Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Jag. Vill mer.

12 apr 2017

”Vilket spännande äventyr. Vad kul det skulle vara, om jag bara…”. Hur många gånger har jag inte hört dylika responser på mina cykeläventyr! Även i mitt arbete möter jag inte så sällan liknande utsagor. Människor som uttrycker förhoppningar och samtidigt avslutar meningen med ”…om jag (någon) bara…” eller ”men…” eller ”nån annan gång…”. Ledsamt. Så, vad tackar du ”ja” till? 

Jag har också mina sämre stunder, när jag tvivlar och energin fryser till slush. Morgonen etapp 3 under det nyligen genomförda loppet på Nya Zeeland. Jag är fortfarande förkyld, vädret suger och regnet smattrar mot tältduken. Jag stannar kvar i tältet in i det sista i väntan på att ställa upp till start. Snyter mig. Fryser så tänderna skallrar trots att jag tagit på mig alla cykelkläder jag packat med mig.

Just då ger jag mig själv ett löfte. Det här är minsann sista gången jag bor i tältläger, om jag alls ska köra fler MTB-tävlingar. Förmodligen inte. Nä, nu får det vara slut på dumheterna. För visst börjar jag bli för gammal, närmare 48 år. Herregud, för 50 år sedan gick ju människor med käpp i den åldern. Plötsligt känns solstolar, badstränder, paraplydrinkar, 5-stjärniga hotell och spa-anläggningar mycket trevligare.

Några timmar senare är jag inne i loppet och har fått upp ångan. Löftet bleknar. När jag passerar mållinjen några dagar senare i Queenstown är kroppen fysiskt trött, men annars känner jag mest glädje och styrka. Vi firar bedriften långt in på småtimmarna och pratar både gamla och kommande cykeläventyr med nya vänner. Ytterligare några veckor passerar. Återhämtningen har tagit tid, men nu återvänder suget och längtan efter nya utmaningar.

När tillfället oväntat dyker upp hugger jag som en kobra. En grisblink senare är jag anmäld till BC Bike Race i British Columbia i sommar. Soloklass OCH tältboende!!! En medtävlare jag träffade på Nya Zeeland skickar en generös inbjudan till ett MTB-marathon utanför Riga, i slutet av april. Janis skriver, "Come to visit Pernilla". Ja, varför inte. Det är ju dessutom snabbare att flyga till Riga än att bila till tävlingar i södra Sverige. "Okay, booked", svarar jag.

Min underbara hjärna kvittrar "jaaa". Visst är den skön! För det finns väldigt många trevligheter att uppleva när vi är generösa och ger oss själva möjligheten. Så, i dom begripliga dalgångarna brukar jag påminna mig själv om att energi och känslor är föränderliga. Bara jag fortsätter där jag är och trampar på. Kanske jag sänker tempot lite, men utan att jaga upp mig och dra förhastade slutsatser, eller ge upp helt. Och vips är jag tillbaka i god form och då vill jag säga "ja" igen. När jag dessutom begänsar antalet ”…om bara…”, ”men…”, och ”nån annan gång…”, så blir det totalt sett ännu fler JA:n i mitt liv. För jag vill mer. Vill du?

Lev & må & glad påskcykling!

/Pernilla

Seven: The BC Bike Race Movie

The Pioneer MTB Stage Race - ett episkt lopp

12 mar 2017

Några veckor har passerat efter avslutad tävling och vardagens rutiner har sakta återvänt. Inte helt smärtfritt skall erkännas med jetlag och därefter en svårförklarlig trötthet som dröjde sig kvar längre än väntat. Med hänsyn till att jag genomförde sju dagar av tävling och tältliv med en förkylning i kroppen så har jag i efterhand konsulterat läkare och fått medicinsk tumme upp för fortsatt träning. Skönt säger jag efter en kortare tids träningsförbud med den enda fördelen att träningsmotivationen lagrats exponentiellt i hjärnan.

Med lite distans, närmare bestämt 18000 km i avstånd och fyra veckor i tid, har jag hunnit samla mina intryck och erfarenheter från tävlingen. Den korta utvärderingen lyder ”episkt”. Det här var mitt 5:e etapplopp och jag kan lugnt säga att The Pioneer MTB Stage Race sammantaget är en av de trevligaste tävlingarna jag kört. 7 etapper, 56 mil, 16000 hjm, 335 cyklister, med start i Christchurch och målsnöre i Queenstown på Nya Zeelands sydö.

Jag tycker om den typen av tävlingar som ger en rejäl utmaning prestationsmässigt i kombination med naturupplevelser utöver det vanliga. Där väder och vind retas och målgången inte är given på förhand. Där tanken på att ge upp oundvikligen besöker mig mer än en gång vilket tvingar mig att verkligen jobba mentalt för att fortsätta trampa, trots att det gör ont och krafterna sinar. Där klättringarna suger allt jag har ur benen och samtidigt med en belöning som känns obeskrivlig när krönet väl nås. Jo. Check på allt!

För den som bara vill cykla teknisk stig och mest utför, finns nog andra lopp som passar bättre. För cyklisten med en längtan efter ett rejält äventyr, i en sagan-om-ringen-miljö som vanligtvis är otillgänglig för turister, med obeskrivliga vyer, långa och tuffa pannbensklättringar, härliga utförskörningar, flowiga stigsektioner, varierad terräng och minimalt med asfalt, så är The Pioneer det perfekta loppet.

Vill du dessutom ha en utsökt kamratskap, en avslappnad stämning och en fungerande tävlingsorganisation så kan du sluta leta etapplopp nu och bara boka! Kiwi-gästfriheten var oklanderlig och tävlingscentrum med boende, mat, start- och målgång, cykelservice etc var mycket väl organiserad, särskilt med hänsyn till att loppet hade premiär så sent som i fjol 2016. Trots att tävlingen var förlagd till tämligen avlägsna landområden så duschade vi varmt varje dag. The chill-zone med bar, beanbags och solstolar adderade en skön känsla och varje kväll presenterades, utöver etappsegrarna, film och bildspel från dagens etapp vilket gav ett proffsigt intryck.

Med Marmot som sponsor var både duffelbags (110 liters väska med plats för alla personliga ägodelar som transporteras mellan etapperna) och tält av högsta kvalitet. Ja, det är faktiskt första loppet som väskan håller hela resan. Att disponera ett helt eget tält med möjlighet att organisera sina tillhörigheter och sig själv underlättade också.

Aidstations var välfylllda med energi och inte minst solskydd på pumpflaska. Banan välmarkerad. Säkerheten var också högre än jag erfarit i tidigare tävlingar. En GPS-tracker (för nödsituationer) och dagliga riktlinjer för ”mandatory basic gear” respektive ”extra gear” för alla tävlanden gav trygghet och minskad beslutsångest. Vad man ska ha på sig och vad som ska packas i cykelryggan kan annars vara lurigt med ett nyckfullt väder på hög höjd.

Vädret var annars det sämsta på många år, även om februari vanligtvis är en sommarmånad med tillräckligt varma temperaturer för att jag som nordbo ska glädjas. Nya Zeeland har dessutom inga läskiga kryp eller farliga djur jämfört tävlingar i andra mer tropiska länder vilket kan kännas skönt med tanke på att boendet var förlagt på gräsrotsnivå. Nya Zeeland är också ett säkert land med hänsyn till förekomst av kriminalitet och andra oroligheter. Det enda negativa för oss nordbor torde väl vara avståndet med tillhörande jetlag.

Med andra ord, för alla mountainbikers som söker en rejäl cykelutmaning och en storslagen upplevelse för livet, så är det bara att boka the Pioneer 2018. Frågan är vad jag kör nästa gång? Några tips?

Lev & må!

/Pernilla

7 etapper, 56 mil och 16000 hjm

En duffelbag där ALLT ska rymmas

Som på BB i en veckas tid

Skönt att chilla i skuggan

Ett helt eget 2-manstält

Sällan kö, och inga arga tyskar som Transalp ibland bjudit på (Källa: The Pioneer 2017)

Helt enkelt storslaget (Källa: The Pioneer 2017)

Etapp 7 - SNOW FARM TO QUEENSTOWN

12 feb 2017

Så dags för sista etappen. Minusgrader under natten och jag var snabbt uppe ur sovsäcken på väg till den enda toaletten inomhus på Snow Farm-anläggningen. Uppdraget var att pudra näsan och försöka hitta igen ögonen för att sätta in dagens kontaktlinser. Hittade även en ledig stol för inomhusfrukost vilket kändes som en otrolig lyx med hänsyn till den kylslagna morgonen.

Efter veckan som varit blev det inte särskilt svårt att säga hejdå till tältet och göra sig redo för start, längst fram i sista startgrupp. När startskottet väl small av till tonerna av AC DC, var jag snabb ut på längdskidspåren som slingrade sig utmed bergsväggarna. Med hänsyn till rasmassor och tvära kurvor kändes det tryggt att inte behöva knuffas med bakomvarande cyklister. Lagom till första klättringen kom jag ikapp startgruppen före och lyckades ta mig förbi ett helt ekipage innan det var dags för nästa utförskörning. 

En bit längre ned kom vi in i en sektion av gräsig sumpmark där vi fick kryssa mellan stora grästuvor och diken. Dom allra flesta i närheten körde fast framhjulet i minst ett surhål och undertecknad tappade fokus för en sekund och körde snett på en brant stigkant. Krasch, men som tur inte med en faceplant i en av många spaniards (kaktusliknande buskar som växer på hög höjd i NZ) som kantade stigen. Någonstans här insåg vi var banasvarig gömt delar av dagens 1451 hjm.

Strax innan andra aidstation passerade jag tre av damteamet och därefter dags för dagens sista klättring. Den belönades förstås med en härlig utförskörning ned mot en turkosgrön flod där flodbåtar väntade för transport en bit nedströms. En kul lösning för överfart. 

Efter aidstation 3 hade jag 20 km kvar till mål, trodde jag. Ensam kämpade jag i motvinden med viss förvirring då 10 km-till-mål-skylten aldrig dök upp. Strax efter att min Garmin visade 59 km, det vill säga dagens utlovade distans, dök den efterlängtade skylten upp. Det betydde i praktiken att etappen i ett nafs blev dryga 69 km lång. Mentalt jobbigt och dessutom fortfarande utan draghjälp gnetade jag mig i mål, tre minuter bakom damlaget som cyklade in på tredje plats.

I målgång hurrarop och festlig stämning. Det hade förstås varit roligare att passera mållinjen som ett helt och officiellt team, men ändå skönt att slutligen vara framme i Queenstown med alla lemmar och cyklar intakta för oss båda. Målet, att klara tävlingen helskinnad, lyckades jag dock inte uppnå eftersom sadelskavet utvecklats till mer eller mindre öppna sår. 

Som alltid ganska kaotiskt då bagage, bikebags, rena kläder och smutsiga kläder samsas med cyklar som paketeras samtidigt som målgången firas med öl och gratulationer till höger och vänster. Senare på kvällen the Awards dinner och efterfest på stan fram till morgontimmarna då vi avslutade med en rejält saftig och köttig Fergburger. Nya cykelvänner och minnen för livet tackar jag för. Anna, den rackaren, vann dessutom en entry till Cape Epic 2018. Stort grattis. 

Sammantaget blev the Pioneer ett av de mest påfrestande loppen jag kört på grund av hälsoläget och samtidigt ett av de vackraste, trevligaste och mest välorganiserade flerdagarstävlingarna (återkommer med en mer utförlig utvärdering längre fram). Ett absolut måste för alla äventyrslystna mountainbikers. Nu chill i några dagar för att bli helt frisk och så lite sightseeing på det, på normalt vis 😉

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 59 KILOMETRES
ELEVATION 1,451 METRES

Flythjälp på vägen (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Målgång i Queenstown.

Etapp 6 - LAKE HAWEA TO SNOW FARM

10 feb 2017

6:e etappen och nu närmar vi oss Queenstown. Dagens målgång låg i Snow farm, en anläggning för längdskidåkning på höjden 1562 möh. Etappen var på måttliga 65 km och dryga 2000 hjm. Startplatsen låg dock bara på 281 möh så karaktären på cyklingen var, yes KLÄTTRING.

Benen kändes lite piggare idag som tur var för hostan är i stort oförändrad. Eftersom vi kör utanför den officiella tävlingen blev det sista startgrupp. En bit in i racet åkte vi genom en bike park längs en 10 km lång stigsektion, upp och ned och kurvigt om vart annat med perfekta doseringar bland träd och buskage. Hade ett litet "moment" då styret nuddade ett träd men lyckades rädda upp situationen. Till slut blev jag i alla fall alldeles snurrig av alla tighta svängar OCH framför allt cykelglad. Förstå! En Bike park mitt i ingenstans med superbra cykling!!! Vem hade anat det liksom?

Dagens långa klättring gick dessutom över förväntan och jag passerade en hel del åkare från tidigare startled, bland annat två av damteamen. Sluttid 05:04:08 (5), 30 minuter bakom vinnande damerna vilket jag känner mig nöjd med. Utom tävlan blir det inte direkt något rejs även om jag inte cyklar på latsidan. Anna tog det lugnt även idag och fokuserade på det sociala genom att samla på sig nya cykelvänner längs vägen.

I morgon väntar en lång utförskörning ned till Queenstown. Visserligen rymmer etappen ändå 1400 hjm inkluderat någon typ av taggförsedda växter längs med stigarna som vi ska undvika om vi vill slippa punktering. Banansvarig rekommenderade alla att fylla på sealant. Tydligen ska vi åka båt oxå. Blir säkert kul 😁.

Annars mår kroppen ganska bra frånsett öppna sadelsår samt solbrända öron från gårdagen. De flesta ser mer eller mindre halta och lytta ut vid det här laget så det känns helt normalt att gå lite bredbent och skylta med röda kålöron. -3 grader utlovas till natten så jag får sova med camelbaken i sovsäcken för att vattnet inte ska frysa 😬. Med facit i hand var det tur att jag packade med mig just vintersovsäcken.

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 64 KILOMETRES
ELEVATION 2,077 METRES


Kul på hjul (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Etapp 5 - LAKE OHAU TO LAKE HAWEA

9 feb 2017

Idag var det dags för tävlingens "Queens Stage", dvs 12 mil och 3500 hjm. Natten ägnade jag åt att hålla tältcampen vaken med mina hostattacker, medan Anna utvecklade sin förkylning ytterligare. På grund av hälsoläget i teamet valde vi att köra som soloåkare på dagens etapp. På så vis hann vi ordna med extra GPS tracker som är ett obligatorium innan start. Visserligen utanför den officiella teamtävlingen men samtidigt med möjligheten för båda att välja sitt eget tempo. Inte helt ovesäntligt när cyklingen i sig är så pass påfrestande och vi båda var sjuka.

Kallt även denna morgon och redan vid den första "river crossing" med vatten upp till knäna tappade jag känseln i alla tår. Först två timmar senare, när solen började titta fram, återvände känseln. I vätskestation två fick jag veta att min tracker inte fungerade. Skönt att tävlingsarrangörerna har koll på att de inte har koll, särskilt då jag cyklade ensam. Lite fix med den medan jag åt bananer, godis och chokladkaka och sedan fick jag cykla vidare. Säkerhetstänkandet är i toppklass vill jag påstå.

Klossarna höll på att lossna tre gånger så jag fick ta fram verktyg och skruva. Annars höll hostan i sig genom hela loppet. Varje hostattack gav dessutom krampkänningar i ljumsken. Klättringarna var inte fullt så brutala som igår, bara ihållande 13-18 % i evigheter, och bitvis med sämre underlag. Med trötta ben sedan föregående fyra etapper blev det lite promenad även för mig.

Karaktären på klättringarna är lite annorlunda här jmf med Transalps fint doserade serpentiner. Såna där som planar ut lite lätt i yttersväng och som tillåter några tramptag av vila. Nä! På NZ så skruvar sig vägarna liksom ändlöst runt berget och när det väl kommer en kurva så planar den minimalt  När det dessutom är rätt så brant måste man hålla ett konstant tryck på pedalerna långa stunder vilket är minst sagt uttröttande.

Jag kan lugnt säga att det här var den absolut tuffaste cykeldagen i mitt liv. Tiden blev 08:50 h och Anna kämpade på i 11:20 h. Så strongt av henne att inte ge upp! Inte ens när frambromsen la av till sista utförskörningen som förstås var dekorerad med en fantastisk utsikt och branter på sidan av stigen 😬. Nu har ingen av oss rösten kvar utan vi piper eller rosslar när vi försöker prata. Köttig engelska blir resultatet 😉. Imorgon en kortare etapp igen som visst bara består av en lång klättring upp till Snow farm. 

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 112 KILOMETRES
ELEVATION 3,578 METRES

Ännu ett tältläger på insomning.

Fin cykelmorgon (Källa: The Pioneer MTB stage race)

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!