BIKE Transalp - Ingrid & Hanna | Bicycling.se

Ingrid- Hanna


Nu i juli tar Hanna Näslund och Ingrid Kjellström sig an det närmast ikoniska etapploppet Transalp. 50 mil och 18000+ höjdmeter ska tacklas över sju etapper som slingrar sig över alperna. Alt börjar i österrikiska Imst och slutar i italienska Arco. Följ deras resa här.

Offroad Finnmark - en 300 kilometer lång race report

17 aug 2019



Ett dygnslångt äventyrslopp i det allra nordligaste Norge, hur kul kan det vara? Isande fjällbäckar, ont i baken och grus i ögonen. Eller episka vyer, norsk småstadsgemenskap och minnen för livet. Hanna Näslund har cyklat sitt livs längsta MTB-lopp, tillsammans med Ingrid Kjellström, och författat årets längsta race report om spektaklet. Kaffe ordineras!

”Skal dere ut på Vidda i slike klær?”. Den äldre funktionärsmannen ger oss en blick av vänlig men tydlig skepsis där vi står och huttrar iförda lycra från topp till tå. Kvicksilvret har parkerat kring 10-gradersstrecket denna torsdagskväll, och under natten utlovas temperaturer nedåt nollan. Trots att både jag och lagkompis Ingrid Kjellström bär underställströja och jacka tillhör vi den minoritet i startfållan som utstrålar mer tempolopp än arktisk expedition. När mannen tittar bort springer vi obemärkt in och drar på oss benvärmare samt trycker ner extra sockar och en tjockare jacka i våra minimala ryggsäckar. Först efter loppet, i taxin på väg till flygplatsen, förstår jag begreppet arktiska vindar fullt ut. Chauffören berättar om vandrare som omkommit i juli till följd av kraftigt underskattade köldeffekter. Finnmarksvidda är ingen lek.


Benväckningspass på startloopen dagen innan tävling. Huruvida benen behövde väckas för ett dygnslångt lopp låter vi vara osagt. 

Den i norska ögon väletablerade MTB-tävlingen Offroad Finnmark startar i Alta, en tätort belägen cirka 25 mil från Norges nordligaste punkt Kinnarodden. Alta är en av få orter som angränsar till Finnmarksvidda, som är landets största fjällvidd med sina 22 000 kvadratkilometer. Platån ligger 300–500 över havet, så bergen är mindre dramatiska än hos storebror Tromsø - och turisterna färre. Som bonus är naturen vildare och avstånden mellan stugorna glesare. Ofta ser du inga tecken på civilisation över huvud taget. Skönt. Att vi hittade till Finnmark kan vi tacka Helena Enqvist och hennes ”Cykelpodd” för, där hon redan i höstas delade med sig av uppladdningen inför OF300 tillsammans med vapendragarna Erika och Sandra. Ett gäng som förövrigt körde bil upp från Östersund (undertecknads födelseort), vilket ju är en stad som sorteras under ”norra” Sverige. Därifrån är det 120 mil till Alta.


Erika, Sandra och Helena - härliga tjejer som starkt trampade igenom de 300 kilometrarna (dock blev Erika sjuk o fick bryta). Foto: Hasse Gustafsson

När starten går kl. 18 är vi överens om att stress och hets är en dålig idé. Vi ska ju hålla på i ett dygn och brottas med de 300 kilometer och 3500 höjdmeter som står på agendan. Trots detta cyklar vi som kor på grönbete, och blir första lag in i depå 1 efter startloopen á 30 km, där vi sällskapat med ett härligt självdistanserat gäng från Piteå. På väg ut på ”stora” loopen njuter vi av vacker singletrack och av känslan när spänningarna släpper. Precis som under de flerdygnslånga Adventure Racing-lopp jag tagit mig an tidigare är tävlingens första timmarna ren och skär njutning. Kroppen är pigg och kolhydratladdad, huvudet skärpt och fokuserat, och motivationskontot är fortfarande intakt. Milen tickar på i rask fart, och det finns energi för socialiserande och skämtande. Jag gör en mental print screen av mitt lätta sinne, för jag vet att den kommer till användning om sisådär 12 timmar.




En av de nyfunna Pite-vännerna före start. Människor som Torbjörn och hans lagkompisar förgyller upplevelsen och gör att en alltid vill köra fler tävlingar. 

Att gå från multisport till långa cykellopp är kanske ingen högoddsare. Det var när jag och Ingrid körde etapploppet BIKE Transalp förra sommaren som jag kärade ner mig i konceptet. Vi hade fruktansvärt kul när vi trampade, skrattade, sjöng, filmade, åt, fotade och grät oss igenom sju dagar i Dolomiterna, och det gav mersmak att tävla ihop med en stark, ödmjuk och okomplicerad person som Ingrid. Till skillnad från Transalp, där vi körde 5-6 timmar långa etapper och däremellan fick sömn, mat och massage, körs Offroad Finnmark i ”Adventure Racing” style, vilket innebär non-stop och navigering. Lyckligtvis var den norska tävlingsorganisationen snälla nog att förse oss med en gpx-fil innan start, men visst tillför navigeringsmomentet en extra krydda. Äventyrskryddan. Nom nom nom!



Ett par timmar in i tävlingen övergår en längre asfaltsklättring i den steniga fjällstigen som ska känneteckna loppet. Det är gissningsvis en transportväg för fyrhjulingar tillika vandringsled, ”tvåfiligt” men med gott om sten jämnt spridd över vägen och med små knixigheter på sina håll. Vi maler på i en lång slakmota upp på kalfjället, och känner hur vinden på platån kyler betydligt mer än i dalen. Vi är fortsatt i ledning, men får rapport om att lag nr 2 och 3 finns några minuter bakom. Snart kommer det första vadet, vilket för mig som tidigare förfrusit tårna halvt och dessutom har Reynods syndom innebär ett tack och hej till fötterna för ett dygn framåt. Iskallt vatten upp till knähöjd, cykelskor på kylande pedaler och kalla vindar är en dålig kombination. Men visst, jag borde ha varit bättre rustad än ett (!) par extra ullsockar. Men nu är jag inte det. Och vaden är många fler än vi kunnat ana.



250 funktionärer jobbar med Offroad Finnmarks tre lopp; 150, 300 och 700k (!). Lokala hjältar som alla sätter sin egen prägel på deltagarnas upplevelser. I depå två, ”Tutteberget”, efter åtta mil och fem timmars cyklande, får vi uppleva detta i sin finaste form. Vi är båda frusna när vi anländer till depån efter en lång nedförskörning, och sätter oss förvirrade i gräset utanför den lada som utgör servicestation. Vi har fem obligatoriska minuter på varje depå, vilket såklart medför stresspåslag.  ”Kan noen hjelpe de svenske jentene!?” skriker en funktionär, och vips sitter jag i ladan med en filt runt mig och två änglar till norska kvinnor som gnuggar mina fötter för glatta livet medan jag blir serverad lapskojs i en mugg. De hjälper mig på med torra sockor och lägger värmepads i. Lånar ut vinterhandskar till Ingrid, som hon senare tackar gudarna för. Vårt stopp tar dessvärre 10-12 minuter, men det kan det vara värt för att få ha sina tår kvar i livet.



Två lag har hunnit passera oss när vi går ut på tävlingens enligt ryktet tuffaste sträcka – 60 km och sex timmar. Ett av dem passerar vi ganska snart, och vi får sikte på ledarlaget. Snart är vi ifatt även dem, och vi småpratar lite artigt innan vi passerar och övertar ledartröjan. Terrängen är vild, vidsträckt och oändligt vacker. Vi knaprar ett par koffeintabletter för att hålla huvudet skärpt i den steniga terrängen, men konstaterar i efterhand att midnattssolen var oslagbart mot sömnigheten. Under det fåtal timmar då solen nästan gått ner är det visserligen mörkare, men bara precis så att solglasögonen åker av. Sedan ljusnar det igen. Trots flertalet vad i älvar och teknisk terräng faller vi in i en dvala, då kroppen ju är van att sova den här tiden på dygnet. Jag konstaterar återigen hur mäktigt det är att tävla genom nätter, då du får uppleva så många sinnestillstånd i takt med solens upp- och nedgång.


Foto: Hasse Gustafsson

I slutet av sträckan börjar tävlingens längd komma ikapp oss. Vi har cyklat halva distansen, och kylan i kombination med fler kalla vad gör att vi båda nu klagar över bortdomnade fötter. Vi cyklar i perioder med andra lag, och den där underbara gemenskapen som uppstår i tuffa lägen – den som är anledningen att vi ens är där - värmer liksom själen på något sätt. Jag tror knappt ens att vi pratade med varann, men ändå finns en känsla av samhörighet. Efter vad som känns som en oändlighet, toppat med några kilometer i lös sand som aldrig tycks ta slut, når vi CP3 i Mollisjok klockan 03.45. Vi är slitna, och långt ifrån ensamma om det. Vi bestämmer oss för att ta vår obligatoriska ”timmesvila” här, en depå tidigare än planerat. I stugan finns varm mat, men endast en ensam tapper funktionär som springer hit och dit och ger mat till frusna deltagare. Flera har liksom jag tappat fötterna i älven, och vi trängs vid stugans enda element för att få liv i de vita klumparna. Det är en ganska komisk syn. En matmor som utfodrar nästintill gråtande vuxna människor som gett sig ut på självvalt äventyr. Ingrid håller humöret uppe, övertalar mig att ta hennes sockor, och peppar för att vi snart ska börja röra på oss igen. Jag vill sitta kvar liiite till. I efterhand inser jag hur stark hon var som höll vår disciplin uppe trots att även hon frös.


Sten, sten, sten, sten, sten, sten, sten. And so it goes. 

Återupplivade och med morgonsolen i ryggen kör vi iväg på sträcka 4, i tron om att den ska vara ”en lättnad”. De tre milen känns dock som en evighet, då hela sträckan går på fjällstig full av stenar. Tempot är stundtals nedåt 10 km/h enligt cykeldatorn. Kilometrarna tickar lika långsamt som en farmors klocka i ett uttråkad barns ögon. Tålamodet börjar liksom ta slut. Ryggen värker, nacken är spänd som en fjäder av att bära ryggsäck så länge och armar, händer och till och med knän börjar säga ifrån efter många timmars trampande i krävande terräng. Klockan 06.30 fredag morgon når vi näst sista checkpoint i Suossjavri, där vi har våra torra ombyten och extra par cykelskor. Vi rullar ut som tredje damlag efter 15 minuter paus, vilket är det snabbaste vi kan uppbåda i innevarande status givet att vi ska packa ny energi, fylla flaskor och vattenblåsor, byta om och slänga i oss lite mat. Det blir tydligt hur mycket tid som finns att spara på att ha egen support, vilket 80 % av lagen hade (och förmodligen alla damlag). Du kan sitta ner, vila och äta medan någon annan fyller flaskor och ger dig nya kläder, och potentiellt ändå hålla tiden. En tanke till nästa (?) gång. Men nu kör vi hardcore-style.


Att bara få rulla asfalt efter miljoners stenar var efterlängtat. Här Helena och Sandra fotade av Hasse Gustafsson. 

Sträcka 5 går på ett kick. Nu har solen börjat värma, och livspeppen återvänder i takt med att fötterna tinar. När vi rullar in på sista checkpoint ser vi damlaget som har andraplatsen checka ut. ”Fem minuter bakom, det kan vi absolut ta” hinner jag tänka. Övertalar funktionären att få cola i flaskan för att få i mig lite extra energi. Och mycket riktigt, redan i första backen ser vi dem framför oss, och de fem minuterna verkar redan ha krympt. Vi har 45 km till mål, vilket ju inte är någon barnlek när en är inne på timme 16 typ. Men att vi har vittring på andraplatsen gör att reservtanken kopplas på, och plötsligt återvänder kraften och energin. Jag slutar aldrig imponeras av kroppen. Att den är smart nog att alltid ha en extra växel i beredskap om det behöver springas ifrån eller ikapp en björn. Eller i vårt fall fajtas om ett kliv högre upp på pallen. Heja förfäderna för att ni jagade QOM:s åt oss!



Höjdmetermätaren har tickat upp i 3500, och vi anar att det bär av utför snart. Vi har lurpassat bakom det andra laget och passerat, och nu väntar en låååååång utförskörning från platån till dalen. Våra händer och armar skriker när vi försöker bromsa bäst vi kan, och det är svååårt att hålla farten uppe. Norskorna hinner ifatt oss när vi är nere i havsnivå, och vi växeldrar in mot Alta. Vi känner oss starkare, och när vi lägger i en extra växel får vi snabbt en lucka. Vi har en sån där adrenalin-lyckoblandad stresskänsla i kroppen när vi pinnar på de sista kilometerna. Plötsligt får vi navigeringsproblem vid två parallella cykelvägar, och de hinner få syn på oss, men vi gör en ytterligare push uppför backen och trampar för allt vad vi är värda.



Med 20 min marginal till segrande lag och två minuter till 3:e lag rullar vi med sträcka händer genom målfållan på torget i Alta. ANDRA PLATS (av nio damlag)! Vi gjorde det TILLSAMMANS – igen. Totalplacering 22 av 81. Tid: 20.01. Lyckan är TOTAL, och vi är SÅ trötta. Foton och kramar. Härliga hejarop från våra nyfunna norska vänner och funktionärer. Vi beter oss som fyllon i målfållan, för när hjärnan tillåter kroppen att släppa på tröttheten är den överväldigande. Vi sluddrar och snubblar och lyckas glömma hälften av våra ägodelar på diverse platser runtom hotellet, som lyckligtvis ligger på krypavstånd från målet. Vi stapplar in på rummet med två wraps vardera, och duschar länge och varmt. Tar en bild innan vi ”tvättar bort” spåren av tävlingen. Jag kommer minnas känslan efter målgång länge och väl. Det är en känsla av nöjdhet, total utmattning och euforisk lycka. Att vi hade mental styrka att peppa varandra till att knipa en andraplats. Det är en blandning av stark sammanhållning, gemenskap och kärlek till Ingrid, känslan av att dela ett äventyr att minnas för livet. Den känslan är bäst i världen.

/Hanna (och Ingrid)



TACK till Offroad Finnmark för att ni bjöd in oss att delta i ett fantastiskt äventyr. Vi rekommenderar det VARMT till alla vi känner.

TACK till de lokala hjältarna i Alta – funktionärer, deltagare och publik – som hejade, hjälpte och peppade oss. Lite extra till mannen som hjälpte oss med tejp och klädråd före start <3

TACK till Bicycling Sweden och Visit Norway för att ni stöttade detta projekt.

TACK till våra samarbetspartners Scott, Idre Fjäll, VOID Cycling, Cykloteket, Maurten, Guided Heroes, Wahoo, Oakley och Clif Bar. Kärlek! 

Offroad Finnmark 300k i siffror:
Antal lag: 81  
Längd: 270 km
Höjdmeter: ca 3500
Maxtid: 42 timmar

OF300 – banans proportioner:  
111 km fyrhjulingsväg/vandringsled
92 km singletrack
40 km asfalt
15 km ”unknown”
12 km ”state road”


Funktionärerna som hjälpte oss i filmen ovan. Fantastiska människor som förhöjer upplevelsen med sitt proffsiga och ideella engagemang. 

Finishers Bike Transalp 2018

24 jul 2018

Vi klarade Bike Transalp 2018! Vi gick i mål efter sju dagar av cykel fördelade på 500+ km, 18 000 hm+ och 39 timmar cykel. Från Österrike till Italien. Över många höga bergpass, nedför flera tekniska stigar och på fina vägar genom Alperna. En upplevelse som inte kan sammanfattas med ett inlägg. Ni kommer att få läsa mer om vårt lopp - både på bloggen och i Bicycling. Men så länge kommer här min (Ingrids) lilla sammanfattning av de främsta upptäckter jag gjorde under veckan. Enjoy!

Transalp

  • Man bör köra fler etapplopp: det tog några timmar efter ankomst i Österrike sedan var man inne i bubblan. Bubblan där allt endast handlade om nästa etapp, nästa klättring, nästa depåstopp. Och där de enda som finns i världen är din lagkamrat samt andra medcyklister. Har aldrig levt lika mycket i nuet som under Transalp. Fullt fokus på här och nu. Skippa ladda ner mindfullnessappar och köp en startplats till ett etapplopp istället - det är min rekommendation.

  • Man bör cykla utomlands mer ofta: vyerna, upplevelserna, människorna. Alla de extra dimensioner som cyklingen får - de som man faktiskt inte hittar på hemmaplan. Det finns inget pris på dem. Man kommer hem med huvudet proppfyllt av intryck och bara vet att man behöver ut och åka med cykeln snart igen. 

transalp3

  • En lagkamrat är ditt viktigaste vapen: de gånger då jag slet som ett djur uppför långa klättringar (den längsta: Col de Gabier - 1900 hm i ett svep) - ofta på grus, ofta i ett extremt lågt tempo och ofta då hela mitt system bara skrek åt mej att lägga ner var otaliga (eller: vi körde sammanlagt 16 rejäla stigningar). Det som fick mej att fortsätta varje gång var Hannas närvaro. Det räckte med att se henne precis framför mig eller i ögonvrån för att få krafter att mota bort de negativa tankarna och tugga vidare. 


sherides

  • Och inte nog med det. För att inte tala om de långa resorna, kvällarna på hotellrummet då man ibland bara ville gråta och åka hem eller de stunder man hamnade i konstiga situationer med andra cyklister som inte fattade vad man sa. Hanna var mitt stöd genom allt. Gav mig så mycket extra powers 24/7 under de 11 dagar vi var ute och reste i Alperna. Tack Hanna. Du har gett mig glädje och krafter för resten av livet.

transalp2

  • För få kvinnor ställer upp i etapplopp: jag och Hanna blev femte damlag av sammanlagt nio startande. Dvs 18 cyklister av 750 (totalt startande) körde i damlag. Sedan fanns ca 35 mixed lag = 50-60 damer ställde upp totalt i tävlingen. Extremt tråkigt! Det här måste vi ändra på. OBS - de tjejer som ställde upp var gjorda av HÅRT virke. Vinnande lag spöade oss med många timmar. Kudos!

transalp4

  • Kroppen är magisk. Sju dagar - sju starter, sju fighter, sju målgångar. Vid varje målgång var jag tröttare än efter ett långlopp och kände att jag borde vila flera dagar efteråt. Men ändå stod jag på startlinjen var efterföljande dag och var taggad på att tävla 5-6 timmar igen. Tack knasiga kropp för att du ställer upp för mig (nu ska du få vila!).

bormio

  • Man blir inte snygg eller smart efter många dagar på cykeln: hade kanske trott att jag skulle bli solbränd och fräsch efter en vecka på cykel i Alperna. Hade helt fel. Märkliga saker händer med kroppen när den belastas så hårt. Varje del gör ont, den svullnar upp OCH det känns som om man tappar delar av sitt IQ dag för dag. Inget att rekommendera för den som satsar på #beach2018 ;).

transalp 2018

  • Det går att cykla ca 4 km/h: att cykla tekniskt/knixigt och brant på hög höjd (vi nådde max 2800 hm) flera dagar på raken får inte cykeldatorn att visa imponerande siffror. Snarare tvärtom! Den stänger av sig emellanåt för att man rör sig så långsamt framåt. Då gäller det bara att stänga av alla värderingar man har vid havsytan (typ snittfart) och fokusera på att man iallafall RÖR sig överhuvudtaget. Och det kan kännas stort emellanåt!

depå

  • Skit i alla dieter: precis som att man knappt känner igen sin kropp efter många timmar på cykeln kan liknande saker hända med aptiten. Efter 4-5 dagar hade jag svårt att få i mig energi - trots att jag visste att hela mitt system skrek efter energi. Då fick jag stoppa i mig det som fungerade. Blev ibland skumma kombinationer som vattenmelon doppad i salt! Denna problematik underlättades av de fantastiska depåer som fanns (två per etapp) längs banan. 

    Och mellan etapperna kändes det som om att jag endast åt och chillade i kompressionsstrumpor! Det vill säga - full fokus på återhämtning. 

transalp5

  • Det är fullt möjligt att tävla och ha roligt samtidigt: de som följt mig och Hanna på Instagram under veckan kanske undrat vad vi hållit på med - har vi tävlat cykel, varit ute och fikat eller bara filmat? Svår fråga! Men svaret är att vi har kombinerat samtliga av dessa och det har gått utmärkt. Kanske att vi förlorade ett par minuter på att fota och prata med folk under dagarna men det har varit värt det..! Vi har material i minnesbanken med oss hem som vi kan leva på länge framöver.

Nu väntar en lugn vecka med mindre fokus på cykel och mer fokus på återhämtning! Hoppas på att komma tillbaka starkare asap (just nu gör jag inte många watts...). Stay tuned! Och många tack till er som hejat på oss under veckan! Betyder allt.

From Österrike with love

13 jul 2018



Bicyclings Transalp-delegation har anlänt alperna. Hurra! Morgonen började vid fyrasnåret, då vi vänligt men bestämt forcerade in våra cykelväskor i en normalbyggd taxi (varför boka en stor för 300 kr?). Proceduren var snarlik den från min (Hanna) och Ingrids senaste resa tillsammans, träningsläger på Fuerteventura i januari. Det går egentligen ut på att vi ställer taxichauffören på behörigt avstånd medan vi bänder, böjer och pressar in våra överlastade cykelväskor i den aningen för lilla kombin. Det. Ska. Gå. Därefter sätter vi oss med varsin 90L duffelbag i knät och utropar ”Toppen, då kör vi!”. Helst snabbt, innan chauffören hunnit notera att bakluckan inte gått igen helt enligt regelverket. 



Efter att vi med nöd och näppe fångat grisflyget till Wien, och till vår stora glädje hämtat ut, två cykelväskor utan försening (i skrivande stund ännu oklart om innehållet är intakt), bestämde vi oss för att tågluffa genom Europa, eller åtminstone Österrike. Från Wien i öst till Imst i väst. I själva verkat hade vi en flygbiljett bokad till Innsbruck, men när våra inte alltför hjälpsamma vänner på Austrian Airlines redan i december meddelade att vi gärna får åka med som planerat, men att våra cyklar inte får plats på flyget, bokade vi genast en tågbiljett. Så här är vi nu, fem timmar behaglig tågresa á la österrikiskt high tech-tåg senare, på ett hotell i Imst, med utsikt över alpiska landskap, vilket för en vecka sedan kändes avlägset. Let’s recap.

Fredag morgon. Vaknar till det omisskännliga ljudet av en snörvling. Tyvärr bor jag själv, vilket innebär att det mest troligt är jag själv som drabbas. Halsen känns som på illustrationen från en Vicks-förpackning, med en sådan där röd plupp som övertydligt markerar det onda området. Huvudvärken är ett faktum, såväl paniken som infinner sig. Transalp om en vecka. Fan, fan, fan. Jag ser årets stora mål, resa och äventyr sakta men säkert glida mig ur händerna. Mitt enda ljus i mörkret är att febern inte infunnit sig. Ännu. Mitt track record på sjukdomsperioder utan feber är rätt dåligt. Men nu gäller det att hålla sig kall – bokstavligen.

Fredag blir lördag, lördag blir söndag, och helg blir måndag morgon. Jag mår EXAKT likadant som på fredagen. Det här händer inte. Att jag skulle kört Mörksuggan på söndagen gör mig ingenting i sammanhanget, men nu MÅSTE jag bli frisk. Tankarna är mörka nu, särskilt då jag för exakt ett år sedan fick ställa in en alpresa på grund av sjukdom. Liggsåren börjar uppenbara sig, främst mentalt förstås. Rastlösheten är överväldigande, och ingen Netflix-serie känns lockande. Allt som betyder något är att få bli frisk och kunna cykla igång benen. Jag kan inte kliva från sjuksängen till 18 000 höjdmeter.

På onsdagen återuppstånden. Eller åtminstone frisk nog att återfå hoppet och energin. Fortfarande snörvlandes, men vid gott mot, cyklar jag till jobbet på svaga ben efter fem dagar i sofffan. Men trots detta är jag så fruktansvärt glad över att vara på benen. LIVET! Världen har antagit nya färger, och till och med bygget vid Slussen skiner vackert på min väg genom sommar-Stockholm. Ja, det enda positiva med sjukor är väl just att bli frisk.



Packning pågår. Vardagsrumsgolvet igår kväll vid den här tiden. OBS minus alla cykelprylar + cykeln itself. 

However, . Med ett stort frågetecken på formen, både på grund av träningsmängd och ovan nämnda. Men med en sällan skådat glädje över att överhuvudtaget få starta på söndag. Det som från början skulle bli den jobbigaste veckan i mitt liv blir nu förmodligen ännu mer utmanande. Men som jag lärt mig från Adventure Racing-svängen klarar vi betydligt mer än vi tror. Så nu hoppas jag att jag kom ihåg att packa pannbenet. Det hade varit praktiskt.

Snuviga hälsningar, 

Hanna

PS. Imorgon kommer en info-bomb om tävlingen, banan och äventyret som väntar. Stay tuned! DS.

Tre dagar till Transalp och packningspanik!

10 jul 2018

Det är blott tre dagar kvar tills avfärd till Transalp. Jag har tagit senaste veckan med ro – varit på semester på Gotland samt besökt Rättvik för att köra Mörksuggejakten - "Suggan". OK - själva tävlingen var inte särskilt rofyllt. Den går bland annat upp för Vidablick - centrala "berget" i byn (även cupens mest hajpade startbacke ?!). Även om jag där och då inte hann njuta så mycket av utsikten över Siljan hann jag fundera en del under loppet. Denna startbacke mäter cirka 200 höjdmeter. Och varenda en av dem brände i benen i söndags. Under Transalp ska vi alltså köra nästan 100 gånger denna stigning under en vecka! Det sätter perspektiv på saker och ting alltså...

mörksuggejakten

Bra utsikter i Rättvik i helgen under Mörksuggejakten! På bild: Albin Andersson, Sara Öberg och Sue Paz. Delar av det fina crew jag hänger med på tävlingshelger.

Har dock under de senaste dagarna fått flertalet samtal av typen ”vi får väl se om vi ses igen Ingrid” och ”man kaaan väl följa er där nere i Alperna så att man ser att ni lever?”. TACK goda vänner för att ni tänker på mitt och Hannas välbefinnande – samt att ni fått mej att levla upp i packandet inför avfärd till Österrike på fredag!

Har samlat in råd från olika håll och här kommer därför valda delar av min och Hannas packlista inför Transalp.

  • Cykelskor – två par. Varav ett par är mer lämpliga för vandring (vissa av dagarna kommer disciplinen ”push bike” vara ett återkommande inslag på rutten).
  • Camelbak - som sedan kommer att fyllas väl med allehanda utrustning som kan komma behövas under långa dagar på cykeln (jag räknar nog med 35-40 h cykeltid på sju dagar).
  • Silvertejp – då det inte finns några servicestationer för cykelvård längs etapperna kan tejpen komma till användning för att typ tejpa ihop en reva i ett däck för att ta sig i mål.
  • Underställströja – känns extremt tråkigt att packa med sig på semester i juli. MEN eftersom vi cykla på höjder närmare 3000 meter över havet och alpvädret kan vara lömskt så kommer understället nog få ligga i camelbaken hela veckan

Lida Loop

Exempel på ett annat tillfälle där vi var ett halvt-bonkat gäng - Team She Rides efter Lida Loop i juni i år. Foto: Lina Bylund.

  • Socker – citat ”ta med mer snacks än vad ni kan tänka er att ni äter upp”. Detta råd tar jag på stort allvar då jag blir ett monster om/när jag bonkar. Varken trevligt för mig eller min omgivning.
  • Laddare till cykeldator och telefon – mest för Hannas skull – jag skulle nämligen bli på orimligt dåligt humör om min cykeldator laddade ur på en alptopp (och klättringen dit således inte skulle registreras på Strava). ELLER om telefonen dog under ett potentiellt maxat insta-moment.
  • Extra växelöra – trist att behöva bryta och åka hem till Sverige om man i värsta fall skulle bryta av den där lilla rackaren.
  • Resorb – baksmällan av många timmar på cykel i sol är ofta inte att leka med.
  • Kompressionsstrumpor - jag tänker att man kommer ägna sig åt återhämtning under alla de timmar som det inte cyklas under veckan. 

långa lugnet

Foto från Långa Lugnet - då vi också körde en del backar, precis som vi ska göra under Transalp - foto: av Anders Jansson och Cykelkanalen.se

Ytterligare tips mottages gärna!

PS - gällande live-track har jag ännu inte info. Återkommer med det asap!

Två Mount Everest på en vecka

5 jul 2018

Tjo! Välkommen till del två av den rafflande uppladdningen inför BIKE Transalp (15-22 juli). Jag som tar över stafettpinnen heter Hanna Näslund, och även jag figurerar sedan tidigare i Bicyclings forum, just nu i form av krönikör i pappersmagasinet (hoppas ni gillar dem, säg ifrån annars för böveln). Självklart har jag stulit Ingrids inledande intervjufrågor för att ge en motsvarande pulsmätning av mig själv. Voilá!

Billingeracet 2018 - en svettig dag på extraknäcket som långloppscyklist.
Billingeracet 2018. En vanlig dag på extrajobbet som långloppscyklist - alltid med en svans av män som jagar bakom. 

Hej Hanna! Vem är du och varför har du fått för dig att köra Transalp?
­- Ja, vem är man? Jäkligt lurig fråga för en som skippade den självupptäckande Thailandsresan efter gymnasiet. Men får ändå känslan av att jag är en ironiskt lagd norrlänning med förkärlek för pulshöjande hobbys. När jag inte jobbar med marknadsföring tävlar jag i måjntänbajk ihop med hjältarna i Team She Rides (pwrd by Scott). Innan jag fastnade lite extra för tvåhjulingar pysslade jag med Adventure Racing, och nu börjar äventyrsabstinensen smyga sig på igen. Så därav Transalp. Etapplopp i MTB är en dröm, och att få köra ihop med härliga och starka Ingrid Kjellström är dröm^2.

Om mindre än två veckor befinner du dig i södra Österrike för att cykla Transalp. Du ska cykla 50 mil och 18 000 höjdmeter på en vecka. Hur känns det?
- Förväntans- och ångestfyllt! Den spontana känslan i början av juli är ju ofta; ”Åh, snart semester!”. Men när den första semesterveckan innehåller inte bara en utan två bestigningar av Mount Everest i höjdmeter mätt, då känns kontorsstolen plötsligt ganska skön. Å andra sidan älskar jag utmaningar, och här känns det tveklöst som att en kommer få valuta för pengarna. Transalp ska vara ett av Europas tuffaste etapplopp (om inte det tuffaste?), men detta kompenseras av att banan går genom oförskämt vackra miljöer. Förmodligen ett försök att avleda uppmärksamheten från kramp och misär.

Hur har förberedelserna varit?
- Inga kommentarer. (Konstpaus). Det är onekligen brist på höjdmeter i loggboken, vilket jag förstås skyller på att Stockholm är för platt. Jag hann ta mig igenom ett gäng långlopp i maj, och tack vare vädret har det blivit många fina kvällar på stigcykeln. Plus jobbpendlingen. Så visst har jag cyklat, även om jag önskat att det fanns fler mil i benen. Men! Mitt pannben har massor av mil på lager sedan de non-stop race a la 3-7 dygn som jag körde med multisportlaget. Ren och skär misär, med 5 timmar sömn på 4 dygn som exempel. Här kommer vi få sömn, mat och massage mellan sträckorna, så jag litar på att mitt starkaste ben löser resten.


Det positiva med etapplopp är att en får sova på nätterna. Här motsatsen från Expedition Alaska 2015, där vi hade tävlat i sex dygn med minimalt med sömn. Jag till vänster i blå hjälm. En bra bild att plocka fram när det blir tufft i alperna. 

Vad ser du mest fram emot med loppet?
- Att få uppleva alperna från cykelsadeln, att få njuta av utsikten under lååånga klättringar, och få belöning i form av lååånga svindlande utförslöpor. Att få dela alltihop med Ingrid, och få uppleva den magiska känslan av lagarbete när man växeldrar mentalt genom toppar och svackor under loppet.

Vad är du mest orolig inför?
- Att Ingrid ska cykla ifrån mig! Hon är i en djävulsk form. Planerar därför att placera en liten omärklig krok i hennes sadelstolpe, såsom en har i multisport, för att åka snålskjuts uppförs. Oroar mig också för att våfflorna ska hinna ta slut i innan vi kommer till depåerna. Briljant race food har utlovats!


Tycker ju i smyg att utförs är roligast, vilket en knappt vågar säga när det vankas två Everest till frukost. Men ner ska en alltid.

Vilka tankar snurrar mest i din skalle nu dagarna innan avfärd?
- ”Kan vi börja nu!?” Just nu fokuserar jag på att bunkra sömn, energi och mental kraft inför det som väntar. Fjärilarna har börjat flaxa i magen, och det är snart dags att släppa dem fria!

PS1. Tack Bicycling för att ni hjälper oss förverkliga drömmen om ett etapplopp i alperna! DS.

PS2. För den som av outgrundlig anledning vill veta mer om min relation till cykling och äventyr kan jag tipsa om min tidigare blogg, artikelserien Så bakas en cyklist” eller en lååång berättelse från multisporttävlingen i Alaska ovan. DS2.


Min målbild! Jag och Ingrid, nöjda med dagen och vårt lagarbete. Huruvida vi får medalj på kuppen är högst oklart. 


Hur det förmodligen kommer se ut! Jag sitter ner pga kramp, och Ingrid förser mig med Cola. 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!