Hejdå Sydafrika! Nästa, Frankrike. - Sara Penton | Bicycling.se

Sara Penton


Sara Penton är elitcyklisten som 2016 cyklar som proffs i Belgien. I bloggen skriver hon om hur det är att tävla ute i Europa, vad som är roligt och inspirerande, vilka utmaningar hon ställs inför samt säkerligen en massa ny cykelkunskap. Det blir en hel del kullersten och kantvind, men också roliga tävlingar och förhoppningsvis ett gäng bra resultat! Saras Belgiska team heter Lares-Waowdeals, och hemma i Sverige tävlar hon för Stockholm CK.

www.sarapenton.com
Instagram: @pentonsara

Hejdå Sydafrika! Nästa, Frankrike.

14 feb 2018
av: Sara Penton

Nu sitter jag redan på flygplatsen i Kapstaden igen. Jag har lämnat av Oskar vid Gate A3 för flyg hem till Sverige och själv sitter jag på A5 med en kaffe och väntar på att mitt flyg till Nice ska gå om två timmar. En månad har gått sedan jag var här sist och det känns faktiskt som väldigt länge sedan med tanke på allt jag hunnit med på den tiden. Det har inte varit som andra cykelläger jag har varit på direkt. Snarare har jag känt mig som en gästspelare i triathlongänget, med undantag för när Frida var här och kunde härja runt med mig på alla cykelpass. Tack för det!

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har träningen förlagts lite annorlunda tidsmässigt på grund av värme, trafik och säkerhet och jag tror aldrig att jag gjort så många morgonpass på cykel nånsin under en månad som denna. Eller jag vet inte om jag kan kalla det för morgonpass egentligen, för mig är morgonpass när man börjar tidigt och är klar tidigt. Här har jag ofta börjat kl 06.00 eller 07.00 men också hållit på fram till lunch när det liksom inte är morgon längre. I och för sig har grabbarna haft vissa simpass som börjat kl 05.30 så jag har väl inget att säga till om egentligen men lite udda för en cyklist att ibland komma hem från ett 3h-pass innan jag normalt sätt ger mig ut öht. Fördelen är att man hinner med otroligt mycket mer på en dag, nackdelen är att man oftast däckar i soffan framåt 8-9 på kvällen.

Jag har också varit den lite udda fågeln i gänget som är klar efter ett pass medan de andra bara mellanlandar hemma för lite mat och sömn innan nästa aktivitet ska avverkas. Det är nästan så att jag har känt mig lat men då har jag bara fått påminna mig om mitt eget syfte med lägret och vad JAG tränar för. När väl vilodagarna har kommit har de varit ytterst välkomna så det känns som att jag fått ut det jag ville av träningspassen.

Förutom att träffa och träna med andra (tri)atleter så har vi också haft mycket skoj utan att svettas så mycket. Eller det är inte helt sant för jisses vad varmt det har varit! Men utan att det är meningen att svettas så mycket har vi t.ex. också varit och tittat på när det lokala rugbylaget har spelat, varit på vingård, gjort strandutflykt, varit på toppen av Taffelberget och fått avsluta med en världscup i (trumvirvel….!) triathlon här i Kapstaden. Ja det mesta har ju som ni förstår handlat om triathlon och kulminerade i att jag fick chans att supporta Oskar på hans första världscup.

Vi har bott i Stellenbosch ungefär en timme härifrån nästa hela tiden men flyttade hit till Kapstaden i fredags för tävlingens skull. Det är lite meckigare att vara triathlet med pre-racemöte, gå igenom banorna gemensamt osv så det krävs ett par dagar för att få till den där timmens tävling på bästa sätt. Ganska spännande men jag är glad att jag slipper hålla reda på så många olika tider och platser under flera dagar när jag själv ska tävla. Både i lördags och söndags gick jag upp 05.00 för att rulla ut kl 06.00 och avverka 5h cykel och samtidigt kunna synka bra med Ludwig och Oskar. Jag kan inte påstå att jag var jättepeppad när klockan ringde men det är också rätt fint att rulla iväg innan staden har vaknat. I söndags fick jag dessutom en extra fin tur då jag både hann se och försöka konversera med ett gäng pingviner och med timmen hem dessutom se en val. SOM jag har spanat efter valar varje gång jag cyklat längs kusten, så jag trodde nästan inte att det var sant när den dök upp på sista chansen. Jag kunde inte tänka mig en bättre sista tur på lägret och på min cykel som jag kommer att byta ut i Frankrike i morgon.

Tävlingen var för övrigt galet spännande och jag blev så sjukt nervös, peppad och inspirerad på samma gång. Det är nästan jobbigare att stå på sidan om än att tävla själv. En sprint på världs-toppnivå går oerhört fort och vi hann nästan inte med att ta oss runt banan innan de var i mål. Jag är så stolt över mitt hjärta som har varit både sjuk och skadad men ändå kan prestera när det gäller med de allra bästa. Jag tror stenhårt att vi blir starkare tillsammans!

Jag flyger nu alltså till Nice för att hoppa på nästa läger som kommer att vara lite mer som ett cykelläger brukar vara. Det ska bli riktigt kul att äntligen få träffa alla i laget, både nya och gamla, och jag ser verkligen fram emot att få köra ihop mig med laget och peppa inför de första tävlingarna tillsammans.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiofyra med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!