Långa Lugnet – definitionen av rolig cykling - Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Långa Lugnet – definitionen av rolig cykling

30 maj 2018
av: Malin Jones

Jag förstod att det skulle bli en grym helg i Falun redan när vi kom till Lugnets camping och jag lyckades backa in husvagnen perfekt på första försöket, trots barn som tjafsade i baksätet och hunden som vrålskällde på allt som rörde sig utanför fönstret. Jag var cool lugn. Inget kunde få mina stresshormoner att reagera. Jag har nämligen lärt mig receptet nu för utrotning av hets och stress. P L A N E R I N G.

På tisdagskvällen satte jag mig ner och gjorde ett mycket detaljerat schema över hur mitt liv skulle se ut fram till loppet, och då snackar vi om att ta vara på varenda minut, snudd på att även lägga in saker som toalettbesök och sneglande på telefonen, ta på sig strumpor... Bra planering tycks vara A och O för att behålla sin energi och sitt lugn. Jag började med att lägga in sömnen, sen arbetet, sen barnens skjutsningar och hämtningar, sen matlagning, hundens promenader… osv. Då får man liksom en realistisk bild över vad man kommer att hinna med i verkligheten. ALLT annat säger man nej till! Givetvis blev det en del avvikelser från schemat, en är ju bara människa liksom och det var inget som påverkade någonting i negativ riktning.

Racedagen

Starttiderna var upplagda denna gång så att jag kunde vara med mina barn vid deras start. Det kändes minst sagt skönt. Dagen innan hade vi provkört loop 3 och så här i efterhand kan jag tänka att det nog var rätt bra att jag inte hittade till loop 2 (deras bana). Jag är inte helt säker på om jag låtit dem köra då. De är, som jag tidigare nämnt, inte speciellt skogsvana cyklister och sådan terräng som loop 2 skulle visa sig erbjuda finns inte ens i Mora-trakten att öva på. Det är trots allt en liten energiläcka att ha sina barn cyklandes på okänd mark när man själv är relativt oanträffbar. Det kändes dock lite bättre när jag under lördagen stötte på en bekant som lånade ut sin frus telefonnummer som jag la in på Sagas telefon. Otroligt omtänksamt av honom.

Vad mer vill jag ha sagt? Jo, ni kan glömma allt jag skrev i förra inlägget om behovet av heldämpad cykel. Här behövs inget heldämpat. En behöver bara släppa ur mycket av luften i däcken. Själv körde jag på 1,03 bar (med slang) och det vet jag, för att jag har fått en liten lufttrycksmätare i present av pappa (födelsedag inom kort). Innan har jag mätt med handen och tyckt att det funkat tillräckligt bra, men svårt att avgöra från gång till gång vad som funkar och var gränsen går för punka. 

Banan började med den beryktade ”mödarbacken”. Helt ärligt hade jag ingen aning om vilken ”backe” det var! På provrundan helgen innan tog jag nämligen motions-klass-backen upp som går på asfalt. När jag frågade folk om vart denna backe låg så pekade de upp mot något som såg ut som ett stup med gräs. I min naivitet tänkte jag att det måste vara någon backe som låg bakom detta stup, så man liksom inte såg backen från startfållan. Så var det visst inte!

Det gick hur som helst att ta sig cyklandes upp för stupet, men jag vet inte om jag hade fixat det om det inte vore för all underbar peppande publik som stod längs banan (och en dos stolthet, vem fan hoppar av och går i första backen liksom. Inför publik).

Det som är lite beklagligt i damernas tävlingsklass är att det är så få som startar där. Orkar man inte hänga på elittjejerna så får man räkna med en hel del ensam cykling. Redan efter 15 km var jag ensam och så höll det i sig i princip fram till mål med några få undantag.

Första loopen tog slut innan jag hann blinka och jag kände mig nästan lite besviken över att typ halva loppet redan var över, jag hade så grymt kul. Nere vid Lugnetområdet kunde jag också släppa min oro över barnen. Där stod de, hejandes och glada med käften full av ostkrokar som delades ut i fri mängd då man gått i mål. Det var en klar fördel med att ha prövat denna del av banan innan själva loppet.

Loop 2 var en överraskning. Den började med lite skön utförsåkning som sedan vände och blev uppför, sen lite mera uppför, sen ännu mera uppför innan det svängde av på en riktigt knölig stig in i skogen. Min första tanke var ”Ohh herrejösses! Har mina barn verkligen kört här?” Rötter, sten blandat med smala spångar, typ överallt. Men jag hade ju sett dem glada med sin medalj i mål, så de hade ju verkligen fixat det! Loopen tog också slut som en överraskning. Jag hade ingen känsla över var jag befann mig i förhållande till Lugnet så när jag svängde in området för andra gången var det med en blandning av både glädjerus och förvåning över hur bra det gick. Jag hade liksom fortfarande energi kvar i benen och så var det bara en runda kvar. En sträcka på 15 km, en del av banan som jag provkört och som jag visste skulle avslutas med en grymt rolig serpentinslinga nerför berget. Bara att kötta på och se till att komma till den. Därefter MÅL!!

Jag hade tänkt cykla in på runt 4 timmar, och när jag tänkte det så tänkte jag det verkligen på riktigt och var då inte ”snäll” mot mig själv, så där som man kan vara ibland för att inte göra sig själv besviken, om ni förstår vad jag menar. Så när jag då lyckades cykla in på 3:24 så begriper ni nog hur extremt glad och nöjd jag var med dagen. Att jag höll mig så fräsch hela loppet kan nog ha varit för att jag tog det ”lagom lugnt”. Inte en enda gång hade jag varit över min tröskelpuls.

Förutom det så har barnen utnämnt Lugnet campingen till ”den bästa” campingen (de har nu besökt 2). Att det fanns vattenrutschkanor inom gångavstånd som de utnyttjade i timmar både under lördagen och söndagen hjälpte nog till i bedömningen.

Nu är det bara 11 dagar kvar till Lida Loop. Jag har inte gjort något detaljerat schema över livet fram till dess ännu. Jag avvaktar med det några dagar till. En måste ju få förgylla sitt liv med lite spontanitet också!!

Barnen lyckligt ovetandes innan start.

Uppvärmning

Jag uppför stupet,.. eller ja, mödarbacken. (bild: cykelkanalen.se)

Taco-kväll och hund som väntar på rester.

 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet arton med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!