Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Meet my team partner Anna crazypot

7 nov 2016

The Pioneer MTB Stage race närmar sig. I slutet av januari flyger jag och Anna till Nya Zeeland för att tävla på Sydön. 7 härliga etapper och totalt 549 km cykling. Fram till dess har vi många svettiga och plågsamt sköna träningspass framför oss. Det var planen för helgen i alla fall när gemensam träning i Tokstan stod på schemat. Min förhoppningen var barmarkscykling. Tji fick jag i busvädret.

Samtidigt. Toppenbra att ta pulsen på varandra och få tid tillsammans för att planera några av de många detaljerna inför tävlingen. Det här blir superskoj är min slutsats och låter er lära känna Anna lite bättre i min intervju av henne. En kul och fartfylld tjej minst sagt, så njut :-)

Lev & må!

/Pernilla

Anna

Anna, en tjej som gillar fart!

Namn: Anna ”solskenscyklisten” Carlsson
Ålder: 35 år
Bor: Sollentuna
Cykelklubb: MTB Täby
Hatar: Larver - är äckliga
Skor som hon inte kan vara utan: Flippflopps i allmänna duschar
Snarkar: Nej
Kör bil: Ja, så snabbt som möjligt
Stagelopp: Transalp (2015, 2016), Transpyr (2016)

Vad jobbar du med? Pilot på Norwegian sedan 2011.

Vad ser du för likheter mellan att flyga och MTB? Min mountainbike är nästan lika dyr som ett flygplan och båda tillverkas i så lätta material som möjligt.

Hur hamnade du på cykelspåret? Pappa var jätteduktig i cross och enduro. Jag ville också köra MC men mina föräldrar tyckte inte det var en bra idé. När jag var 18 år tog jag dock saken i egna händer och började cykla MTB i skogen istället. Jag tyckte det var superskoj att cykla tekniskt. Samtidigt hade jag svårt att lämna motorcykeldrömmen. Så när pappa körde förbi mig på endurohoj under Finmarksturen när jag själv gnetade i motvinden tog jag saken i egna händer igen och började tävla i roadracing istället under några år. Har hållit igång kondisen med sporadisk cykling efter det och hittade tillbaka till tävlandet igen 2014 då jag körde Lida Loop.

Hur kom du in på det här med etapplopp på MTB? Med knappt två veckors varsel fick jag en inbjudan av en kompis med frågan om jag ville ställa upp som teampartner på Transalp 2015. Efter två minuters betänketid svarade jag ”JA”. Jag har alltid älskat både berg och cykling. En perfekt kombination, samtidigt som jag tilltalades av utmaningen.

Vad är tjusningen med etapplopp? Det är intressant att upptäcka hur mycket kroppen klarar av. Under ett etapplopp kör man ju slut på kroppen med lång och tuff cykling dag efter dag och man orkar mer än man tror. Man cyklar ofta i fin terräng och belöningen efter aslånga klättringar är fantastiska utförskörningar i idylliska miljöer. Dessutom är det mest trevligt folk som deltar.

Vilka är dina styrkor som cyklist? Teknisk cykling och utför. Tycker om farten i utförsbackarna, samt att läsa stigar för då får jag jobba mer med cykeln. Presterar som allra bäst i varmt klimat.

Vad ser du fram mot när du tänker på The Pioneer? Ser fram mot att se NZ igen, särskilt att få se all natur från sadeln. Säkert trevligt folk och alla bor tillsammans i tältläger, en kul grej. Vill även köra för att nå så bra placering som möjligt. Har köpt en trainer för att kunna klämma in så många solskenspass som möjligt i vinter.

Vad blir ditt hemliga vapen under tävlingen? Jag har ett grymt pannben och ger inte upp i första taget.

Vad tror du att Pernilla kommer att uppskatta hos dig som teampartner? Jag är bra på att peppa och älskar tävlingsmomentet.

Vad tror du att du kommer att uppskatta hos Pernilla? Hon är stark, envis och ger aldrig upp. Vi har nog samma inställning, typ är målmedvetna och vill göra vårt bästa. Hon är snabb i depåerna, och jag tror inte att jag behöver vänta på Pernilla utför heller. Vi kommer att ha skitskoj och så blir det en massa kul killsnack på kvällarna.

Vilken fråga har jag glömt? Du glömde fråga mig vad mitt livsmotto är, dvs lev idag, imorgon kan det vara för sent. Jag skjuter aldrig upp mina drömmar, utan lever dom så snart jag bara kan. Vill exemplevis köra motorcykel genom Ryssland, Uzbekistan, Tajikistan, in i Kina och Mongoliet någon gång framöver.

Ett klipp från söndagens tur. Barmark, jo jag tackar!

Spångest

Snorhalt i lördags, men ingen spångest här inte!

Ungefär vid samma tidpunkt i Umeå - än mer snö!

Teampartner vid första ögonkastet!

11 mar 2016

Jag erkänner! Jag har under ännu en säsong följt SVT:s serie ”Gift vid första ögonkastet”. Ett socialt experiment där tre par möts för första gången vid altaret i kyrkan. SVT:s expertpanel bestående av bland annat beteendevetare och präst har nogsamt och med hjälp av vetenskapliga metoder vaskat fram deltagarna. De tre paren har fyra veckor på sig att lära känna varandra som äkta makar och utveckla fungerande relationer, i bästa fall kärlek på riktigt! Perfekta matchningar, säger experterna. Tjena mittbena, dömt att misslyckas, säger jag!

Visst hade det varit fint om känslor och i det här fallet kärlek var en så rationell företeelse att vi med precisa beräkningar och varudeklarationer kunde matcha oss med varandra. Min erfarenhet säger mig dock att det finns ytterligare en komponent som ofta är både irrationell och obegriplig men likväl nödvändig, det vill säga attraktion. Den blir drivmedlet för att investera och anstränga sig i en relation och på så vis utvinna positiva känslor och kärlek, på riktigt.

Vågar du cykla i blindo?

Mitt äventyr i Kroatien, som innebär att tävla ihop med en för mig okänd tysk man, kan också betraktas som ett socialt experiment. Gudskelov pratar vi i detta fall inte om giftemål med krav på fysisk attraktion och livslång kärlek, men likväl en önskan om ett fungerande teampartnerskap, cykelglädje och i bästa fall en ny cykelvän. Den vetenskapliga matchningen har skett genom att utbyta statistik över årliga träningsmil, tidigare tävlingsmeriter, ambitioner för tävlingen, val av cyklar och komponenter etc. I senaste mailutbytet efterfrågades exemplevis mitt träningsupplägg som jag förklarade enligt följande:

Mån: Träningsfri dag
Tis, ons, tors: Kvalitetspass 60 - 75 min (på trainer)
Fre: 90 minuter gym inklusive 30 min löpning
Lör, sön: Distanspass 2 - 5 h (beroende på vinterväder)

Utöver denna faktabeskrivning kryddade jag mailet med några smileys och förklarade utmaningen med att cykla +3 timmar långa pass i -10 graders kyla, särskilt då elsulorna inte fungerar och med 17 lager kläder, tunga vinterskor och dubbade däck som man måste trampa runt även i utförsbackarna. Det kräver liksom viss karaktär för att inte ge upp och ringa taxi när tår och fingrar börjar domna av kylan och energin sjunker under fryspunkten, likaså vattnet i dryckesflaskan. En kortfattad respons, utan smileys, gav rådet att cykla i grupp för att maximera prestationen. Jag svarade att det var en skitbra idé, särskilt då det är trevligt med sällskap till fika-stoppet på långpassen. Intressant skrivdynamik får man väl ändå påstå :-).

Nåväl. Som tur är sker inte vårt första möte vid altaret utan det första ögonkastet kommer att utbytas på Stuttgarts flygplats. Därefter har vi i alla fall cirka 10 timmar i buss till Kroatien för att ta pulsen på varandra inför loppet. Sammanlagt har vi 7 dagar på oss för att lära känna varandra. Det låter kanske inte som särskilt lång tid, men eftersom vi ska cykla ett etapplopp så är jag ganska säker på att vi inte bara kommer att få möta varandras bästa och mest euforiska sidor utan sannolikt även några sämre karaktärsdrag då energin tryter, ungefär som i vilket äktenskap som helst.

Min självkännedom skvallrar om att min största utmaning i detta partnerskap blir att motstå frestelsen att försöka prestera över min förmåga. Jag anar nämligen att min teampartner är den starkare cyklisten av oss. I klättringar eller på platten skulle det annars kunna leda till att jag väggar, och utför skulle det kunna få förödande konsekvenser om jag tar för stora risker. Jag har annars för vana att krossa minst en hjälm per år så min slutsats är att jag även i normala fall kan vara risktagande i överkant. Det viktigaste blir därför att kliva fram och tydligt uttrycka mina behov och önskemål, utan att känna mig till besvär, och förstås att själv vara lyhörd och bjuda in med gott humör och nyfikenhet. Inte helt ovanliga ingredienser i sunda relationer förmodar jag.

Jag tror annars att den största framgångsfaktorn i det här partnerskapet är att vi båda har en grundläggande sak gemensamt, närmare bestämt attraktionen till cykling. Den får bli vårt drivmedel. Om jag dessutom investerar med en positiv attityd, uthållighet, mjölksyra och mod så är jag säker på att cykelglädjen kommer att spira på det stora hela. Vem vet, i slutändan kanske det visar sig att jag inte bara sagt ”ja” till ett äventyr utan även till en cykelvän för framtiden, på riktigt!

Lev & må!

//Pernilla



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!