Sara Penton | Bicycling.se

Sara Penton


Sara Penton är elitcyklisten som 2016 cyklar som proffs i Belgien. I bloggen skriver hon om hur det är att tävla ute i Europa, vad som är roligt och inspirerande, vilka utmaningar hon ställs inför samt säkerligen en massa ny cykelkunskap. Det blir en hel del kullersten och kantvind, men också roliga tävlingar och förhoppningsvis ett gäng bra resultat! Saras Belgiska team heter Lares-Waowdeals, och hemma i Sverige tävlar hon för Stockholm CK.

www.sarapenton.com
Instagram: @pentonsara

Touchdown Stockholm och VM-uppladdning.

29 sep 2016

Hemma igen. Det är oerhört skönt. Mycket har hänt på sistone och jag har inte ens hunnit berätta hur det var på EM, mitt första internationella mästerskap. Jag hade ett gäng jättebra dagar med hela truppen. Det var också kul att det just var en trupp, inte bara damlandslaget som jag varit iväg med tidigare. Nu var även junior, U23, herr såväl som dam på plats med en massa grym personal som tog hand om oss.


Foto: Isabelle Söderberg

Vi hann vara på plats några dagar innan och tränade på banan och kunde ladda ordentligt. På själva tävlingsdagen var stämningen god och jag hade blivit 10 år yngre då jag var registrerad som född 98 istället för 88 och således även fått fel färg på nummerlappen. Martin och Frank fick måla om innan start så att resten av klungan inte skulle bli lurade att tro att jag tävlade i U23-klass.

Det var en ganska nervös klunga och några krascher ganska tidigt men alla i laget klarade sig och kunde jobba bra ihop. Det gick ganska lugnt till uppför den långa målbacken de första två varven men på det tredje attackerades det och jag var på hugget och gick med. En stund. Satan vad de körde, jag fick vinka om Emma när mina ben hade parkerat och sakta men säkert sjunka genom fältet hela vägen upp till varvning. Det blev lite jojo för mig efter det men gjorde det jag kunde för att sätta laget för jaget tills jag tillslut åkte av ordentligt näst sista gången upp och gick i mål med en liten grupp ett par minuter bakom huvudklungan. Jag gav det jag hade och kom ifrån mästerskapet med en bra känsla av vad som hade varit. Det gav helt klart mersmak och vi hade en mycket bra stämning tillsammans.

Efter EM kom jag tillbaka till Lendelede för att avsluta säsongen i Belgien. Det blev mycket distans, jag hann med att testa mig på ett lab och mitt hjärta kom ner några dagar innan hemfärd. Vi hann cykla till och ett par varv på velodromen i Roubaix, jag fick chans att visa några klassiska kullerstensbackar och vi fick se delar av den avslutande etappen på Eneco Tour. Några mycket bra dagar helt klart. I måndags, sista dagen, körde jag kermesse i Berlare och vred ur det sista. 11 varv skulle avverkas och jag kom loss i utbrytning redan på det tredje. Det höll faktiskt  hela vägen och jag slutade 5a med rätt trötta ben. Även om pallplats hade varit roligare känns det bra att avsluta på topp.


Foto: Hinninck Paul

Oskar och jag satte oss i bilen tidigt i torsdags morse och körde de 12h till Lund där vi passade på att övernatta hos Mikaela och Tobias och spana in deras nya lägenhet. Hann med ett blåsigt pass på de skånska slätterna innan vi brände av den sista biten hem till Stockholm och landade alltså här igår kväll. Ibland kan det kännas lite vemodigt att packa ihop sitt liv och lämna något man haft som en trygg bas länge. Nu är känslan något annorlunda då säsongen inte är över och det väntar ett VM om bara några veckor. Jag har haft en bra säsong men kan inte riktigt sätta mig och summera den än. Jag kommer säkert kunna landa framåt slutet på oktober men än är det lite rörigt i huvudet. Jag är i alla fall glad att vara hemma och få ladda inför säsongsfinalen med nära och kära.

Lotto-Belgium Tour och EM nästa.

12 sep 2016

Under veckan som gick har jag kört tävlingen Lotto-Belgium Tour. Jag hade bra minnen med mig från förra året då vi vann med Svenska landslaget genom Emma Johansson och jag kände mig taggad inför etapploppet. Denna gång skulle jag köra för mitt Belgiska team och det kändes nästan som en hemmatävling då jag tränat mycket på etappernas bansträckning.

På tisdagen drog allt igång med en kort prolog och jag placerade mig i mitten på fältet, det är ungefär där jag brukar hamna när det kommer till tempolopp internationellt så ingen större förvåning även om jag alltid vill göra bättre såklart. Jag visste att linjeloppen som skulle följa var lite mer min grej och laddade om för dem.

Onsdagens etapp bestod av knappa 130km med ett stort och ett gäng (6 kanske? jag minns inte riktigt) korta varv. En tjej från ett av de bättre lagen låg redan solo när vi kom in på småvarven och jag attackerade på det första och kom loss. Jag fick ingen med mig men märkte att jag knappade in på henne och kunde gå ikapp efter dryga milen. Vi samarbetade bra tills det var typ två varv kvar då den jagande klungan körde in oss och allt slutade i en klungspurt där jag i alla fall lyckades ta en topp 20-placering med att komma in som 18e på rätt trötta ben.


Foto: Brian Petyt

I och med min soloattack samlade jag på mig värdefulla poäng på spurttröjan och låg 2a efter hon som kom loss innan mig på onsdagen. Uppgiften blev då för dagen att gå på spurtpriserna och försöka ta över tröjan. Efter bara några mil blev dock tävlingen neutraliserad och både en spurt och ett bergspris fick ställas in. Den sista spurten blev avgörande och vi gav det ett väldigt bra försök att sätta upp mig men jag orkade inte riktigt hela vägen fram mot de andra mer meriterade storspurtarna.
Inför mål jobbade jag stenhårt som uppdragare själv och kom således in i baken på klungan men belönades ändå efteråt med pris för mest offensiva cyklist.


Foto: Krist Vanmelle

Sista etappen bjöd bl.a. på den beryktade ”Muur van Geraardsbergen” och ”Bosberg” som avslutning. Två gånger vardera. Med målgång uppför till torget i Geraardsbergen. Det väntades hårdkörning helt klart. Jag hade ju ändå känt mig stark under veckan och såg på etappen med någon slags skräckblandad förtjusning, det är ju kul att köra hårt också.
Redan innan första spurtpriset kastade min lagkompis Alexandra loss. Hon fick tyvärr inte sällskap av någon men vi andra i laget kunde hyfsat enkelt bevaka klungan och vara med på det som hände. Upp till första bergspriset kunde jag gå med täten och se till att inget kom loss utan oss representerade. Fick en bra känsla inför de avslutande tuffa varven runt Geraardsbergen och tänkte att det här kan bli en bra dag, bara hålla huvudet kallt. Alexandra fortfarande solo i tät.

När man kommer in mot ”muren” första gången är det alltid hektiskt och tekniskt för att få en bra position inför den trixiga och branta klättringen. Jag satsade allt och kom in topp-10. Bara ta backen i min egen takt så hårt jag kunde och kom upp på toppen med en andragrupp som körde in dom första. Andra gången in mot ”muren” hade vi även kört in Alexandra som tyvärr fick släppa uppför men skickade iväg mig med en drös positiv pepp. Jag kom återigen upp med en andragrupp som kunde jaga ikapp den första. Måste erkänna att det kändes rätt häftigt att hålla taktpinnen uppför ”bosberg” med Marianne Vos på hjul, för er som vart och kört i området.
Foto: Hubert Giddelo

Tredje gången in mot Geraardsbergen och mot målgången hade jag inte så många krafter kvar att ta position och dra på någon dunderspurt uppför. Fick se mig besegrad av de andra starkingarna i klungan och kom över mållinjen som 24, vilket gav mig plats 22 i totalen över hela veckan. Alexandra tog hem bergspriströjan och ”mest offensiva cyklist” för dagen så man får nog påstå att vi haft en bra vecka på de belgiska vägarna.

Efter loppet åkte vi till ett gemensamt boende i Oudenaarde. Vi kommer vara här fram till onsdag då det bär av mot Frankrike och EM. Det blir mitt första internationella mästerskap och jag känner mig riktigt peppad inför helgen. Bara fortsätta hålla huvud och ben kalla, fokusera på äta, träna, sova så hoppas vi på pang-pang på lördag.


Foto: Alain Sennesael



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!