BIKE Transalp - Ingrid & Hanna | Bicycling.se

Ingrid- Hanna


Nu i juli tar Hanna Näslund och Ingrid Kjellström sig an det närmast ikoniska etapploppet Transalp. 50 mil och 18000+ höjdmeter ska tacklas över sju etapper som slingrar sig över alperna. Alt börjar i österrikiska Imst och slutar i italienska Arco. Följ deras resa här.

Offroad Finnmark - en 300 kilometer lång race report

17 aug 2019



Ett dygnslångt äventyrslopp i det allra nordligaste Norge, hur kul kan det vara? Isande fjällbäckar, ont i baken och grus i ögonen. Eller episka vyer, norsk småstadsgemenskap och minnen för livet. Hanna Näslund har cyklat sitt livs längsta MTB-lopp, tillsammans med Ingrid Kjellström, och författat årets längsta race report om spektaklet. Kaffe ordineras!

”Skal dere ut på Vidda i slike klær?”. Den äldre funktionärsmannen ger oss en blick av vänlig men tydlig skepsis där vi står och huttrar iförda lycra från topp till tå. Kvicksilvret har parkerat kring 10-gradersstrecket denna torsdagskväll, och under natten utlovas temperaturer nedåt nollan. Trots att både jag och lagkompis Ingrid Kjellström bär underställströja och jacka tillhör vi den minoritet i startfållan som utstrålar mer tempolopp än arktisk expedition. När mannen tittar bort springer vi obemärkt in och drar på oss benvärmare samt trycker ner extra sockar och en tjockare jacka i våra minimala ryggsäckar. Först efter loppet, i taxin på väg till flygplatsen, förstår jag begreppet arktiska vindar fullt ut. Chauffören berättar om vandrare som omkommit i juli till följd av kraftigt underskattade köldeffekter. Finnmarksvidda är ingen lek.


Benväckningspass på startloopen dagen innan tävling. Huruvida benen behövde väckas för ett dygnslångt lopp låter vi vara osagt. 

Den i norska ögon väletablerade MTB-tävlingen Offroad Finnmark startar i Alta, en tätort belägen cirka 25 mil från Norges nordligaste punkt Kinnarodden. Alta är en av få orter som angränsar till Finnmarksvidda, som är landets största fjällvidd med sina 22 000 kvadratkilometer. Platån ligger 300–500 över havet, så bergen är mindre dramatiska än hos storebror Tromsø - och turisterna färre. Som bonus är naturen vildare och avstånden mellan stugorna glesare. Ofta ser du inga tecken på civilisation över huvud taget. Skönt. Att vi hittade till Finnmark kan vi tacka Helena Enqvist och hennes ”Cykelpodd” för, där hon redan i höstas delade med sig av uppladdningen inför OF300 tillsammans med vapendragarna Erika och Sandra. Ett gäng som förövrigt körde bil upp från Östersund (undertecknads födelseort), vilket ju är en stad som sorteras under ”norra” Sverige. Därifrån är det 120 mil till Alta.


Erika, Sandra och Helena - härliga tjejer som starkt trampade igenom de 300 kilometrarna (dock blev Erika sjuk o fick bryta). Foto: Hasse Gustafsson

När starten går kl. 18 är vi överens om att stress och hets är en dålig idé. Vi ska ju hålla på i ett dygn och brottas med de 300 kilometer och 3500 höjdmeter som står på agendan. Trots detta cyklar vi som kor på grönbete, och blir första lag in i depå 1 efter startloopen á 30 km, där vi sällskapat med ett härligt självdistanserat gäng från Piteå. På väg ut på ”stora” loopen njuter vi av vacker singletrack och av känslan när spänningarna släpper. Precis som under de flerdygnslånga Adventure Racing-lopp jag tagit mig an tidigare är tävlingens första timmarna ren och skär njutning. Kroppen är pigg och kolhydratladdad, huvudet skärpt och fokuserat, och motivationskontot är fortfarande intakt. Milen tickar på i rask fart, och det finns energi för socialiserande och skämtande. Jag gör en mental print screen av mitt lätta sinne, för jag vet att den kommer till användning om sisådär 12 timmar.




En av de nyfunna Pite-vännerna före start. Människor som Torbjörn och hans lagkompisar förgyller upplevelsen och gör att en alltid vill köra fler tävlingar. 

Att gå från multisport till långa cykellopp är kanske ingen högoddsare. Det var när jag och Ingrid körde etapploppet BIKE Transalp förra sommaren som jag kärade ner mig i konceptet. Vi hade fruktansvärt kul när vi trampade, skrattade, sjöng, filmade, åt, fotade och grät oss igenom sju dagar i Dolomiterna, och det gav mersmak att tävla ihop med en stark, ödmjuk och okomplicerad person som Ingrid. Till skillnad från Transalp, där vi körde 5-6 timmar långa etapper och däremellan fick sömn, mat och massage, körs Offroad Finnmark i ”Adventure Racing” style, vilket innebär non-stop och navigering. Lyckligtvis var den norska tävlingsorganisationen snälla nog att förse oss med en gpx-fil innan start, men visst tillför navigeringsmomentet en extra krydda. Äventyrskryddan. Nom nom nom!



Ett par timmar in i tävlingen övergår en längre asfaltsklättring i den steniga fjällstigen som ska känneteckna loppet. Det är gissningsvis en transportväg för fyrhjulingar tillika vandringsled, ”tvåfiligt” men med gott om sten jämnt spridd över vägen och med små knixigheter på sina håll. Vi maler på i en lång slakmota upp på kalfjället, och känner hur vinden på platån kyler betydligt mer än i dalen. Vi är fortsatt i ledning, men får rapport om att lag nr 2 och 3 finns några minuter bakom. Snart kommer det första vadet, vilket för mig som tidigare förfrusit tårna halvt och dessutom har Reynods syndom innebär ett tack och hej till fötterna för ett dygn framåt. Iskallt vatten upp till knähöjd, cykelskor på kylande pedaler och kalla vindar är en dålig kombination. Men visst, jag borde ha varit bättre rustad än ett (!) par extra ullsockar. Men nu är jag inte det. Och vaden är många fler än vi kunnat ana.



250 funktionärer jobbar med Offroad Finnmarks tre lopp; 150, 300 och 700k (!). Lokala hjältar som alla sätter sin egen prägel på deltagarnas upplevelser. I depå två, ”Tutteberget”, efter åtta mil och fem timmars cyklande, får vi uppleva detta i sin finaste form. Vi är båda frusna när vi anländer till depån efter en lång nedförskörning, och sätter oss förvirrade i gräset utanför den lada som utgör servicestation. Vi har fem obligatoriska minuter på varje depå, vilket såklart medför stresspåslag.  ”Kan noen hjelpe de svenske jentene!?” skriker en funktionär, och vips sitter jag i ladan med en filt runt mig och två änglar till norska kvinnor som gnuggar mina fötter för glatta livet medan jag blir serverad lapskojs i en mugg. De hjälper mig på med torra sockor och lägger värmepads i. Lånar ut vinterhandskar till Ingrid, som hon senare tackar gudarna för. Vårt stopp tar dessvärre 10-12 minuter, men det kan det vara värt för att få ha sina tår kvar i livet.



Två lag har hunnit passera oss när vi går ut på tävlingens enligt ryktet tuffaste sträcka – 60 km och sex timmar. Ett av dem passerar vi ganska snart, och vi får sikte på ledarlaget. Snart är vi ifatt även dem, och vi småpratar lite artigt innan vi passerar och övertar ledartröjan. Terrängen är vild, vidsträckt och oändligt vacker. Vi knaprar ett par koffeintabletter för att hålla huvudet skärpt i den steniga terrängen, men konstaterar i efterhand att midnattssolen var oslagbart mot sömnigheten. Under det fåtal timmar då solen nästan gått ner är det visserligen mörkare, men bara precis så att solglasögonen åker av. Sedan ljusnar det igen. Trots flertalet vad i älvar och teknisk terräng faller vi in i en dvala, då kroppen ju är van att sova den här tiden på dygnet. Jag konstaterar återigen hur mäktigt det är att tävla genom nätter, då du får uppleva så många sinnestillstånd i takt med solens upp- och nedgång.


Foto: Hasse Gustafsson

I slutet av sträckan börjar tävlingens längd komma ikapp oss. Vi har cyklat halva distansen, och kylan i kombination med fler kalla vad gör att vi båda nu klagar över bortdomnade fötter. Vi cyklar i perioder med andra lag, och den där underbara gemenskapen som uppstår i tuffa lägen – den som är anledningen att vi ens är där - värmer liksom själen på något sätt. Jag tror knappt ens att vi pratade med varann, men ändå finns en känsla av samhörighet. Efter vad som känns som en oändlighet, toppat med några kilometer i lös sand som aldrig tycks ta slut, når vi CP3 i Mollisjok klockan 03.45. Vi är slitna, och långt ifrån ensamma om det. Vi bestämmer oss för att ta vår obligatoriska ”timmesvila” här, en depå tidigare än planerat. I stugan finns varm mat, men endast en ensam tapper funktionär som springer hit och dit och ger mat till frusna deltagare. Flera har liksom jag tappat fötterna i älven, och vi trängs vid stugans enda element för att få liv i de vita klumparna. Det är en ganska komisk syn. En matmor som utfodrar nästintill gråtande vuxna människor som gett sig ut på självvalt äventyr. Ingrid håller humöret uppe, övertalar mig att ta hennes sockor, och peppar för att vi snart ska börja röra på oss igen. Jag vill sitta kvar liiite till. I efterhand inser jag hur stark hon var som höll vår disciplin uppe trots att även hon frös.


Sten, sten, sten, sten, sten, sten, sten. And so it goes. 

Återupplivade och med morgonsolen i ryggen kör vi iväg på sträcka 4, i tron om att den ska vara ”en lättnad”. De tre milen känns dock som en evighet, då hela sträckan går på fjällstig full av stenar. Tempot är stundtals nedåt 10 km/h enligt cykeldatorn. Kilometrarna tickar lika långsamt som en farmors klocka i ett uttråkad barns ögon. Tålamodet börjar liksom ta slut. Ryggen värker, nacken är spänd som en fjäder av att bära ryggsäck så länge och armar, händer och till och med knän börjar säga ifrån efter många timmars trampande i krävande terräng. Klockan 06.30 fredag morgon når vi näst sista checkpoint i Suossjavri, där vi har våra torra ombyten och extra par cykelskor. Vi rullar ut som tredje damlag efter 15 minuter paus, vilket är det snabbaste vi kan uppbåda i innevarande status givet att vi ska packa ny energi, fylla flaskor och vattenblåsor, byta om och slänga i oss lite mat. Det blir tydligt hur mycket tid som finns att spara på att ha egen support, vilket 80 % av lagen hade (och förmodligen alla damlag). Du kan sitta ner, vila och äta medan någon annan fyller flaskor och ger dig nya kläder, och potentiellt ändå hålla tiden. En tanke till nästa (?) gång. Men nu kör vi hardcore-style.


Att bara få rulla asfalt efter miljoners stenar var efterlängtat. Här Helena och Sandra fotade av Hasse Gustafsson. 

Sträcka 5 går på ett kick. Nu har solen börjat värma, och livspeppen återvänder i takt med att fötterna tinar. När vi rullar in på sista checkpoint ser vi damlaget som har andraplatsen checka ut. ”Fem minuter bakom, det kan vi absolut ta” hinner jag tänka. Övertalar funktionären att få cola i flaskan för att få i mig lite extra energi. Och mycket riktigt, redan i första backen ser vi dem framför oss, och de fem minuterna verkar redan ha krympt. Vi har 45 km till mål, vilket ju inte är någon barnlek när en är inne på timme 16 typ. Men att vi har vittring på andraplatsen gör att reservtanken kopplas på, och plötsligt återvänder kraften och energin. Jag slutar aldrig imponeras av kroppen. Att den är smart nog att alltid ha en extra växel i beredskap om det behöver springas ifrån eller ikapp en björn. Eller i vårt fall fajtas om ett kliv högre upp på pallen. Heja förfäderna för att ni jagade QOM:s åt oss!



Höjdmetermätaren har tickat upp i 3500, och vi anar att det bär av utför snart. Vi har lurpassat bakom det andra laget och passerat, och nu väntar en låååååång utförskörning från platån till dalen. Våra händer och armar skriker när vi försöker bromsa bäst vi kan, och det är svååårt att hålla farten uppe. Norskorna hinner ifatt oss när vi är nere i havsnivå, och vi växeldrar in mot Alta. Vi känner oss starkare, och när vi lägger i en extra växel får vi snabbt en lucka. Vi har en sån där adrenalin-lyckoblandad stresskänsla i kroppen när vi pinnar på de sista kilometerna. Plötsligt får vi navigeringsproblem vid två parallella cykelvägar, och de hinner få syn på oss, men vi gör en ytterligare push uppför backen och trampar för allt vad vi är värda.



Med 20 min marginal till segrande lag och två minuter till 3:e lag rullar vi med sträcka händer genom målfållan på torget i Alta. ANDRA PLATS (av nio damlag)! Vi gjorde det TILLSAMMANS – igen. Totalplacering 22 av 81. Tid: 20.01. Lyckan är TOTAL, och vi är SÅ trötta. Foton och kramar. Härliga hejarop från våra nyfunna norska vänner och funktionärer. Vi beter oss som fyllon i målfållan, för när hjärnan tillåter kroppen att släppa på tröttheten är den överväldigande. Vi sluddrar och snubblar och lyckas glömma hälften av våra ägodelar på diverse platser runtom hotellet, som lyckligtvis ligger på krypavstånd från målet. Vi stapplar in på rummet med två wraps vardera, och duschar länge och varmt. Tar en bild innan vi ”tvättar bort” spåren av tävlingen. Jag kommer minnas känslan efter målgång länge och väl. Det är en känsla av nöjdhet, total utmattning och euforisk lycka. Att vi hade mental styrka att peppa varandra till att knipa en andraplats. Det är en blandning av stark sammanhållning, gemenskap och kärlek till Ingrid, känslan av att dela ett äventyr att minnas för livet. Den känslan är bäst i världen.

/Hanna (och Ingrid)



TACK till Offroad Finnmark för att ni bjöd in oss att delta i ett fantastiskt äventyr. Vi rekommenderar det VARMT till alla vi känner.

TACK till de lokala hjältarna i Alta – funktionärer, deltagare och publik – som hejade, hjälpte och peppade oss. Lite extra till mannen som hjälpte oss med tejp och klädråd före start <3

TACK till Bicycling Sweden och Visit Norway för att ni stöttade detta projekt.

TACK till våra samarbetspartners Scott, Idre Fjäll, VOID Cycling, Cykloteket, Maurten, Guided Heroes, Wahoo, Oakley och Clif Bar. Kärlek! 

Offroad Finnmark 300k i siffror:
Antal lag: 81  
Längd: 270 km
Höjdmeter: ca 3500
Maxtid: 42 timmar

OF300 – banans proportioner:  
111 km fyrhjulingsväg/vandringsled
92 km singletrack
40 km asfalt
15 km ”unknown”
12 km ”state road”


Funktionärerna som hjälpte oss i filmen ovan. Fantastiska människor som förhöjer upplevelsen med sitt proffsiga och ideella engagemang. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!