Magnus Lagher | Bicycling.se

Magnus Lagher


Velonavia – Velo, fr. franskans vélo, cykel. Nav är ursprungligen den centrala delen av hjulet. Idag används även nav i betydelsen centralpunkt, t.ex. i nätverk av olika slag. Velonavia, leker lite med ordet Scandinavia, och anspelar på en fiktiv plats . En plats, en punkt med cykeln i centrum. Svenska akademien, har ett valspråk; ”Snille och smak”, Velonavias skulle kunna vara ”Nytta och Nöje”. Jag kommer skriva om cykling i stort, men kanske oftare om cykelbana, än om tävlingsbana, kanske oftare om croissanter, än om energikakor, kanske oftare, men inte alltid… Twitter Instagram Facebook

2018 Swift Campout - Bike Over-Night

25 jun 2018

Även om sommarsolståndet var tidigare i veckan så gick 2018 Swift Campout - Bike Over-Night av stapeln i helgen, mellan lördag och söndag. Har tyvärr inte mått så bra sista tiden men kom i alla fall ut till vackra Ågelsjön för en övernattning. Det hela blev ett litet klipp:

Återvinning. Av vindskydd och text. Re-cycling helt enkelt

3 apr 2017

Vårsolen, som åter lyser över mig, lockade i början av förra veckan mig ut på en tur till det vindskydd jag oftast återanvänder. Av den enkla anledning att det ligger nära (<20 minuter) är rimligt avskilt och i bra skick.

Nu var ju dock inte vädret i onsdags så bra som det varit tidigare i veckan och föregående helg, men efter att jag och sonen, nyss hemkommen från skolan, ätit mellanmål så rullade jag iväg.

Nu är jag av åsikten att alla årstider har sina förtjänster men just den tidiga våren, innan träden får sina löv och med fågelsång ljudande är helt fantastisk.

Jag valde att trots brandrisken, och det hade ju regnat tidigare på dagen, att tända en liten brasa och även om det var långt till läggdags, krypa ner i sovsäcken och bara ligga och lyssna på fåglarna och eldens sprakande.

Igår var jag så tillbaka vid Lunnsjön. Det var comeback som ledare i Friluftsfrämjandet, denna gång för en grupp lufsare i tolvårsåldern.

Väljer att återvinna ett inlägg jag skrev för några år sedan. Ett inlägg som jag anser, tyvärr, fortfarande är aktuellt:

I veckan kunde vi på Metros hemsida läsa hur svenska barn och ungdomar tycker skogen är ofräsch och tråkig. Till råga på allt så finns det inget att köpa där! Det har tagit några dagar att smälta det här när väl den första ilskan hade lagt sig. Artikeln bygger på professor Lars Kardell på Statens Lantbruksuniversitet studier av våra skogsvanor. Han påpekar bland annat hur överbeskyddade våra barn är och hur vi för över rädslor om sjukdomsbärande fästingar, fågelinfluensa och hotande pedofiler på våra barn. Jag tror också att vi ser ser denna rädsla i det faktum att vi skjutsar våra barn vart de än ska. Till skola, till dagis och till diverse aktiviteter. Visst det finns nog en aspekt av tidspress i familjeschemat men jag tror också att vi upplever inte bara skog och natur, utan även vår trafikmiljö, som farlig. Ironiskt då kan tyckas, att vi stoppar in det allra dyrbaraste vi har, våra barn, i just det som vi försöker skydda dem ifrån; bilen. Lite som om vi alla i rädsla för våldsbrott skulle beväpna oss. (Visst liknelsen är dragen till sin yttersta spets, men ändå)

Samtidigt kan vi läsa att vi vuxna själva har en längtan till ett aktivt friluftsliv men pengar, tid och partneravsaknad(?) hindrar oss. Varför göra det så svårt? Varför bygga upp allt för stora hinder för oss själva? Det behövs inte mycket pengar, om ens några, för att börja uppleva naturen. I vårt avlånga land har vi alla naturen in på knutarna. Även de mest utskällda miljonprogramsområdena har skogsdungar och ängar nära. Tid? Det beror ju givetvis på vad som vi tycker är viktigt. Prioriterar vi tv-såpor, köpcentrum och bilköer blir tiden knapp för friluftsliv. Partnerskapet? Varför inte fråga kollegan, studiekompisen eller varför inte gymbesökaren på den elliptiska träningsmaskinen intill dig om han eller hon inte har lust att göra dig sällskap. Jag tror orsaken finns någon annanstans. Längs vägen in i detta samhälle har vi passiviserats, någonstans har vi förminskats till att enbart vara konsumenter.

Vi tar ansvar och visar engagemang genom att ”köpa” ett aktivt liv åt våra barn i idrottsklubbar och föreningar. Inte sällan, vilket även Lars Kardell påpekar, som oftast med prestation för ögonen. Åt oss själva köper gymkort och personliga tränare. Vi måste ha den senaste utrustningen. Vi måste besöka det hetaste resmålet. Inte konstigt då att våra barn saknar inköpsmöjligheterna där bland stubbar och stenar när de väl, kanske av misstag har hamnat där, utanför asfaltsdjungelns gränser. De ser och lär av oss.

Var ska vi då börja? Kanske med något grundläggande? Kanske med promenaden? Kanske med cykeln? Det var för egen maskin, om ordspråket tillåts, som människan koloniserade denna värld. Jag säger inte att vi ska fara jorden runt, men kanske till Konsum, till skolan? Det är så vi exponeras för väder och vind, känner dofter och hör ljud. Detta på ett sätt vi aldrig gör när vi väntar på p-plats utanför köpladan. Ur den upplevelsen kan vi sedan gå vidare och kanske hoppa i den där snödrivan? Men det krävs att vi återtar initiativet, att vi lämnar passiviteten…

OBS! Inga barn skadades vid fotograferingen av dessa bilder. De blev smutsiga, kanske blöta, men också glada, nyfikna,trötta, hungriga, men som sagt de tog ingen skada!!


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!