Pioneer MTB stage race)

Etapp 4 - LAKE TEKAPO TO LAKE OHAU

9 feb 2017

Ännu en kall morgon med bara 3 grader! Idag väntade en lite längre etapp med måttliga 1900 hjm. Om det inte vore för att höjdmetrarna då klumpat ihop sig till i princip en enda lång och brant backe. Delar av vägen fram till klättringen bestod dessutom av sugande cykling över åkrar och på gräs. Som tur hade vi en aidstation precis vid foten av berget. 

Klättringen visade sig brutal. Långa partier låg på mellan 15-20% grusväg och längre upp med lösa stenar. Många var tvungen att gå medan jag kunde cykla i princip hela sträckan till toppen. Mest tack vare min nya 12:e växel 😁. Tuffare blev det dock för Anna som hade fel utväxling med hänsyn till lutningen. Dessutom med sin onda rygg, en hälsena som krånglade och en begynnande förkylning i kroppen. Jag fick vänta in henne i omgångar om uppskattningsvis totalt ca 40 minuter. Den här sortens klättringar är enormt krävande. Att gå kan förefalla enkelt men det tar otroligt på vader, hälsenor och rygg. Det mest skonsamma för kroppen är således att cykla så långt det går Och bara stanna i nödfall. 

På toppen (av Ben Hur) väntade i alla fall en magisk utsikt över ett turkost vatten, och så givetvis en grym utförsskörning där Anna briljerade med sin teknik. Efter sista aidstation och med 26 km kvar till mål fick vi hjälp av vår dragvilliga amerikan och tjänade in några minuter på de övriga damlagen. Placeringen och tiden blev dock vår sämsta hittills och vi halkade ned till en 6:e plats i totalen. Anna hängig och eventuellt febrig på kvällen vilket gör tävlingens "Queen stage" i morgon osäker.

Lev å må!

/Pernilla

DISTANCE 104 KILOMETRES
ELEVATION 1,915 METRES


Vy från Annas cockpit.

Uppför och sedan utför Ben Hur (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Etapp 3 - FAIRLIE TO LAKE TEKAPO

7 feb 2017

Somnade i gårkväll och vaknade av att regnet smattrade mot tältduken. Kissnödig till trots blev jag tvungen att vänta ut regnet innan jag kunde ta mig ut till bajamajorna i mörkret. Sömnen sisådär. På morgonen fortfarande lätt regn så det var "mandatory extra gear" som gällde för alla tävlande, dvs extra varma kläder. Till frukost fick vi besked om att de dragit om banan på grund av kylan, bara 1 grad på toppen av första stigningen. I praktiken blev etappen 8 km kortare och bara 1700 hjm klättring totalt. 

Lilla förkylda och lite självömkande jag tackade Universum där jag satt i mitt tält och väntade in i det sista innan start i ett försök att behålla lite av värmen. I princip alla cykelkläder och förstärkningsplagg gick åt och ändå frös jag rejält i startfållan. Lite kul att vi nordbor, typ jag och Anna, var klart mest påpälsade till start. Många medtävlare i bara shorts och regnjacka, medan jag säkrat med slalomsockar i merino, skoskydd, benvärmare och extra regnshorts, goretex jacka, merino t-shirt och armvärmare, regnkeps, neoprenhandskar och halsduk, utöver tävlingsdressen 😳. De mesta av kläderna behövdes hela vägen till mål.

Även idag en ganska snabb start, men vi kom snart in i ett stabilt och självpåtaget tempo. Delar av banan bestod av "rolling hills" vilket passade Anna och hennes rygg bättre oxå. Efter ca 3 mil avtog regnet och övergick bitvis i en hiskelig blåst och mot slutet sol. Återigen en dag med obeskrivliga vyer. Placeringen blev på nytt 5:a med tiden 04:52:51, med 6:e och 7:e laget i kategorin Open Female hack i häl. Ja, således inget utrymme för misstag eller att lata oss i vätskestationerna under återstående etapper om vi ska behålla placeringen i totalen.

Peppar peppar, men nu på eftermiddagen känns faktiskt förkylningen bättre. Otroligt ändå vad kroppen kan prestera trots förutsättningarna. Hade jag varit hemma hade jag inte gjort många knop senaste dagarna utöver några långsamma intervaller mellan soffan och sängen, och definitivt inga tramptag. Fick sjöutsikt över Lake Tekapo från mitt tält idag dessutom. Visserligen med tältet rest på grovgrus, men konstigt nog så känns ALLT perfekt ändå 😁! Tyvärr lyckas jag inte ladda upp några bilder så dom får vänta till senare.

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 80 KILOMETRES
ELEVATION 2,747 METRES

Otroliga vyer (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Vilket var mitt tält nu då?

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!