Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Damcyklisterna briljerar - grodorna quackar

3 sep 2016

Som cyklist har OS i Rio knappast passerat obemärkt förbi med hänsyn till Jenny Rissveds och Emma Johanssons storslagna prestationer. Inte heller debatten om sexistiska OS-uttalanden i media.

Jag snubblade nyligen över en debattartikel som refererade till en omfattande studie av sportnyheter. Studien visade att när kvinnliga idrottare omnämns läggs större fokus på utseende och relationsstatus än deras faktiska prestationer jämförelsevis män. Kvinnor får bara en tredjedels spaltmeter och betydligt mindre prispengar i sportsammanhang etc. Själv har jag redan tidigare uppmärksammat hur få kvinnor som stått på startlinjen i de etapplopp jag kört. Samtidigt minns jag hur det förhöll sig med den idrottsliga jämställdheten på 1900-talet.

Som barn älskade jag att spela fotboll, antingen jag hängde på kvarterets fotbollsplan med grabbarna eller i det nystartade flicklaget. Att få spela fotboll var det roligaste jag visste och en självklarhet. Ända tills jag åkte till Nya Zeeland som 10-åring! Mitt första förlängda sommarlov spenderade jag i skolbänken på St Joseph’s Catholic School i New Plymouth och året var 1979.

Redan under min första skoldag märkte jag att något inte stod rätt till. Ingen av tjejerna spelade fotboll på rasterna och alla bar kjol. What? Förtvivlad upptäckte jag att på den här skolan spelade inte tjejerna fotboll över huvudtaget. På gymnastiken utövade tjejerna ”netball”, en korsning mellan handboll och basket. But netball var ju inte i närheten så kul som fotboll i min värld.

Det här sommarlovet hade förstås kunnat sluta i en katastrof för en fotbollstokig 10-årig tjej. Om det inte varit för att jag var så envis och inte brydde mig det minsta om att passa in och vara som alla andra. Jag vägrade nämligen bära skoluniform och jag insisterade på att få tillbringa rasterna med killarna på skolans fotbollsplan. Boll kunde jag lira minst lika bra som dom och fotbollsglädjen ville jag inte vara utan.

Envisheten skulle visa sig lönsam. Det slutade inte sämre än att skolans nunneklädda rektor tog beslut om att jag som första tjej i skolans 50-åriga historia skulle tillåtas ha gymnastik med killarna, utan kjol och med fotbollskor. Sommaren därefter fick jag även spela i New Plymouth enda och nystartade tjejlag och med detta var ordningen återställd i mitt unga fotbollsliv.

Ibland måste man simma mot strömmen för att behålla glädjen och integriteten.

Det stora fotbollsintresset till trots så sträckte sig inte karriären längre än till länslaget. På den tiden fanns inga lokala förebilder på elitnivå inom damfotbollen och gymnasiestudierna fick till slut större prioritet. Annat var det när min son växte upp och Umeå IK:s fotbollsdamer nådde sina största framgångar. Under flera år bäst i världen och avsevärt mer framgångsrika såväl sportsligt som ekonomiskt jämfört det bästa herrlaget Umeå FC. Då tapetserades även pojkrumsväggarna i Umeå med idolaffischer av Hanna Ljungberg och Marta. Inga tjejer behövde längre skämmas för att de älskade att spela fotboll.

Utvecklingen har bevisligen gått framåt, men visst finns det mer att göra. Fortfarande kan jag känna mig lite som en freak när jag som 47-årig kvinna prioriterar alla timmar i MTB-sadeln. Bara för att det känns kul. När jag susar fram glädjerusig på knixiga stigar i skogen, med mjölksyra i låren och med lerprickigt fejs eller står som förhållandevis ensam dam i startfållan. Kvinnliga förebilder inom idrotten behövs mer än någonsin. Inte bara för snart 50-åriga damer utan för alla unga tjejer och killar som också vill idrotta på likvärdiga villkor med glädje och ambitioner som bränsle. Inte minst för jämställdheten i stort.

Därför blir jag extra glad av att upptäcka friska initiativ som exemplevis Women in Sport + Adventure festivalen i Umeå där man lyfter fram just kvinnor inom idrott och äventyrssport. Att vi dessutom fick njuta så stort av de svenska damcyklisternas framgångar under OS i Rio gör ju allt så mycket bättre. Om än med några sexistiska uttalanden i media, som uppmärksammas som just grodor - quack, quack ;-).

Lev & må!

/Pernilla



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!