Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Etapplopp - ett äventyr precis som livet

30 maj 2016

Nu har ytterligare några veckor passerat sedan fyradagarstävlingen i Kroatien, likaså en del tankar som eventuellt kan ha bäring även utanför cyklingen. En av dessa blev tydlig här om kvällen. Jag och en av mina bästa vänner, Berit, gick på After work i solskenet och lite senare på kvällen kom vi spontant på att vi skulle kolla in den nya grejen här i Umeå, det vill säga ”Soultrain”! En After work som anordnas en fredagkväll per månad på ett av stadens största dansgolv och som vi hade hört var värt ett besök.

Mina förväntningar var inte särskilt höga, men förvånande nog visade sig ”Soultrain" packat med folk. Partystämningen var hög och dansgolvet överfullt trots den tidiga timmen, bara klockan åtta på kvällen!! Jag tror att vi båda var lite chockade och känslan surrealistisk då vi blickade ut över lokalen som bäst kunde liknas vid en festglad finlandsbåt till påsk i slutet av 80-talet. Berit utbrast lite uppgivet, ”fan, det är ju bara tjejer här Pernilla!”, medan jag i samma sekund hann tänka förnöjsamt, ”wow, vad mycket killar det var här då!”.

Vi började dividera lite om vem som hade gjort rätt observation varpå Berit konstaterade, ”har du tänkt på att jag ser liksom mest hinder medan du ser möjligheter”. Då slog det mig att det är ett fokus som jag brukar försöka tillämpa när jag cyklar i varje fall. Jag har fått frågan ibland, om det händer att jag känner mig rädd på cykeln under etapploppen. Visst, det är inte alltid som säkerheten ser ut som här i Sverige och det går inte att förbereda sig genom att provcykla etapperna i förväg. Vissa stigpartier slingrar sig utför branter där minsta felskär faktiskt skulle kunna få rejält ödesdigra konsekvenser eller som exemplevis i Sydafrika, där vi nådde en hastighet av drygt 70 km/h i en jättelång utförskörning på en kurvig grusväg med mötande trafik.

Stunning views, Umko drop South Africa...när man har tid att se och ta in!

Så, vad gör jag med rädslan eller alla potentiella hinder, stenar, rötter, stup, träd och andra cyklister etc som plötlsigt skulle kunna stå i vägen för cykellyckan? Den strategi jag hittills har tillämpat är att främst fokusera på där jag vill cykla, inte där jag INTE vill cykla. Jag försöker hitta min linje där det ser bäst ut att sätta framhjulet och när det förr eller senare dyker upp ett oväntat hinder så försöker jag hantera det bäst det går just då. I samma stund som jag bestämmer mig för att stigen eller vägen ser cyklingsbar ut får potentiella hinder vars närkontakt skulle kunna göra ont möjligen plats längst ut i periferin av mitt synfält. Skulle jag däremot fokusera särskilt mycket på exemplevis stupet på sidan av stigen, så skulle jag känna mig rädd på riktigt (jag vet för jag har testat i några sekunder) och bli en ganska dålig cyklist dessutom som inte hade det minsta kul på cykeln.

Och faktiskt, när jag tänker efter så är det en strategi som jag försöker hålla även utanför cyklingen. Det betyder att jag ägnar större fokus åt att se möjligheter, typ det jag önskar mig, dit jag vill och det jag lyckas med här och nu, jämförelsevis den tid jag lägger på att analysera framtida hinder i detalj eller älta motgångar i livet. Nu är det möjligt att jag är ute och cyklar igen! Kanske jag mest haft tur, men jag vill ändå tro att det förhållningssättet hittills hjälpt mig att göra både cyklingen och livet lite roligare och mer som ett innehållsrikt äventyr. 

Lev & må!

//Pernilla

Pros & cons - 4 Island MTB Stage Race

5 maj 2016

Hipphopp! Nu har drygt två veckor passerat sedan tävlingen. Jag har fortfarande kvar lite av den där sköna känslan i kroppen som följer av en fantatstisk upplevelse, likaså lusten till nya utmaningar. Innan jag tar fart mot nya mål vill jag dock stanna upp en stund, tänka till och dela mina erfarenheter - pros & cons - av tävlingen och organisationen!

Till skillnad från tidigare etapplopp, som sträckt sig mellan 7 - 9 etapper, så var det här en relativt kort tävling, bara fyra dagar. Perfekt som vårupptakt och som alternativ till exempelvis ett träningsläger på Gran Canaria eller Mallorca. För den som inte har provat flerdagarstävlingar tidigare tänker jag att 4 Island MTB Stage Race också kan vara en lagom testa-på-tävling.

Till skillnad från många andra etapplopp som innebär att man cyklar från punkt A till B så cyklade man här på fyra olika öar. I en jämföresle med exemplevis Transalp eller joBerg2c i Sydafrika så innehöll etapperna förvånansvärt lite transportsträckor på exempelvis asfalt och istället mer stig än jag hade vågat hoppas på. Överlag så innehöll alla etapper både rolig och utmanande cykling såväl som vackra naturupplevelser. Höjdmetrarna var visserligen måttliga, som mest 1800 hjm, samtidit som det uppvägdes av mängden knixiga stigar. Det finns nämligen ett oändligt antal stenar av olika storlekar på de Krioatiska öarna.

Temperaturen var också lagom varm och stabil, runt 15 till 20 grader, så det fanns ingen anledning att packa ryggsäcken full med in-case-of-bad-weather kläder, överlevnadsfilt eller liknande som kan vara nödvändigt vid exemplevis alpcykling. Eftersom jag körde HT så kunde jag således cykla utan vätskerygga. Det var fullt tillräckligt också att bara ta med sig extra armvärmare och en tunn regnjacka i bakfickan. 

Själva tävlingen upplevda jag som väl organiserad. All racebriefing genomfördes på god engelska. Jämför det med Transalp där 95% av informationen ges på tyska!! Varje etapp innehöll två feedzones med bland annat Cola, energidryck, bananer, kakor och energybars. Eftersom att Squirt lube var en av ponsorerna så fanns det också kedjesmörja att tillgå. Vid målgång fanns det frukt och dricka. En god lunch ingick också som serverades på närliggande hotell eller direkt på målområdet. 

På grund av att jag fick vänta in min teamprartner vid några tillfällen så fick jag tillfälle att prata med många medcyklister och funktionärer. Totalt deltog cirka 440 cyklister från olika håll i världen, även om många förstås hade sitt ursprung i Kroatien och i närliggande länder. Alla jag pratade med var supertrevliga och tävlingsatmosfären skön och inbjudande. Den avslutande festen och prisutdelningen hölls på ett lyxigt spahotell vid stranden där det bjöds snittar och välkomstdrink. En riktigt trevlig avslutning.

Logistiken runt boendet blev också betydligt bekvämare än vad jag tidigare erfarit. Detta då jag fick behålla "min" hytt på hotellbåten genom hela tävlingen. I praktiken innebär detta att du slipper packa och bära väskan till avlämning i hotellreception varje morgon på en bestämd tid, som alltid känns på tok för tidigt. Väskan brukar väga minst ett ton dessutom på trötta cykelben. Det är också möjligt att hålla bättre ordning på cykelkläder och energi då dessa kan packas upp ur väskan och förvaras i hytten.

Start- och målområden låg i regel också nära hamnen där hotellbåtarna förtöjdes vilket innebar att du slapp särskilt långa transportsträckor till fots, med buss eller taxi. Cyklarna förvarades på båten så du kunde lugnt cykla till och från start/mål, och mysiga caféer och affärer låg i anslutning till hamnen. Starten gick först kl 09 på morgonen vilket passade ypperligt för en morgontrött själ som jag. 

Trerättersmiddagar (fyra om man räknar salladen) avnjöts varje kväll på båten, ibland i hamn och ibland ute till havs i sällskap av solnedgången. Besättningen var sagolik och otroligt serviceminded på vår båt Angela Lora. Vi var bara drygt 30 stycken som inkvarterades på båten vilket gav goda möjligheter att hitta nya vänner. Hytten var utrustad med dubbelsäng och helkaklad WC/dusch. Rent och fräscht. På översta däck fanns solsängar för soldyrkaren eller för den som bara ville ligga och slappa.

Flera tävlanden hade tagit med sig sällskap vilket fungerade bra i kombination med boendet på hotellbåten. För alla deltagare som vill förena cykling med kärlek så har jag svårt att tänka mig ett mer romantiskt etapplopp. Att den Kroatiska skärgården desutom rymmer mysiga fiskebyar och turkosgrönt hav gör ju inte saken sämre.

Så till kritiken! Hm, trots att jag anstränger mig så kan jag faktiskt inte komma på något betydande som jag upplevde negativt. Inte ens något mindre betydande. Ja, det skulle vara då att loppet var lite kort med BARA fyra etapper!!

Summa surmarum så kan jag verkligen rekommendera 4 island MTB Stage Race oavsett du är ute efter en skön upplevlse eller är en renodlad racesnake. Det är ett värorganiserat och trevligt lopp med bra value for money och jag kan absolut tänka mig att återvända dit igen...särskilt med rätt teampartner om vi nu pratar själva cyklingen...alternativt om vi pratar enbart kärlek...eller, både och ;-)

Lev & må!

/Pernilla

Från månlandskap... Foto: Matej Hartman (Mah MTB)

...till sköna skogsstigar. Foto: Matej Hartman (Mah MTB)

...till branta klättringar. Foto: Matej Hartman (Mah MTB)

...till slingrande grusvägar genom vackra olivlundar. Foto: Matej Hartman (Mah MTB)

...till fantatstiska utsikter. Foto: Matej Hartman (Mah MTB)

...udda startfållor :-) Foto: Matej Hartman (Mah MTB)

Och skönt båtliv!

Med ett stort flin :-)

18 apr 2016

"Vad snabbt en vecka passerar", var Reiners kommentar då de släppte av mig igår kväll på ett hotell i närheten av Stuttgarts flygplats. Mina tyska vänner erbjöd sig att sova tillsammans med mig i husbilen sista natten om jag så hellre önskade. De ville verkligen försäkra sig om att det var okej för mig att byta husbilen mot ett hotellrum. En egen säng, dusch, TV och frukostbuffé!? Med nedresans tunnbrödsrullesömn, statytoabesök och raggardusch i relativt färskt minne och i vetskap om att grabbarna skulle jobba i morgon bitti så var mitt beslut enkelt. Hotellrum blev det gärna för mig medan dom behövde få sova i sina egna sängar.

Jag vet inte om jag haft en otrolig flax, men mitt sällskap under veckan - Edwin, Reiner och Christof - har visat sig vara toppenkillar, på alla sätt och vis! Otroligt gästvänliga, omtänksamma, hänsynsfulla, generösa, inkluderande, ödmjuka och med ett lugn som mest påminner om det norrländska tempot.

Ja, jag har då i det närmaste känt mig som en MTB-prinsessa när vi glidit fram på Autobahn. Jag i bästa passagerarsätet och med bästa utsikten när vi passerat genom bland annat alperna. Stackars Christof har suttit i baksätet hela resan. För övrigt ett säte jag provsatt i samband med att vi kort stannade till efter vägen och fy Fabian vad oskönt det kändes. Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på hur han måste ha plågats tur och retur.

Vi tog i alla fall farväl av varandra i hotellobbyn i går kväll med både norrländska kramar och tyska kindpussar om vart annat. Mina kramar var fulla av tacksamhet över att de alls bjöd in mig så generöst till detta äventyr från första början och att de i verkligheten visade sig vara så trevliga. Jag hoppas förstås att jag får bjuda tillbaka om de besöker Sverige någon gång i framtiden! Annars är just alla trevliga medtävlare och funktionärer en av höjdpunkterna under ett etapplopp, både på och utanför racet.

Tacksamheten svämmar över även till det mer materiella. Med tanke på hur stenig och teknisk banan har varit så hade man kunnat tro att jag skulle sakna min heldämpade Canyon Lux. Men icke! Min hardtail, en Gran Canyon CF, har fungerat över förväntan, särskilt med den nya VCLS-stolpen. Vi har liksom svävat fram över stöket och jag med känslan att vi hade klarat vilken utmaning som helst tillsammans!

Mmm, jag erkänner. Det har funnits stunder under loppet då jag faktiskt har ÄLSKAT min cykel. Möjligen under påverkan av någon slags bikers high, men ändå. Vi har verkligen fungerat som ett väloljat team. Jag med en hel näve chamoix cream i bibshortsen och cykelkedjan rikligt smord med Squirt! Statistiken säger mig också att jag hittills genomfört fyra etapplopp utan ett endaste tekniskt haveri, inte ens en ynka punka. Peppar peppar! Inte konstigt att ljuv musik uppstår i cykelstallet!

Just nu på okänt antal meter ovan molnen på väg hem och med skön musik i lurarna så gör sig suget påmint igen. Tankarna på vad som skulle kunna bli nästa äventyr övervinner de mer jordiska tankarna som snurrar runt veckans överfulla tidbok på jobbet! Transalp i sommar, eller varför inte BC bikerace i Kanada, The Pioneer på Nya Zealand, eller något race i Indien under 2017? Måste bara hitta en lämplig teampartner först eller ett lopp med soloklass!

Med rätt stämning på resan...Shine eller varför inte Daylight!  

Och nu när jag ändå sitter i den här luftburna plåtlådan och filosoferar. Varför skulle jag välja att börja leva livet baklänges plötsligt? Att någon gång i framtiden se tillbaka på återstoden av mitt liv och i backspegeln se allt det jag inte tordes göra eller som jag inte unnade mig själv på grund av alla vardagsmåsten eller dylikt? Jag älskar mitt jobb, som även det innehåller utmaningar, men jag älskar resten av livet också - människor, träning, upplevelser, glädje och målgång. Det kallas nog balans i livet och jag vill tro att det ändå är lite upp till mig att göra något meningsfullt av det. Livet, alltså!

Jag småler för mig själv över min attraktiva leva-framlänges-plan och jag ser säkert superfånig ut men det struntar jag förstås i. Nåväl, senare i veckan tänkte jag återkomma med en utvärdering av själva loppet och organisationen samt ladda upp lite bilder för alla som är nyfikna och som känner sig sugna på en trevlig utmaning. Vad jag vet så var jag den enda svenska deltagaren i Kroatien men säkert inte den sista! Det får du se till :-).

Lev & må!

//Pernilla

Etapp 3 - CRES

15 apr 2016

Igårkväll fick vi slutligen beskedet "Out of the race"!! Enligt informationen från tävlingsledningen var vi närmare 4 minuter från varandra vid den andra tidskontrollen! Även om Edwin kände sig rätt så missmodig över domslutet så kom vi överens om att åtminstone starta ihop idag. Själv planerade jag också för att ta lite bilder och filma med Gopro:n som hittills varit nedpackad. Ja, nu när vi inte behövde jaga placeringar längre.

I morse gjorde vi oss således klara för start precis som vanligt men i visshet om att vi skulle tvingas backa till sista startled och utan officiell målgångstid. Ja, ja, vad vore en bal på slottet? I väntan på start fick vi dock nya besked när jag upptäckte att vi ändå fanns med i resultatlistan. En 12:e placering även på etapp 2. Förvirringen var total, men då vi också fick veta att vi var uppflyttad en startgrupp insåg vi att det var dags att snabbt ställa om mentalt till tävlings-mode!

En halvtimme senare gick startskottet. Strategin var att jag vid behov skulle vänta in Edwin lite oftare. Profilen såg dessutom ut att ha fler platta partier (helst med asfalt) som vi hoppades skulle passa Edwin bättre. Verkligheten skulle dock visa att etappen istället var den mest tekniska hittills med massor av stig och sten både uppför, på platten och utför. I praktiken innebar det att jag fick stanna säkert 8 gånger och vänta in honom totalt 20-25 minuter!

Visst, det kändes kanske lite mysigt att stanna, dricka och ta igen sig lite mellan varven, men samtidigt hann jag bli kall och även lite stressad över alla cyklister som hann passera mig. Annars fick jag många nya kompisar i vätskedepåerna och vissa killar hann jag cykla förbi och heja på 4-5 gånger, så det var i och för sig trevligt. Sista 2 km så kom tillslut Edwins efterlängtade asfalt och då var det bara för mig att klistra fast mig på hans bakhjul och glida i mål!

Även idag har cyklingen varit jätteskoj och vyerna stundtals fantastiska. Varje knixig sten som jag har klarat att ta mig förbi blir ju dessutom som en egen liten seger. På en etapp som denna blir det således minst 879 stycken småsegrar som kröntes av ett upplopp längs en kullerstensgata i mysiga Osor. I morgon väntar sista etappen på ön Lošinj och på kvällen välförtjänt party!

Lev & må!

//Pernilla

I väntans tider ;-) Foto: Matej Hartman (Mah MTB)


Etapp 2 - RAB

14 apr 2016

Eventuellt diskvalificerade?! Tydligen så har jag kört lite för bra för mitt eller vårt eget bästa idag. Andra etappen gick på ön Rab. Om Baška är pittoreskt så är Rab till och med snäppet vackrare. Gårdagens placering blev 12:a och vi fick därmed flytta upp till 2:a startled. Med bara några minuter till framförvarande två team så kände jag mig taggad i morse. Etappen var bara 62 km lång, med mindre höjdmetrar och med flera kortare, om än branta klättringar på stig vilket gifter sig väl med min åkstil.

Redan från start mötte vi en rejält tuff klättring och på grund av trängseln fick vi hålla ett lågt tempo. Det passade mig ypperligt då jag oftast har en lång startsträcka och jag kom in perfekt i loppet. Underlaget blev snabbt betydligt mer tekniskt än vad vi förväntade oss vilket betydde att jag ganska snart också fick en lucka till Edwin. I första vätskestationen hade han fortfarande inte kommit ikapp så jag väntade in honom, fyllde på flaskorna, åt bananer och tog några djupa andetag när jag såg två mixteam passera. Lite oväntat, men efter 5 långa minuter rullade han tillslut in och vi kunde fortsätta.

Till nästa vätskestation hade jag på nytt drygat ut efter några riktigt branta och steniga stigar utför. Superskoj enligt mig. Jag drack lite Cola, åt ännu fler bananer och rullade vidare långsamt. Jag visste att vi närmade oss en längre klättring och min plan var att Edwin skulle komma ikapp mig där. Min förvissning var också att han låg tillräckligt nära med hänsyn till tvåminutersregeln, när jag allt för sent fick syn på den andra kontrollpunkten i buskarna. Skit! Klockan tickade på och när Edwin till slut dök upp på stigen så anade jag att vi i sämsta fall sprängt våra tillåtna tidsmarginaler.

Nåväl, vi cyklade vidare tillsammans med bara 15 km kvar av loppet och jag kände mig stark hela vägen över mållinjen. Sammantaget en superskoj etapp med mycket stig, sten och löst grus i kurvorna. En sektion gick på en smal och stenig vandringsled som slingrade sig utefter en bergsvägg med brant sluttning 150 meter ned mot havet! Där hade minsta misstag kunnat få ödesdigra konsekvenser. Bättre då att fokusera på den linje du vill cykla hellre än där du inte vill köra, tänkte jag! I praktiken hinner eller vill man inte titta utanför stigen, knappt för en kort sekund, men jag är ändå säker på att det var vansinnigt vackert! Tro mig!

I skrivande stund vet jag fortfarande inte hur det har gått. Vi har ingen officiell sluttid i resultatlistan. Det sista jag hörde var att de haft problem med internet då några av teamen passerade kontrollpunkt 2 och skulle därför ha en överläggning angående detta under eftermiddagen. I ett sämsta scenario är vi således diskade och får visserligen starta i de två sista etapperna men utanför tävlingen och förstås i sista startled. Hade vi varit i närheten av podiet hade jag känt mig förtvivlad men i nuläget känns det okej.

Som plåster på det förmodade såret så har jag i alla fall efter lunchen solat på däck och unnat mig ett glas vin och förstås en stor Cappuccino. Skulle det nu visa sig att vi fortfarande är med i tävlingen så får jag väl fira ordentligt med ytterligare ett glas vin till middagen...eller så inte! 

I morgon väntar etapp 3 på ön Cres och det sägs att banan påminner om den första etappen. Oavsett hur galet det nu går med domslutet och ifall vi i slutändan tvingas köra utom tävlan så har jag ingen annan ambition än att ge järnet och ha cykelskoj i morgon hur som!

Lev & må!

//Pernilla

Morgonstund har guld i mund...särskilt i hemmakepsen!


Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!