Sara Penton | Bicycling.se

Sara Penton


Sara Penton är elitcyklisten som 2016 cyklar som proffs i Belgien. I bloggen skriver hon om hur det är att tävla ute i Europa, vad som är roligt och inspirerande, vilka utmaningar hon ställs inför samt säkerligen en massa ny cykelkunskap. Det blir en hel del kullersten och kantvind, men också roliga tävlingar och förhoppningsvis ett gäng bra resultat! Saras Belgiska team heter Lares-Waowdeals, och hemma i Sverige tävlar hon för Stockholm CK.

www.sarapenton.com
Instagram: @pentonsara

Racerapport: Omloop van Borsele UCI 1.1

26 apr 2015

För en gångs skull så lyckades vi stå rätt långt fram i startfållan igår! Eftersom det var helt platt och väldigt öppet så var vinden en stor faktor att ta med i beräkningen och på förhand kunde man ana att de större lagen skulle sätta av i en hejdundrande takt för att bli av med så många som möjligt. Smala vägar för det mesta återigen så svårt att skapa ”vingar” i vinden också…

Jag kom iväg bra tyckte jag, satt högt och höll bra position. Det tog dock inte så lång tid innan jag fick börja slita ordentligt. Det sprack av och gick ihop igen, sprack av och gick ihop. Jag slet och slet men halkade hela tiden längre och längre ner i fältet. Jag kommer ihåg hur jag tog i allt vad jag kunde men kom inte en millimeter närmare hjulet framför. Inget pang-pang i benen, snarare kändes det som en dieselmotor. Jag hade behövt det där lilla extra axet för att hålla mig kvar men det fanns inte tyvärr. Jag fick släppa och se mig själv bli upphämtad av en andraklunga istället.

Jag ändrade målsättning och fick göra det bästa av det som var. Det var ganska uppenbart att vi inte skulle lyckas köra in de som var framför men eftersom man riskerar att bli avplockad om man är för långt efter täten så var vi ändå tvungna att köra på. Jag drog mitt strå till stacken och gjorde vad jag kunde för att hålla gas i gruppen och vi fick snurra klart i alla fall.

Jag tänker inte analysera det hela så mycket djupare, utan tar det lugnt ett par dagar nu och laddar batterierna för nästa utmaning som blir Gracia Orlova med landslaget i slutet på veckan!

Racerapport: Ronde van Gelderland

20 apr 2015

På förhand kunde man gissa att det skulle bli en hård dag med alla de bästa lagen på plats och årets landsvägspremiär för Marianne Vos som extra krydda. Efter drygt 6 långa kilometer masterstart så skulle 127km avverkas i soligt väder med blå himmel. Mellan ca km 25 och 45 fanns ett gäng rätt tuffa backar innan det som sig bör i Holland flackade ut för resten av resan. Det här var alltså förutsättningarna och jag var peppad och på fantastiskt humör!

Man kan säga att det inte blev som jag tänkt mig. Efter ca 15km punkterar jag bak och eftersom vår servicebil hade nummer 22 i karavanen tog det ett tag att få hjälp. Cyklade på så gott det gick men hann tappa en hel del. Fick hyfsad hjälp med pace och krigade mig tillbaka precis innan backarna började. Phew!

Klarade första stigningen bra men tappade på andra, det sa bara stopp i benen. Hittade dock 3 vänner och vi lyckades köra ikapp klungan precis innan nästa stigning och det blev körningen igen och jag flög av. Helt tomt i benen kändes det, fick krypa ner på lättaste växeln och tänkte att ”jaha det var det det..”. På toppen av backen hittade jag dock mirakulöst nog några nya krafter och lyckades gneta ikapp klungan återigen med hjälp av en annan tjej.

För det allra mesta smala vägar (typ cykelbanestorlek) och konstant slingrande/svängande till höger och vänster gjorde det svårt att avancera. Plus det faktum att benen var fortsatt rätt tomma. Vid ca 20km kvar var första gången på hela dagen som jag tyckte att jag var nöjd med min position, jag satt högt och hade koll på läget men det gick fortsatt ruskigt snabbt och klungan var ett långt sträck. Vid 4km kvar kraschar en tjej till vänster om mig och hennes framhjul far in i min vänsterfot och gör så att spännet går upp men jag klarar mig från att gå i backen. Det är inte direkt läge att sluta trampa, så jag trycker ikapp de undflyende cyklisterna framför och spänner sedan skon igen.

Vid 2km kvar höjs farten ytterligare och det långa sträcket brister. Jag har inget att sätta emot och får se mig besegrad och rulla in strax bakom på en 58e-plats. Många bra namn framför men också bakom mig. Inte många klubbcyklister framför i resultatlistan heller. Jag tror att mina lagkompisar Minke och Monique (17e & 18e plats) var de enda faktiskt…

Efter att svalt besvikelsen med de trötta benen och den inte alltför upplyftande placeringen så får jag vara nöjd med att ha kommit tillbaka 3 gånger i racet, aldrig gett upp och återigen tampats med de allra bästa!

Tempotest och trötta ben

16 apr 2015

Slut på vilan jag skrev om nyss. Jag var även lite snorig i helgen så det passade ju bra att vila då men lika skönt har det varit att komma igång igen! Snoret har dock varit lite efterhängset men tror jag blåst ut allt nu. Det mesta har hamnat på vägen vid sidan om likt ett spår från en snigel skulle jag gissa. Det är dock inte alltid man (jag) lyckas så bra och en del hamnar därför även på handskarna man torkar av sig med också…

För att återgå till rubriken så har jag varit ute och testat nya tempocykeln också! Man kan säga att det var blandade känslor. Å ena sidan var det superroligt att susa fram på en ny cykel till ett härligt ”swooshande” ljud. Å andra sidan var det mycket smärtsamt eftersom passet bestod av 6x8min på tröskel med 2min vila mellan. Första intervallen kändes ändå ok och jag kände att jag ”satte in mig” lite på cykeln om ni förstår? Efter det gick det hastigt och ganska olustigt utför. De 2 minuterna kändes bara kortare och kortare samtidigt som 8 minuter kändes allt längre för varje intervall. Den sista stretade jag med allt jag hade för att hålla huvudet ovanför ytan (eller pulsen uppe på tröskel). Men jag gjorde det och var som ett barn på julafton efter! Alltså efter att jag slutat flåsa lungorna ur mig och trampat ur benen ett antal minuter… Skönt att vara tillbaka efter en liten förkylning alltså.


 

Vänta nu tänker ni. Det där duger väl inte för att trötta ut Saras ben?! Exakt. Så tänkte även Isak får jag gissa. Idag var jag således serverad ett pass på 5h med 3×10 min på tröskel med 2 min vila mellan. Hurra? Nä, benen (h)jublade inte direkt när jag talade om det för dom i morse men föga annat alternativ än att göra som jag sa hade dom.

Jag hade bestämt träff med Monique kl. 10 så stack ut vid 9 för att riva av intervallerna innan för att sedan kunna ”softa” bort resten av tiden i gott sällskap. Man kan väl konstatera att jag borde avsatt lite mer tid att smälta frukosten innan avfärd men gröten smakade någorlunda även andra men inte så deliciöst den tredje gången.

Nåja, som ett barn på julafton igen efter att ha plockat upp resterna av benen. Hanna anslöt även till sällskapet och det blev en trevlig trio i vindens förlovade land. Rätt så krispig och jävligt kissnödig kom jag i alla fall hem efter de utlovade timmarna och jag ser fram emot en skön vila i morgon. Raceday på söndag igen iom Ronde Van Gelderland. Hepp!

Vilohelg och landslagsuttagning!

11 apr 2015

Hurra hurra! Årets första landslagsuttagning! :) Jag är både glad, stolt och taggad inför uppgiften som väntar i Tjeckien i slutet på månaden. Jag ska se till att behålla den fina form jag börjat säsongen med och fortsätta uppåt, peppen är total!

Den här helgen får jag dock ägna mig åt annat än cykel. Inga tävlingar på schemat och lite välbehövlig vila för ben och inte minst huvud. Det krävs en del mental styrka att ladda för tävling och ta sig igenom långa, hårda och stressiga lopp. Vilan (både den fysiska och mentala) är som bekant en minst lika viktig del i träningen som själva aktiverandet.

Ikväll åker jag till Eindhoven för att träffa min vän Cindy som jag reste ett par månader i Sydamerika med för några år sedan. Kommer bli ett grymt kul återseende och säkert en hel del snack om gamla reseminnen.

Besök, 2 race och ny adress

7 apr 2015

Det har hänt en del senaste veckan kan man säga. Det är väl en bortförklaring så god som någon varför jag inte uppdaterat er på bloggen förens idag.

I torsdags tog jag och Hanna vårt pick och pack och flyttade från Zandbergen i Belgien till Breda i Holland. Vi fick där ta in på hotell några dagar eftersom det hade blivit ett missförstånd på datumen för utflytt/inflytt. Lite meckigt men jag såg fram emot frukostbuffén!

Bästa tokfransarna!

I torsdags kväll hämtade jag även upp min storebror och hans Johanna. Eller om det var Johanna som hade med sig Nisse? Dom kom i alla fall hit och det är jag glad för! Vi började med att festa loss på stan med god middag och mycket trams :)

Vi har sedan både cyklat långt, fikat, lunchat, dinerat (precis så flott som det låter, ja) och bara strosat tillsammans. Nisse och Johanna var även eminent hejaklack på loppet i Oploo i söndags.

Vilket märkligt race sedan! Vi skulle köra 22 varv på en bana om drygt 3km. Platt som en pannkaka och nästan ingen vind gjorde att klungan höll ihop. Jag var väldigt aktiv och gick på många attacker och var med där det hände. Tyvärr kraschades det rejält vid ett tillfälle då vi hade 6 varv kvar. En tjej blev liggandes på vägen och kunde inte flyttas. Klungan blev först stoppad och informerad om att vi skulle fortsätta cirkulera banan lugnt och fint i grupp tills ambulansen kom. Efter typ 2 varv blev vi stoppade helt vid olyckan igen för ny info om att rulla lugnt bort till start/mål och stanna där för att invänta omstart för att sedan köra de sista 6 varven. Vi blev sedan stående i starten i nästan 30min och jag hann kallna rejält.
Oploo1De sista varven var det friska attacker och på sista varvet hetsigt som vanligt. Jag tyckte jag låg bra till men blev trängd från vänster vid en försmalning av vägen strax innan målrakan och missade därmed en bra spurt. Riktigt tråkigt tycker jag då jag körde bra hela loppet. Men å andra sidan så får jag väl ta till mig att jag måste beräkna sånt och komma ihåg hur banan ser ut och ha ännu bättre position nästa gång. Slutade på en 17e-plats.

Efter racet åkte vi alla 3 hem till lägenheten i Breda (Hanna med stöd av hennes familj hade flyttat alla grejer dit under dagen då hon inte tävlade) och lagade middag där. Mycket trivsam lägenhet måste jag säga! Varsitt rum nu också, tvättmaskin i badrummet och den är stor och rymlig. Lägenheten alltså, inte tvättmaskinen. Nära till centrum också.

Fick säga hejdå till la familia redan på söndagkvällen eftersom de skulle åka hem på måndagen och jag skulle iväg tidigt för att tävla i Dottignies (i Belgien, nära gränsen till Frankrike och Roubaix).

GP Dottignies. Märklig tävling nummer 2 av 2 möjliga denna påskhelg. Här skulle drygt 125km avverkas på 1 långt (drygt 50km) varv och 4 korta (knappa 20km). På det stora varvet fanns 4 ”kategoriserade” backar och 500m kullersten mellan första och andra backen. Smala vägar för det mesta och det skulle enligt utsago vara svårt att ta sig fram så gällde att ta position tidigt. Vi hamnade längst bak i starten. Inte det bästa utgångsläget men inget att göra nåt åt. När starten gick så var det bara till att ta lite extra vind på näsan och avancera så fort och så högt upp som möjligt innan backarna skulle börja efter 20km. Jag lyckades faktiskt sitta riktigt bra när det började luta uppåt och hade inga problem att följa i varken backar eller på kullersten! Kändes som att jag hade koll på läget och var hyfsat bekväm i den oerhört hetsiga klungan. Det blir lätt så när det är trångt om utrymme och 200 pers vill ha typ samma plats…

Dottignies1I slutet av stora varvet kör det ihop sig då en annan tjej får in sin bakväxel i mitt framhjul. Jag klarar mig mirakulöst med alla ekrar kvar och utan markkontakt! På de korta varven börjar det så småningom regna och det blir halt, ännu hetsigare och ännu farligare på de smala vägarna. Jag själv får ett sjukt släpp i en kurva med 2 varv kvar. Dansar ut till både höger och vänster men återigen är turen (eller skickligheten?) på min sida och jag kan fortsätta småprata med Hanna Nilsson som är bredvid som om ingenting har hänt. Börjar här bli både harig och krokig då jag känner en överhängande risk för att jag ska sladda igen så fort det svänger lite extra och med trött kropp och knopp fattar man inte alltid så kloka beslut…

På sista varvet sitter jag fortsatt bra men så kraschas det framför mig. Jag får stopp på min egen cykel i tid, behöver sätta ner ena foten och sicksacka mig igenom några som ligger på vägen och sedan trampa ikapp klungan igen som är på väg att försvinna framför. Kommer ikapp men nu är det inte långt kvar till mål och få chanser att avancera. Jag gör mina små försök men kommer inte fram och vågar inte ta några risker i de sista kurvorna. Rullar in på en 70e-plats i slutet av klungan. Såklart inte nöjd med resultatet då jag vet att jag kan mer men glad att jag höll mig på hjulen och kom i mål helskinnad. Tvärdöd i benen dock. MEN. Det finns en (bort)förklaring till det. När jag sakta ska rulla bort till bilen igen går det jädrigt trögt och jag inser att mitt framhjul är riktigt skevt och tar emot bromsen ordentligt 1 gång per varv. Måste ha blivit så i situationen jag beskrev innan… Jag har alltså cyklat med en broms som tar emot i knappa 80km. Inte konstigt att man känner sig extra slaktad då.
Att jag inte märkte något under loppet beror nog på att det var så högt ljud runtomkring samt att farten var hög (snitt på knappa 40km/h) och man hela tiden pressade på…

Så trött att jag somnade rakt uppochner i bilen på vägen hem.

Har ni nu orkat läsa ända hit är jag tacksam och hoppas ni kan känna er delaktiga i min lite annorlunda vardag. Från den här helgen tar jag med mig att jag blev ytterligare lite mer bekväm i hetsiga situationer på cykeln, att jag blir starkare och en bättre cyklist även om resultaten inte alltid är strålande och att jag fortsatt gör detta för att det är så fantastiskt roligt! Ostigt? Men sant!

Så trött att jag somnade rakt uppochner i bilen på vägen hem. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!