From Österrike with love - BIKE Transalp - Ingrid & Hanna | Bicycling.se

Ingrid- Hanna


Nu i juli tar Hanna Näslund och Ingrid Kjellström sig an det närmast ikoniska etapploppet Transalp. 50 mil och 18000+ höjdmeter ska tacklas över sju etapper som slingrar sig över alperna. Alt börjar i österrikiska Imst och slutar i italienska Arco. Följ deras resa här.

From Österrike with love

13 jul 2018
av: Ingrid- Hanna



Bicyclings Transalp-delegation har anlänt alperna. Hurra! Morgonen började vid fyrasnåret, då vi vänligt men bestämt forcerade in våra cykelväskor i en normalbyggd taxi (varför boka en stor för 300 kr?). Proceduren var snarlik den från min (Hanna) och Ingrids senaste resa tillsammans, träningsläger på Fuerteventura i januari. Det går egentligen ut på att vi ställer taxichauffören på behörigt avstånd medan vi bänder, böjer och pressar in våra överlastade cykelväskor i den aningen för lilla kombin. Det. Ska. Gå. Därefter sätter vi oss med varsin 90L duffelbag i knät och utropar ”Toppen, då kör vi!”. Helst snabbt, innan chauffören hunnit notera att bakluckan inte gått igen helt enligt regelverket. 



Efter att vi med nöd och näppe fångat grisflyget till Wien, och till vår stora glädje hämtat ut, två cykelväskor utan försening (i skrivande stund ännu oklart om innehållet är intakt), bestämde vi oss för att tågluffa genom Europa, eller åtminstone Österrike. Från Wien i öst till Imst i väst. I själva verkat hade vi en flygbiljett bokad till Innsbruck, men när våra inte alltför hjälpsamma vänner på Austrian Airlines redan i december meddelade att vi gärna får åka med som planerat, men att våra cyklar inte får plats på flyget, bokade vi genast en tågbiljett. Så här är vi nu, fem timmar behaglig tågresa á la österrikiskt high tech-tåg senare, på ett hotell i Imst, med utsikt över alpiska landskap, vilket för en vecka sedan kändes avlägset. Let’s recap.

Fredag morgon. Vaknar till det omisskännliga ljudet av en snörvling. Tyvärr bor jag själv, vilket innebär att det mest troligt är jag själv som drabbas. Halsen känns som på illustrationen från en Vicks-förpackning, med en sådan där röd plupp som övertydligt markerar det onda området. Huvudvärken är ett faktum, såväl paniken som infinner sig. Transalp om en vecka. Fan, fan, fan. Jag ser årets stora mål, resa och äventyr sakta men säkert glida mig ur händerna. Mitt enda ljus i mörkret är att febern inte infunnit sig. Ännu. Mitt track record på sjukdomsperioder utan feber är rätt dåligt. Men nu gäller det att hålla sig kall – bokstavligen.

Fredag blir lördag, lördag blir söndag, och helg blir måndag morgon. Jag mår EXAKT likadant som på fredagen. Det här händer inte. Att jag skulle kört Mörksuggan på söndagen gör mig ingenting i sammanhanget, men nu MÅSTE jag bli frisk. Tankarna är mörka nu, särskilt då jag för exakt ett år sedan fick ställa in en alpresa på grund av sjukdom. Liggsåren börjar uppenbara sig, främst mentalt förstås. Rastlösheten är överväldigande, och ingen Netflix-serie känns lockande. Allt som betyder något är att få bli frisk och kunna cykla igång benen. Jag kan inte kliva från sjuksängen till 18 000 höjdmeter.

På onsdagen återuppstånden. Eller åtminstone frisk nog att återfå hoppet och energin. Fortfarande snörvlandes, men vid gott mot, cyklar jag till jobbet på svaga ben efter fem dagar i sofffan. Men trots detta är jag så fruktansvärt glad över att vara på benen. LIVET! Världen har antagit nya färger, och till och med bygget vid Slussen skiner vackert på min väg genom sommar-Stockholm. Ja, det enda positiva med sjukor är väl just att bli frisk.



Packning pågår. Vardagsrumsgolvet igår kväll vid den här tiden. OBS minus alla cykelprylar + cykeln itself. 

However, . Med ett stort frågetecken på formen, både på grund av träningsmängd och ovan nämnda. Men med en sällan skådat glädje över att överhuvudtaget få starta på söndag. Det som från början skulle bli den jobbigaste veckan i mitt liv blir nu förmodligen ännu mer utmanande. Men som jag lärt mig från Adventure Racing-svängen klarar vi betydligt mer än vi tror. Så nu hoppas jag att jag kom ihåg att packa pannbenet. Det hade varit praktiskt.

Snuviga hälsningar, 

Hanna

PS. Imorgon kommer en info-bomb om tävlingen, banan och äventyret som väntar. Stay tuned! DS.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiotre med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!