Magnus Lagher | Bicycling.se

Magnus Lagher


Velonavia – Velo, fr. franskans vélo, cykel. Nav är ursprungligen den centrala delen av hjulet. Idag används även nav i betydelsen centralpunkt, t.ex. i nätverk av olika slag. Velonavia, leker lite med ordet Scandinavia, och anspelar på en fiktiv plats . En plats, en punkt med cykeln i centrum. Svenska akademien, har ett valspråk; ”Snille och smak”, Velonavias skulle kunna vara ”Nytta och Nöje”. Jag kommer skriva om cykling i stort, men kanske oftare om cykelbana, än om tävlingsbana, kanske oftare om croissanter, än om energikakor, kanske oftare, men inte alltid… Twitter Instagram Facebook

RR: Vätternrundan XL

17 jun 2016

Tidigare publicerat på Blogspot juli 2010

Så här dagen före kvällen efter kommer en ridereport från den cykelrunda som man oftast får frågan av "icke-cyklister" om man cyklat; Vätternrundan.

Jag hade ju efter en handfull Vätternrundor och en Halvvättern sagt att jag aldrig mer skulle köra Vätternrundan*. Jag menar hur kul är det egentligen efter Jönköping? Hur tråkigt är det inte på baksidan av Vättern? Men det här är i alla fall historien om hur jag cyklade en lång Vätternrunda:

Sista gången jag cyklade Vätternrundan cyklade jag (för?) långt

Vid ett samtal för något år sedan kläckte Ola idén att man skulle köra Vätternrundan. Det vill säga cykla ner till Motala, runt sjön och hem igen. För någon vecka sedan på frågan vad han skulle göra i augusti som kom det på tal igen; Vätternrundan XL, ca 500 km.

Så på första semesterdagen ringde klockan 02:30 och efter en snabb frukost mötte jag upp Ola i Åby centrum och straxt efter mötte vi Joel som skulle med till Jönköping. För mig skulle det hela bli personligt rekord i långcykling. Som så många andra cyklister i Sverige är min längsta tur ca 30 mil, dessutom skulle det bli en test av min i vintras opererade rygg.

Redan i prognosen kvällen innan så skvallrades det om motvind, vilket vi snart märkte. Vad våra morgontrötta ögon oxå märkte var alla dovhjortar kring Grensholm! Den störtsta flocken på dryga 100 djur. Dessutom fick de för sig att korsa vägen precis framför oss.

Väl i Motala efter dryga 3 timmar och dryga 90 km, så fixade vi kläderna och förberedde oss för Vätternrundan. Tog en "förning" ner till Vadstena där vi köpte choklad och bullar innan vi rullade på mot frukost och första riktiga stoppet i Gränna.

Köttbullemackan och äppelgiffeln gav energi och styrkta av frukosten rullade vi efter 30 minuter vidare mot Jönköping där Joel skulle möta familjen och lämna Ola och mig ensamma de sista 300 km...

Den envisa motvinden hade satt sina spår i kroppen och tillsammans med den tidiga morgonen så började jag trots lite medvind känna mig trött när vi nu styrde norrut på västgötasidan av Vättern. Vi unnade oss 10 minuters "flykt" i Hjo, när vi la oss och sov vid strandpromenaden man passerat på väg mot depån under VR. Nu valde vi att rulla vidare mot Karlsborg och att där äta lunch, något som vi kanske senare ångrade. Dels för att vi snart erfor att vi var väldigt hungriga och dels för att pizzan på Pizzeria Eken i Karlsborg, som för övrgit ligger vid en kastanj, tog lång tid att få, smakade inte gott och lade sig som en klump i magen.

Det är konstigt vilka spratt hjärnan kan spela en när man är trött; jag kom flera gånger på mig att sitta och flytta solglasögonen från hjälm till näsa om och om igen, gång efter gång, nästan maniskt. Och att jag satt och flyttade upp min solglasögon som halkat ner på näsan med pekfingret, bara det att jag inte hade glasögonen på mig!
Men 12 timmar efter vi lämnat Motala var vi åter vid statyn, där vi ringde nära och kära innan vi gav oss av de sista 10 milen hemåt. För att få ut det mesta av den mojnande medvinden gick vi mot Linköping i stället för norr om Roxen. På minuten 19 timmar efter att vi lämnat Åby var vi tillbaka; trötta, nöjda, hungriga, lagom slitna med nya upplevelser att smälta. Frågan är bara vad man gör efter en Vätternrunda XL på 500 km??
*Det var ju tänkt att jag skulle gjort avsteg från min VR-bojkott då jag häromåret skulle cykla Bullit runt sjön, men stoppades av inskränkt organisation.

Tack SMHI!

7 mar 2016

I torsdags så fick jag chansen att berätta lite om mig, mitt liv som cyklist fram till och efter den olycka som nära kostade mig livet för dryga fem år sedan.

Tidigt under min rehabilitering på Universitetssjukhuset i Linköping bestämde jag mig i samråd med min psykolog, arbetsterapeut och andra att berätta om min situation och mina erfarenheter för dem som vill lyssna.

För SMHI´s idrottsförening så berättade jag om livet som hjärnskadad cyklist i allmänhet och om min resa till Haglöfs Åre Extreme Challenge 2014 i synnerhet.

Att få chansen att berätta så här är något som å ena sidan är väldigt jobbigt, på flera plan, men samtidigt ger mig en hel del och något som jag kan tänka mig göra mer i framtiden. Så ett stort tack för att Ni lyssnade SMHI och tack för möjligheten Ni gav mig



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!