Women’s Tour och SM-brons. - Sara Penton | Bicycling.se

Sara Penton


Sara Penton är elitcyklisten som 2016 cyklar som proffs i Belgien. I bloggen skriver hon om hur det är att tävla ute i Europa, vad som är roligt och inspirerande, vilka utmaningar hon ställs inför samt säkerligen en massa ny cykelkunskap. Det blir en hel del kullersten och kantvind, men också roliga tävlingar och förhoppningsvis ett gäng bra resultat! Saras Belgiska team heter Lares-Waowdeals, och hemma i Sverige tävlar hon för Stockholm CK.

www.sarapenton.com
Instagram: @pentonsara

Women’s Tour och SM-brons.

26 jun 2018
av: Sara Penton

Tillbaka i Falun efter två ganska intensiva veckor. Först åkte jag till England för att köra Women’s Tour och sedan vidare direkt till Båstad för SM i tempo och linje. Jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta det hela lite.

Som bekant slog jag ut ett gäng tänder i slutet på maj vilket gjorde att jag missade det tänkta World Tour-loppet i Kina som stundade precis där. När jag nu missade det loppet tog jag alla chanser jag fick att tävla på hemmaplan istället för att bibehålla farten i benen. Kroppen tog tid på sig att läka men det fungerade att tävla även om jag inte kände mig helt hundra. Med det i åtanke kan man kanske förstå att jag var rätt nervös över min kapacitet inför etapploppet i England då senaste gången jag körde ett World Tour-lopp var Flandern Runt i början av april.

Jag visste också att om jag presterade bra i England fanns det chans att jag skulle få köra Giro Rosa, något som inte direkt funnits på kartan innan. Såklart jag vill köra det största, längsta, hårdaste etapploppet på kalendern men jag vet också vilken pärs det var att ta mig igenom förra året. Skräckblandad förtjusning med andra ord! Touren i England är som en liten försmak på Girot där man får fem dagar på sig att klämma och känna lite på både sin egen och de andras form under tuffa och långa dagar på den evigt kuperade Engelska landsbygden. Det är dessutom en bra tävling för att förbereda sig för de nationella mästerskapen som i stort sätt är synkade i hela Europa och även andra delar av världen.

Fem dagar verkar också ha varit precis vad jag behövde för att komma in i det igen. Det kändes bättre och bättre för varje dag även om jag såklart, precis som alla andra, blev mer och mer sliten också. Men som sagt, lika för alla och jag är glad att jag verkligen kunde pressa mig till max på sista etappen och vara med och spurta om det hela på slutet efter två riktigt tuffa kättingar längs vägen. Jag hann även under första etappen syna marken närmare i en liten krasch där cykeln som tur var gick mer sönder än mig och under andra dagen lyckades jag dessvärre bita av en lagning på tanden när jag skulle öppna en gel. Precis där och då tänkte jag ”vafan, kom igen kroppen det räcker med trassel nu”. Jag funderade ett tag på att jag skulle informera de andra på radion om att jag ser ut som en pirat i munnen igen och dessutom åter börjat läspa. Men vad skulle dom göra åt det? Bara att bita ihop, bokstavligen, och köra på. Kanske tog det udden av det lite, jag körde med inställningen att bara vara glad för allt som min lite lätt sargade kropp kunde prestera under kommande dagar. Jag lyckades köra så pass bra att jag fick veta på sista dagen att jag också var uttagen till Girot och kanske var det det som gjorde att jag kunde bita ihop det där lilla extra i klättringarna, då det kommer mycket mer av den varan snart.

Direkt från målgång till flyget hem, mellanlanda i Stockholm för att nästa morgon ta tåget till Örebro och blir upplockad av Oskar för vidare färd mot Båstad. Jag kände mig oerhört sliten måndagen och tisdagen jag hade på mig att förbereda mig inför SM-tempot. Jag joggade lite i snigelfart på måndagen, körde linjebanan i snigelfart ett varv på tisdagen och orkade inte ens cykla tempobanan efteråt utan åkte den i bil istället. På onsdagen var jag rätt nervös men tyckte ändå att det kändes okej på uppvärmningen och jag var peppad till att bara gå ut och köra järnet.

Starten gick och ingenting hände i benen. Ingenting hände i huvudet heller för den delen. Jag kunde inte förmå mig själv att ta i mer, jag var bara så himla himla trött. Trött i benen, trött i huvudet, ont i såret på armbågen, fel fokus och en kropp som inte vill ni vet? Kom i mål och hade väl ändå tagit i det jag kunde för dagen men inte alls så trött som jag borde vara efter ett 30km individuellt tempolopp. På schemat var planen att jag skulle länga mer för att tömma kroppen direkt efter. Det gick verkligen inte. Som tur var hade jag två danska lagkompisar som var på plats och kollade och en av dem tog med mig ut på en lugn tur som var så himla bra. Fasen vad värt det är med bra vänner som känner en väl och förstår vad man går igenom. Ibland är det bara skit och då får man ändra planen och försöka lyssna på vad som behövs istället. Vi rullade ut längs banan och jag fick istället chansen att heja på Oskar som gjorde ett fantastiskt lopp på en cykel i för stor storlek som han knappt cyklat på. Vilken hjälte!

Jag bröt ihop lite där i onsdags men har som tur var ett grymt stöd omkring mig som snabbt kan få mig på andra tankar och ge mig styrka att ladda om och se framåt. Det var ju ändå linjet som jag satsade på, försöka försvara tröjan även om jag visste att det skulle vara tufft.

Inför lördagens linje fick jag de extra dagar jag behövde för att komma ikapp mig själv. Jag fick fira midsommar med nära och kära och hinna slappna av. Att köra ett långt etapplopp som det i England tar inte bara på en fysiskt utan även mentalt, att vara med i matchen och koncentrera sig under många timmar i sadeln dag efter dag. Det är så lätt att glömma bort och tro att man ska vara någon superwoman som inte påverkas.

Jag hade på förhand snackat ner mig själv lite inför linjet, dels för att det inte riktigt är min typ av bana men också för att försöka dra ner pressen på mig själv. Sedan var jag ändå väldigt nervös inför och var redo att göra allt jag kunde för att lyckas vinna igen. Jag visste att jag förberett mig så väl jag kunde men sedan vet man ju aldrig hur det blir kört i en cykeltävling. När Emilia attackerade redan andra gången uppför backen orkade jag precis inte gå med men min lagkompis i Stockholm CK, Lisa, bet sig med och sedan blev det ganska ospännande för egen del. Jag var glad att jag kände mig stark uppför men vi bakom kom aldrig ikapp och jag hoppades att Lisa skulle köra snyggt där framme och lyckas lura bort Emilia någonstans längs vägen och ta hem segern medan jag siktade in mig på att gneta ned de andra konkurrenterna och ta hem bronspengen.

Även om jag grämer mig att jag inte orkade gå med när det sprack så tar jag med mig att det kändes så pass bra uppför. På förhand hade jag bara hoppats att jag skulle kunna orka med de andra starka och istället blev det tvärt om, en väldigt skön revansch efter onsdagens genomklappning. Också en skön känsla att ta med mig inför det stundande Girot, även om de backarna är mycket längre såklart. En bronspeng på ett SM är ju inte fy skam heller och andra året i rad på pallen, hoppas att sviten ska hålla i sig framöver.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextiotre med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!