Styrkan i att vilja ge upp - Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Styrkan i att vilja ge upp

1 feb 2018
av: Pernilla Forsberg Tiger

Finns det någon cyklist där ute som aldrig umgåtts med tanken på att ge upp? Typ, ta en kortare väg hem, släppa cyklisten framför, kliva av i en lång och brant klättring, skjuta det planerade träningspasset till morgondagen, när vädret suger, formen känns skit och tanken på att bara få ta det piano maler i huvudet? Jo, jag har haft mina sämre stunder när hjärnan säger lägg ned. Men, vad händer om vi ändå fortsätter framåt?

Jag gav mig själv en utmaning förra hösten. Vi har en liten obetydlig slalombacke i Umeå. Bräntberget på ynka 40 höjdmeter. Det enda stället som har ordentlig lutning och som passar för en mountainbike om man inte vill bege sig en bra bit utanför stan. Så fick jag idén inför the Pioneer MTB stage race 2017. Bräntis100 skulle det bli. Hundra gånger upp och ned för backen. Tanken var att skrapa ihop 4000 höjdmeter på en dag.

Och, så här gick det till en tidig lördagmorgon... Jag har förberett med helt nya bluetooth-lurar och en superbra spellista på Spotify. De första 15 klättringarna går bra, om det inte var för det enerverande sprakandet i lurarna som visar sig trasiga. Galet störande och jag känner ilskan lura i kroppen. Ska jag måsta avbryta? Nej, jag får cykla vidare utan musik. Acceptera och glöm.

Efter 30 intervaller inser jag att medhavd energi inte kommer att räcka längre än till det dubbla antalet. Nåväl Bräntis60 är också ganska okej och Bräntis100 kan jag ju köra någon annan helg. Men, samtidigt. Bräntis100 skulle kännas MYCKET roligare i efterhand. Så, jag fortsätter och känner mig rätt nöjd för på nått vis ska det gå.

Jag ringer en god vän som jag hoppas är i närheten och som kanske kan köpa cola och chokladkakor. Han svarar förstås inte. Skit, men jag lämnar mobilsvar. Nä, det kanske är lika bra att ge upp ändå. Nu har jag varit ute i närmare tre timmar. Ett helt okej träningspass. Men, jag fortsätter och efter en kort stund känner jag mig sjukt nöjd igen, att jag inte gett upp.

43:e intervallen och jag rundar liftstolpen på toppen. Plötsligt ser jag en stor svart Mercedes rulla in och parkera vid foten av backen. Förarrutan vevas ned och en Statoilpåse syns. Full med godsaker ska det visa sig. Wow, kanske jag orkar några fler klättringar ändå. Jag blir glad av omtanken och full av beslutsamhet. 60 klättringar får bli det absolut minsta för dagen. Och jag passerar ett tag senare Bräntis60.

Efter 70 klättringar börjar det kännas riktigt tungt. Sista biten närmare krönet måste jag stå upp för att alls orka dra runt tramporna. Vid det här laget har jag dock hittat min linje utför och det har blivit lite som en lek att köra så snabbt jag kan. Jag försöker underhålla mig själv samtidigt som det är svårt att hålla räkningen. Jag är trött både i huvudet och benen. Bräntis80? Näe, har jag kommit så här långt vore det väl idiotiskt att inte ens försöka hela vägen till 100. Jag påminner mig om hur nöjd jag kommer att känna mig efteråt.

Mot slutet. Jag ser mållinjen närma sig mentalt. Kanske jag klarar utmaningen trots allt. På väg att runda liftstolpen möter jag en hundförare. Han ser hur jag kämpar och utropar hurtigt ”bra jobbat tjejen”. Jag svarar, ”tack, det är 97:e klättringen”. Han utbrister, ”är du helt jävla knäpp”. Ja, jo, förmodligen är jag väl det.

När jag räknat till 104 klättringar så får det vara bra. Tillräcklig felmarginal tänker jag och rullar på sega ben hemåt i mörkret. 7,5 timme har jag hållit på. Nöjd är bara förnamnet. Väl hemma räknar jag höjdkurvorna. Va fan! 98 stycken blev det bara!! Nåväl, jag har nog skrapat ihop det lokala rekordet ändå och dryga 4000 höjdmeter blev det totalt. Framför allt så gav jag inte upp.

Cyklingen har lärt mig något användbart. Varje gång hjärnan säger ”ge upp” så är det ett magic moment. Istället för att bli lack på mig själv ser jag det som ett gyllene tillfälle att påminna mig om mina ambitioner och vad som känns viktigt. Och varje gång jag en stund senare upptäcker att jag ändå fortsatt framåt så infinner sig känslan av nöjdhet och styrka. Logiken är enkel. Ju fler gånger hjärnan säger ”stopp” desto fler tillfällen att få känna sig nöjd i efterhand. Att vilja ge upp innebär plötsligt en styrka. Pannbenet får sin egen träning och principen fungerar förstås lika bra i andra sammanhang, åtminstone när vi har en belöning i sikte. Sånt är livet.

Lev & må!

/Pernilla

En svettig ansiktsmask, som oxå gav styrka!

Kategorier:
MTB 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtio med siffror i fältet här


Kommentarer


2018-02-03 18:31   Pernilla Forsberg Tiger

Tack Anna :-) Cyklingen tränar så mycket, oavsett storlek på utmaningen :-)

 

2018-02-02 13:02   Anna Pojen

Grymt pannben, imponerande och inspirerande! :D

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!