Två storlekar mindre men rädd för en banan – ett ganska viktigt inlägg. - Sara Penton | Bicycling.se

Sara Penton


Sara Penton är elitcyklisten som 2016 cyklar som proffs i Belgien. I bloggen skriver hon om hur det är att tävla ute i Europa, vad som är roligt och inspirerande, vilka utmaningar hon ställs inför samt säkerligen en massa ny cykelkunskap. Det blir en hel del kullersten och kantvind, men också roliga tävlingar och förhoppningsvis ett gäng bra resultat! Saras Belgiska team heter Lares-Waowdeals, och hemma i Sverige tävlar hon för Stockholm CK.

www.sarapenton.com
Instagram: @pentonsara

Två storlekar mindre men rädd för en banan – ett ganska viktigt inlägg.

4 okt 2018
av: Sara Penton

Jag skriver INTE det här inlägget för att söka sympatier eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver för att det kanske finns någon annan som går igenom ungefär samma sak och det kan vara skönt att inte känna sig ensam. Jag skriver också för att ge en inblick till något som det sällan pratas särskilt öppet om.

Det här kommer att handla om min personliga syn på vikthets, hur det kan påverka på olika sätt och hur viktigt det är att hitta sin egen balans i det hela. Jag utgår från ett cykelperspektiv men jag är helt säker på att det ser liknande ut även i andra idrotter.

Jag har funderat länge på om jag ens vågar skriva ett inlägg om det här. Dels eftersom det är ett känsligt ämne generellt men också för att det gör mig personligt sårbar. Jag har tillslut ändå valt att försöka uttrycka det jag tänker på i ord och hoppas att alla som läser förstår att jag inte kommer med några pekpinnar, raka sanningar eller vill att ni ska tycka synd om mig. Alla är olika, det här är bara min syn. Tack på förhand.

Vi tar det från början. Jag har ganska länge tänkt att fram mot OS 2020 skulle jag vilja vara lite lättare i kroppen utan att tappa för mycket kraft för att ha chans att göra så bra ifrån mig som möjligt när det gäller som mest. En flerårsplan som ska hålla i det långa loppet och ta ett litet steg i taget. Hittills har det gått ungefär som jag tänkt mig och jag har kunnat jobba på det i lugn och ro, ett litet steg i taget för att samtidigt kunna prestera längs vägen. Det har funnits andra bitar i min utveckling som cyklist som har varit viktigare att ta tag i hittills och jag har själv känt att jag inte kan göra för många förändringar samtidigt. På senaste tiden har jag mer och mer närmat mig tanken på att nästa stora steg att ta tag i är min vikt, det klassiska tjatet i cykel om watt per kilo kroppsvikt. Det spelar en stor roll i min idrott men det är inte allt och inte förrän nu jag vågat närma mig ämnet mer. Det jag har varit rädd för är dock att göra det själv, det kan lätt slå slint när jag inte är en utbildad nutritionist och vet exakt vad jag gör. Jag är dessutom rätt dålig på att se mig själv objektivt.

I början av året, precis innan säsongen skulle dra igång, ställdes allt med vikt och watt per kilo på sin spets. Rakt i ansiktet fick jag höra att mitt nästa kliv i utvecklingen är att gå ner i vikt. Det var inte inlindat på något sätt, bara rakt upp och ner. Jag vägde för mycket.
Okej, det kom inte som någon överraskning men jag blev ändå lite ställd. Jag blev i nästa mening erbjuden att få hjälp av en dietist för att nå önskad vikt och det var inte riktigt läge att tacka nej. Det var ju ändå något jag hade funderat på rätt länge men inte vågat ta tag i själv, nu fanns det ju hjälp att få så jag hoppade på det tåget helt enkelt. Det kändes seriöst.

Härifrån gick det sedan väldigt fort. Alldeles för fort. Jag fick berätta vad jag hade för målvikt, det jag hade tänkt jag skulle väga framåt nästa OS alltså, och blev tilldelad lite tips på distans till att börja med. Några saker att tänka på och sträva efter när det kom till vad jag stoppade i mig. Det gick bra i ett par veckor och jag kände att det funkade för mig medan jag var ute på resande fot. När jag sedan kom hem några veckor mellan tävlingar tidigt i våras började det spåra ur. Jag blev satt på en strikt diet som jag skulle hålla hemma och sedan vidare förhållningsorder när jag var bortrest igen. Hetsen började krypa sig på i mitt huvud ju mer vikt jag tappade och som mest hade jag gått ner nästan 7kg. På ca 1,5 månad. Det är sjukt. Det är också sjukt hur nöjd jag var med det. Eller trodde att jag var. Jag mådde inte alls bra psykiskt men ville på något märkligt sätt ändå fortsätta. Hade jag gått upp 1hg sedan dagen innan mådde jag skit, även om vågen visade långt mycket mindre än när jag började tappa.

Jag hade en konstant kamp i huvudet med hur mycket eller lite jag behövde äta för att kunna prestera. Presterade jag inte blev jag osäker på om jag hade ätit för mycket och var tung eller för lite och helt enkelt inte hade energi nog i kroppen. Konstant hungrig, grinig, trött, sov dåligt men körde på ändå. Jag fick ju så mycket härlig feedback på hur smal och vältränad jag såg ut. Och prestera kunde jag ju fortfarande ändå även om jag hade bättre och sämre dagar såklart. De bästa dagarna var tävlingsdagar då jag kunde släppa på det och trycka i mig massa energi, det var som min frizon på något sätt. Jag var fortfarande noga med VAD jag åt men jag kunde i alla fall få bli mätt.

När jag hade gått ner mina knappa 7kg, mer än vad jag från början hade som mål, sa dietisten att jag nog skulle kunna tappa 3kg till. Då var det något i mig som sa STOPP. Det här är inte rimligt. Jag hade mått så dåligt och haft så mycket ångest kopplat till maten, prestationen och hela mina dagar att jag inte orkade längre. Alla mina tankar gick åt till vad som var rätt eller fel, hur länge sedan var det jag åt, hur mycket kolhydrater behöver jag idag, hur mycket socker och fett är det i den här produkten? Det kändes inte som att jag hade någon aning om någonting längre och kände bara att vad jag än gjorde så var det fel. Även mina närmsta runt mig fick lida av min ångest och förvirring. Men det är också dom som har räddat upp allt och sett till att jag inte har gått sönder. Vänner som hållit ett extra vakande öga och vågat säga till eller ställa frågor. Tryckt i mig en banan när jag varit hungrig men inte vågat äta eftersom jag blivit tillsagd att det är för mycket kalorier. Som har orkat lyssna och sätta sig emot, försökt få mig att tänka annorlunda och vara nöjd med mig själv istället för missnöjd. Peppat och stöttat där det har behövts och orkat diskutera med mig.

Det har varit en lång process att få någon slags balans i detta. Jag har ibland vänt helt över åt andra hållet och svullat eftersom kroppen fått nog och slagit bakut. Förmodligen legat för mycket back på flera plan. Såklart med ångest som följd. Nu tycker jag det känns som tillräckligt länge sedan det hände att jag skulle vilja påstå att det finns en liten balans i mig igen. Jag jobbar fortfarande på att hitta mitt eget koncept i det hela, det som funkar bäst för mig. Jag tar med mig de bitar jag lärt mig längs vägen men försöker göra min egen grej av det. Det är väldigt svårt att inte jämföra mig med vad alla andra gör och inte gör, framför allt när jag är iväg hemifrån men jag är bättre på att stå på mig och klappa mig på axeln när jag lyssnar på mig själv.

Jag har idag ingen aning om vad jag väger men jag vet att häromdagen köpte jag ett par jeans i två storlekar mindre än jag hade innan säsongen. Det känns både bra och dåligt. Som en belöning för att jag lyckats gå ner i vikt och samtidigt kunnat prestera men känns mindre bra över hur dåligt jag mått på vägen. Jag har fortsatta problem med att äta en banan bara sådär eftersom dietisten sagt att jag borde äta äpple då istället, det är ett ”smalare” alternativ… Jag gör det ändå ibland men det sitter långt mycket längre in att göra det nu än innan och varje gång väcks en tanke om att jag inte borde. Att laborera med kosten kan tyvärr sätta rätt djupa spår.

Längs vägen och fortfarande är det rätt kämpigt men jag ser det i alla fall som ett gott tecken att jag lyckats hålla mig både frisk och skadefri genom detta. Jag måste påminna mig om att det ändå betyder att mitt agerande och hur jag behandlar min kropp är hyfsat ”rätt”. Det som slår mig ibland är andra i min omgivning, som lever ett likande liv, som blir sjuka eller skadade ofta. Förkylningar som inte läker ut eller hela tiden återkommer, skador som inte läker helt eller bara leder till nya skador. Hos mig ringer det varningsklockor och jag hoppas att även dom, precis som jag, har modet att prata om hur de mår med sina närmsta (eller öppet för den delen). Det behöver inte nödvändigtvis handla om kosten och ibland är det bara otur men otur följer sällan ett långvarigt mönster… Om detta inlägg kan hjälpa någon att må lite bättre har jag lyckats, och är det någon som läser som bara vill ha någon att prata eller ventilera med så var inte rädd att ta kontakt med mig eller någon annan du har förtroende för. För mig är det läskigt att publicera detta men samtidigt väldigt skönt att lätta lite på trycket och sortera tankarna.

Jag är tacksam för att jag har så bra stöd omkring mig, min säsong hade aldrig kunnat bli så bra utan er vid min sida. Familj, vänner, tränare, idrottspsykolog har hjälpt mig att behålla kontrollen över mig själv och sett till att jag hållit mig frisk och kry hela året även när det mentala har vacklat mycket många gånger.

Jag fick verkligen en fin avslutning på säsongen på VM i Innsbruck med både mitt team och svenska landslaget. Vilken grym insats av alla oss, jag är så otroligt stolt och glad att få avsluta på topp efter det här året.

Tack för att ni lyssnat.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiosju med siffror i fältet här


Kommentarer


2018-10-16 09:52   Ulrika H

MKT bra skrivet o Starkt av dig att dela med dig av din situation. Så Bra att du vågar ta tag i ett ämne som behöver lyftas o diskuteras. Jag är övertygad att din artikel hjälper andra <3

 

2018-10-15 11:12   Lina

Saknar ord, så starkt inlägg på många plan - inom många område. Att belysa från olika vinklar... det är trots allt mycket lättare att läsa och ta till sig från en medmänniska och därmed söka hjälp eller ge hjälp till någon som behöver.

 

2018-10-14 22:12   Sara Penton

Tusen tack för era fina ord och kommentarer <3
/Sara

 

2018-10-14 12:31   Kålle

Starkt av dig, starkt inlägg. Viktigt. Tack.
/Kålle

 

2018-10-14 09:10   Emma Larsson

Oerhört viktigt inlägg. Tack för att du är så modig och vågar berätta om dina erfarenheter. Jag tror och hoppas att många känner sig stärkta av dina ord och inser att den egna balansen är så mycket viktigare än vad vågen visar. Kämpa vidare och våga lyssna på kroppen.

 

2018-10-12 21:44   Jessica

SÅ bra att du skriver detta!

 

2018-10-11 14:54   Mikael Olofson

Väldigt konstig dietist....

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!