Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

När livet plötsligt säger Nej

24 maj 2017

Pling! Ett SMS klockan 23:19 onsdag den 10 maj. ”Kan du komma. Ring 112…”. Några minuter senare har jag kastat mig i bilen för att köra de 28 milen. Jag har inte en aning om vad som hänt min 21-årige son som bor på annan ort, men förstår att läget är allvarligt och akut. Det blir de längsta milen i mitt liv. Jag bara måste hålla ihop och ta mig hela vägen.

Det ska visa sig att sonen varit minuter och millimetrar från sitt sista andetag. Efter operation, ett dygn i respirator och ytterligare några dagar på sjukhus kan vi båda andas ut. Allt har gått bra. Jag känner mig tacksam och samtidigt trött. Kroppen värker av stresspåslaget som visserligen hållit mig allert och vaken i några dygn men som samtidigt förbrukat energi.

Plötsligt viskar livet ”nej” i min hjärna. Den där hjärnan som vanligtvis tycker om att kvittra ”ja”. Tvärstopp. I några dagar står tiden still och det mesta utanför sjukhusväggarna känns oviktigt. Omständigheterna har sagt sitt. Under en tid framöver behövs jag mer handgripligt som förälder igen. Sommarens etapplopp i Kanada som jag tränat för och sett fram mot blir jag tvungen att stryka. Det är inte ett svårt val i och för sig. BC Bikerace finns kvar till framtiden och mitt barns välmående är betydelsefullare än allt annat. Beslutet tas ändå i sällskap av en gnutta sorg och frustration. En liten del av min hjärna vill protestera samtidigt som jag skäms lite. Jag är ju ändå mamma.

Dilemmat är nog många cyklister bekanta med. Att hitta balansen mellan det egna intresset och omgivningens behov. Hur mycket tid och pengar är rimligt att lägga på cyklingen med hänsyn till resten av livet såsom familj, vänner, ekonomi och arbete etc? I ett bästa scenario kan allt sammanföras i en ljuvlig symbios. För dom flesta blir det snarare till att jämka och hantera de mindre önskvärda känslor som kanske uppstår ibland då gränserna tänjs för långt och olika viljor krockar.

Jag kan känna mig lite egoistisk ibland, där i gränslandet. Det finns alltid en ny cykel som jag skulle vilja ha, ytterligare träningsmil som jag hade behövt eller cykelresor som också hade varit roliga att uppleva. Jag vet att träning är hälsosamt, både för kroppen och hjärnan. Om cyklingen gör mig stark och glad så borde det rimligtvis vara till fördel även för min omgivning. Det är sant. Men, var går gränsen? Det finns förstås mer än ett rätt svar och en massa om och men. Många kvinnor har dessutom goda marginaler att vara mer egoistiska när det kommer till att prioritera egna fritidsintressen (vilket jag berör bl a i inläggen "Damcyklisterna briljerar - grodorna quackar", "Sponsorer som lyfter perstationen på riktigt", "Stora bröst är bra men mina är bäst"). Och samtidigt. Jag är nog inte en av dom.

Ja, så nu säger jag ”ja” både till livet och cykeln, och låter cyklingen fungera mer som terapi så länge det behövs. Lite färre timmar i sadeln kanske, men med än större fokus på cykelglädje och återhämtning till dess resten av livet landat på fötter och kommit ikapp. Då hoppas jag att motivationen och de oupptäckta stigarna, alla vidunderliga vyer och de oskrivna äventyren fortfarande finns kvar där ute i världen och lockar. Min hjärna kvittrar: länge leve de ovärderliga människorna i mitt liv. Ni är bäst och du vet vem du är.

Lev & må!

/Pernilla

Cykelglädje och skön försommarcykling med She Rides i Umeå. Kul med LVG oxå. (tack för bilden Camilla Lundberg)

Jag. Vill mer.

12 apr 2017

”Vilket spännande äventyr. Vad kul det skulle vara, om jag bara…”. Hur många gånger har jag inte hört dylika responser på mina cykeläventyr! Även i mitt arbete möter jag inte så sällan liknande utsagor. Människor som uttrycker förhoppningar och samtidigt avslutar meningen med ”…om jag (någon) bara…” eller ”men…” eller ”nån annan gång…”. Ledsamt. Så, vad tackar du ”ja” till? 

Jag har också mina sämre stunder, när jag tvivlar och energin fryser till slush. Morgonen etapp 3 under det nyligen genomförda loppet på Nya Zeeland. Jag är fortfarande förkyld, vädret suger och regnet smattrar mot tältduken. Jag stannar kvar i tältet in i det sista i väntan på att ställa upp till start. Snyter mig. Fryser så tänderna skallrar trots att jag tagit på mig alla cykelkläder jag packat med mig.

Just då ger jag mig själv ett löfte. Det här är minsann sista gången jag bor i tältläger, om jag alls ska köra fler MTB-tävlingar. Förmodligen inte. Nä, nu får det vara slut på dumheterna. För visst börjar jag bli för gammal, närmare 48 år. Herregud, för 50 år sedan gick ju människor med käpp i den åldern. Plötsligt känns solstolar, badstränder, paraplydrinkar, 5-stjärniga hotell och spa-anläggningar mycket trevligare.

Några timmar senare är jag inne i loppet och har fått upp ångan. Löftet bleknar. När jag passerar mållinjen några dagar senare i Queenstown är kroppen fysiskt trött, men annars känner jag mest glädje och styrka. Vi firar bedriften långt in på småtimmarna och pratar både gamla och kommande cykeläventyr med nya vänner. Ytterligare några veckor passerar. Återhämtningen har tagit tid, men nu återvänder suget och längtan efter nya utmaningar.

När tillfället oväntat dyker upp hugger jag som en kobra. En grisblink senare är jag anmäld till BC Bike Race i British Columbia i sommar. Soloklass OCH tältboende!!! En medtävlare jag träffade på Nya Zeeland skickar en generös inbjudan till ett MTB-marathon utanför Riga, i slutet av april. Janis skriver, "Come to visit Pernilla". Ja, varför inte. Det är ju dessutom snabbare att flyga till Riga än att bila till tävlingar i södra Sverige. "Okay, booked", svarar jag.

Min underbara hjärna kvittrar "jaaa". Visst är den skön! För det finns väldigt många trevligheter att uppleva när vi är generösa och ger oss själva möjligheten. Så, i dom begripliga dalgångarna brukar jag påminna mig själv om att energi och känslor är föränderliga. Bara jag fortsätter där jag är och trampar på. Kanske jag sänker tempot lite, men utan att jaga upp mig och dra förhastade slutsatser, eller ge upp helt. Och vips är jag tillbaka i god form och då vill jag säga "ja" igen. När jag dessutom begänsar antalet ”…om bara…”, ”men…”, och ”nån annan gång…”, så blir det totalt sett ännu fler JA:n i mitt liv. För jag vill mer. Vill du?

Lev & må & glad påskcykling!

/Pernilla

Seven: The BC Bike Race Movie

En sekund som förändrar livet

17 dec 2016

Med kosan i riktning mot några dagars cykling på Gran Canaria. Förväntansfull och med minsta marginal fick jag med min sprillans nya cykel. Supernöjd. Packad och klar kl 00:02. Avfärd på morgonen med viss inneboende julstress. En dag med mig själv på Arlanda/Skycity och lugnet börjar infinna sig lagom till lunch. Vad skönt det ska bli att cykla varmt. Jag har precis tuggat klart och är på väg att dricka upp. I ögonvrån ser jag och hör en sekund senare, ”baduns”. En man faller och landar hårt med ansiktet i stengolvet några meter från mitt bord. Han förblir liggande. Livlös.

I två sekunder råder en absolut tystnad och sedan byggs kaoset snabbt upp. Blod bildar en pöl på golvet. ”Ring på hjälp”. Någon ringer 112. Flygplatspersonal är snabbt på plats. Ingen puls. ”Papper, vi behöver papper”. Det torkas, men blodet rinner till på nytt. Någon klipper upp tröjan på mannen och påbörjar hjärt- och lungräddning, skärmar ställs upp runt olycksplatsen, möbler flyttas, passagen stängs av och människor motas bort. Polis och ambulanspersonal anländer och tar vid i räddningsarbetet. Och där sitter jag, några meter bort på första parkett med full insyn och avslutar min lunch. Det tåras i mina ögon vid tanken på att det här är en människa som har (eller hade) ett liv och som förmodligen är betydelsefull för åtminstone någon, någonstans.

45 minuter senare är allt bortstädat. Personalen tackar varandra för en väl utförd insats och passagen öppnas upp för förbipasserande igen. Det syns inga spår av det som nyss inträffat. I mitt huvud fortsätter dock händelsen mala. Livet är bra skört ibland och få av oss vet när den sista sekunden är dödligt nära. Ändock. Alltför ofta tar jag livet för givet. Men, till vilket pris? Jag menar. Det är bedrägligt lätt att slösa på mina sekunder när dom känns oändliga. Som om jag hade all tid i världen att förbise det som egentligen är viktigt för mig, medan jag i vardagen stressar upp mig och går bananas över sånt som jag vet kommer att kännas helt oväsentligt i sekunden då allt upphör.

Hur hade den här mannen använt sina eventuellt sista sekunder av livet om han hade vetat vad som var på väg att hända? Vem hade han velat prata med och vad hade han sagt? Ja, vad hade jag själv önskat i det läget? Mest troligt, att med tacksamhet hinna säga ”jag älskar dig…”. Jag skulle inte vilja att någon levde vidare med minsta tvivel på hur betydelsefulla de är. Den slarvigt rakade bikinilinjen, uppdraget jag hade kunnat utföra ännu lite bättre, idiotbilisten som stressade mig, lussebullarna jag inte bakat, en galen Trump, och andra rädslor, hade fått avsevärt lägre prioritet. Typ ingen alls. Min uppmärksamhet hade varit i stunden, i orden och med dom viktiga.

Min resa har knappt börjat. Några sköna dagar på Gran Canaria väntar tillsammans med Anna. Träning, cykelglädje, fikastopp och trevliga människor. Sedan jul- och nyårshelg. Mer gemenskap och värme. Några av mina sekunder passerar. Förhoppningsvis inte de sista. Samtidigt vet jag inte vad som väntar runt hörnet. Så jag ställer frågan igen. Har jag tid att inte ta livet i mina egna händer bums och sikta på det meningsfulla? Har du tid att slösa? Eller, någon annans? Näe, trodde nog inte det.

Lev & må!

/Pernilla

Det viktiga på plats. Två bikebags och två cyklister som snart landar...och musik för livet "Bye bye bird".

Cykling, det överlägsna lustpillret!

9 okt 2016

För en tid sedan läste jag en artikel i Runners World som beskrev att långdistanslöpare har ett bättre sexliv och mer sexlust. Enligt en studie förklarades fyndet med att man sett högre nivåer av det manliga könshormonet testosteron hos duktiga löpare. Dessutom avslöjade artikeln att träning höjer testosteronet i kroppen och med det även sexlusten, både för kvinnor och män. Sambandet mellan träning och ökad sexlust borde förstås även gälla för cyklister, tänkte jag förnöjsamt, och genast kändes nästa träningspass än mer lockande.

Några dagar senare upptäckte jag dock, till min stora fasa, ett 1,5 cm långt fjun på hakan!! Hur fasen hade det hamnat där? Träning? Mer testosteron?? Ökad sexlust, yes - give it to me! Skäggväxt, noop, Nej tack! Läsglasögonen på och en omedelbar scanning av bröstkorgen visade att åtminstone den fortfarande var helt bar. Skönt. Med en blixtsnabb pincettmanöver var även det långa hakfjunet ett minne blott. Jag andades ut.

En studie i Läkartidningen rapporterade visserligen lätt ökad behåring hos 15-20 % av kvinnor som gavs behandling med testosteron. Att sexlust däremot är aningens mer komplex än att reduceras till enbart substansen testosteron förstår nog de allra flesta. Relationen till sexpartnern, fysiskt och psykiskt mående, kulturella aspekter etc har förmodligen ändå större betydelse. Att cyklister i tight lycra är både sexiga och uthålliga är vedertaget, om än inte en vetenskaplig sanning. Men, finns det fler effekter av att nöta sadel som också skulle kunna påverka den allmänna lusten och sexlivet positivt? Jag skulle vilja tro det, absolut Ja!

Inte den mest lustfyllda formen av sadelnötning, men likväl nödvändig!

Nyligen publicerades boken ”Hjärnstark”. Den är formligen proppad med bevis för hur motion på olika sätt stärker hjärnan. Vi blir alltså inte bara fysiskt starkare utan även smartare av konditionskrävande träning. Bland annat så reduceras stressnivåerna i hjärnan, vi blir lyckligare, piggare, mer kreativa, förbättrar koncentration och minne, sover bättre, stärker självkänslan etc. Kort och gott, vi mår även psykiskt bra av träning. Det som också händer under längre träningspass är att det frigörs endorfiner och endocannabinoider i hjärnan med ungefär samma effekt som morfin. Långt ifrån alla, men somliga känner sig rent av höga. För cyklister så kallad ”biker’s high”.

Jag är en av de lyckliga nämligen som får uppleva biker’s high nästan varje gång jag cyklar mountainbike i skogen på rundor längre än 2 timmar, med måttlig intensitet och helst även musik i hörlurarna. Känslan är obeskrivlig. Eufori, lycka och gränslös tacksamhet. Jag vill omfamna hela världen. Fysisk smärta och eventuell känslomässig oro försvinner. Mjölksyran pirrar skönt i låren. Jag lägger märke till och njuter av detaljer i naturen. Jag får galet bra idéer. Känner mig busig. Plötsligt har jag förlängt rundan eftersom det känns som om krafterna är outsinliga. Oops, 7 mil blev 10 mil med två bananer i bakfickan. Det har hänt att jag skickat onödigt älskvärda SMS med lindrig ågren i efterhand. Plötsligt sträckt armarna i luften av lycka som om jag passerar mållinjen i en betydelsefull tävling, eller med känslan att cykeln är på väg att lyfta när en snabb utförskörning planar ut.

Det fina i kråksången är att det här ruset ofta dröjer sig kvar som en skön baksmälla i upp till 2 dagar. Jag känner mig inte utslagen och har inte ont i kroppen efter passet. Jag är full av energi och känner mig skön. Betänk då att det som regel blir två långpass och därmed två potentiella biker’s high per vecka. Så visst vore det väl konstigt om inte den här kemin i hjärnan påverkade lusten på det stora hela. Tacksamhet, kärlek, lycka, kreativitet, bus, självkänsla, styrka och uthållighet är ju perfekta ingredienser för njutbara lekar i sänghalmen, tillika kärlek till livet. Så är det för mig i alla fall.

Dessutom är energin och lusten ett resultat av min egen ansträngning och inte en följd av ett piller eller en drog (som ofta kan ha negativa biverkningar). Jag vill dessutom tro att just cykling är ett av de bästa lustpillren. Eftersom träningsformen är skonsam mot kroppen är det möjligt att oftare och mer smärtfritt genomföra längre träningspass jämfört vid exempelvis löpning. På så vis kan vi cyklister samla på oss än mer lust i hjärnan som vi sedan kan investera i fler lustskapande aktiviteter och relationer. Och betänk att det hela inte börjar med mer än ett enkelt tramptag. Oslagbart fiffigt, eller hur :-)

Lev & må!

/Pernilla

Damcyklisterna briljerar - grodorna quackar

3 sep 2016

Som cyklist har OS i Rio knappast passerat obemärkt förbi med hänsyn till Jenny Rissveds och Emma Johanssons storslagna prestationer. Inte heller debatten om sexistiska OS-uttalanden i media.

Jag snubblade nyligen över en debattartikel som refererade till en omfattande studie av sportnyheter. Studien visade att när kvinnliga idrottare omnämns läggs större fokus på utseende och relationsstatus än deras faktiska prestationer jämförelsevis män. Kvinnor får bara en tredjedels spaltmeter och betydligt mindre prispengar i sportsammanhang etc. Själv har jag redan tidigare uppmärksammat hur få kvinnor som stått på startlinjen i de etapplopp jag kört. Samtidigt minns jag hur det förhöll sig med den idrottsliga jämställdheten på 1900-talet.

Som barn älskade jag att spela fotboll, antingen jag hängde på kvarterets fotbollsplan med grabbarna eller i det nystartade flicklaget. Att få spela fotboll var det roligaste jag visste och en självklarhet. Ända tills jag åkte till Nya Zeeland som 10-åring! Mitt första förlängda sommarlov spenderade jag i skolbänken på St Joseph’s Catholic School i New Plymouth och året var 1979.

Redan under min första skoldag märkte jag att något inte stod rätt till. Ingen av tjejerna spelade fotboll på rasterna och alla bar kjol. What? Förtvivlad upptäckte jag att på den här skolan spelade inte tjejerna fotboll över huvudtaget. På gymnastiken utövade tjejerna ”netball”, en korsning mellan handboll och basket. But netball var ju inte i närheten så kul som fotboll i min värld.

Det här sommarlovet hade förstås kunnat sluta i en katastrof för en fotbollstokig 10-årig tjej. Om det inte varit för att jag var så envis och inte brydde mig det minsta om att passa in och vara som alla andra. Jag vägrade nämligen bära skoluniform och jag insisterade på att få tillbringa rasterna med killarna på skolans fotbollsplan. Boll kunde jag lira minst lika bra som dom och fotbollsglädjen ville jag inte vara utan.

Envisheten skulle visa sig lönsam. Det slutade inte sämre än att skolans nunneklädda rektor tog beslut om att jag som första tjej i skolans 50-åriga historia skulle tillåtas ha gymnastik med killarna, utan kjol och med fotbollskor. Sommaren därefter fick jag även spela i New Plymouth enda och nystartade tjejlag och med detta var ordningen återställd i mitt unga fotbollsliv.

Ibland måste man simma mot strömmen för att behålla glädjen och integriteten.

Det stora fotbollsintresset till trots så sträckte sig inte karriären längre än till länslaget. På den tiden fanns inga lokala förebilder på elitnivå inom damfotbollen och gymnasiestudierna fick till slut större prioritet. Annat var det när min son växte upp och Umeå IK:s fotbollsdamer nådde sina största framgångar. Under flera år bäst i världen och avsevärt mer framgångsrika såväl sportsligt som ekonomiskt jämfört det bästa herrlaget Umeå FC. Då tapetserades även pojkrumsväggarna i Umeå med idolaffischer av Hanna Ljungberg och Marta. Inga tjejer behövde längre skämmas för att de älskade att spela fotboll.

Utvecklingen har bevisligen gått framåt, men visst finns det mer att göra. Fortfarande kan jag känna mig lite som en freak när jag som 47-årig kvinna prioriterar alla timmar i MTB-sadeln. Bara för att det känns kul. När jag susar fram glädjerusig på knixiga stigar i skogen, med mjölksyra i låren och med lerprickigt fejs eller står som förhållandevis ensam dam i startfållan. Kvinnliga förebilder inom idrotten behövs mer än någonsin. Inte bara för snart 50-åriga damer utan för alla unga tjejer och killar som också vill idrotta på likvärdiga villkor med glädje och ambitioner som bränsle. Inte minst för jämställdheten i stort.

Därför blir jag extra glad av att upptäcka friska initiativ som exemplevis Women in Sport + Adventure festivalen i Umeå där man lyfter fram just kvinnor inom idrott och äventyrssport. Att vi dessutom fick njuta så stort av de svenska damcyklisternas framgångar under OS i Rio gör ju allt så mycket bättre. Om än med några sexistiska uttalanden i media, som uppmärksammas som just grodor - quack, quack ;-).

Lev & må!

/Pernilla

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!